Under sommarmånaderna juni, juli och augusti är min tanke att vi ska ta och göra en liten inblick i min samling av El Gráfico-tidningar. I dagens artikel kommer nummer 1599 att behandlas. Detta nummer utgavs den 31 mars 1950.
Läs nummer 3103 här.
Läs nummer 1558 här.
Läs nummer 3221 här.
Läs nummer 2297 här.
Läs nummer 3843 här.
Läs nummer 3592 här.
***
På framsidan syntes racerföraren Domingo Marimón, med en stor cigarr i munnen, ståendes framför sin bil och med sin kollega Cossimano vid sidan om sig. Marimón var en karismatiske racingförare som dessvärre omkom när han råkade skjuta sig själv i huvudet samtidigt som han rengjorde sitt gevär.
Precis som vid numret 1558 – och som hade blivit utgivet året dessförinnan (1949) – fanns inga rubriker på framsidan på den här tiden. Inte heller var det nödvändigt att det som stod på framsidan hade med själva innehållet i tidningen att göra.
Priset för tidningen låg, precis som 1949, på 0.50 pesos.
***
På sidan nummer tre syntes en kort hyllningstext till den forne storspelaren – och argentinska landslagsmannen José Della Torre.
Till texten löd rubriken; ”oförglömliga personer; José Della Torre.”
I artikeln noterade man bland annat att José Della Torre hade fötts och kommit fram, fotbollsmässigt, i den lilla staden San Isidro och att han sedan hade lyckats att slå sig in i det argentinska landslaget. Innan dessa hade emellertid försvararen skördat stora framgångar tillsammans med Racing.
”Han spelade till vänster om Fernando Paternoster. Det här backparet förtjänade det erkännande, som de fick, och som ledde till att dem fick representera det argentinska landslaget vid världsmästerskapet 1930.”
Efter sex år med Racing gick Della Torre vidare till brasilianska América. ”Men vi såg honom också i den gröna Ferro-dressen” förkunnade El Gráfico. Trots alla dessa äventyr stod det ändå klart, djupt inne i Della Torre, att hans favoritklubb var Club Atlético San Isidro – föreningen där allting hade börjat. Han kallade den, upprepade gånger, för; ”den gamla och lysande klubben.”
Artikeln tog också upp att Della Torre hade turen – eller oturen (beroende på hur man såg på det) att få ställas mot några av den argentinska fotbollshistoriens främsta anfallare under sin karriär. Tidningen räknade bland annat upp Manuel Seoane, Roberto Cherro, Nolo Ferreira och Ángel Chiesa.
Avslutningsvis beskrev tidningen Della Torre som ”en tuff, men rättvis spelare” som alltid uppträdde som en gentleman nere på fotbollsplanen. Ett föredöme som, sedan ett par år tillbaka, hade lagt skorna på hyllan. Della Torre gjorde sig även erkänd som en duktig tränare och ledde bland annat Platense under fyra olika epoker.
***
Nästa uppslag handlade om racerföraren Juan Manuel Fangio som, vid det här tillfället, befann sig i franska Marseille för att genomföra en tävling. Tidningen skrev bland annat att; ”franska kritiker har fortsatt att premiera Juan Manuel Fangio i Marseille.”
***
Härnäst kom ett reportage om en landskamp i fotboll mellan Argentina och Paraguay som hade slutat 2-2. Rubriken löd; ”lite fotboll i landskampen” och syftade på att matchen inte bjöd på särskilt mycket matnyttigt.
Paraguay hade visat upp ett skickligt försvarsspel, men offensivt fanns det dessvärre mycket övrigt att önska. Tidningar i Paraguay hade också låtit meddela att det blivit successivt svårare för deras landslag att spela ihop en ordentlig startelva eftersom alla duktiga spelare lämnade för den argentinska ligan.
El Gráfico skrev också så här om de paraguayanska spelarna.
”Hursomhelst är ändå snabbheten och det stundtals fina uttryckssättet, som är karaktäristiskt för våra grannar, något man måste ha med i beräkningarna.”
Tidningen påpekade också att förutsättningarna inte hade varit de bästa för det argentinska laget.
”Laget fick återigen förbereda sig med den sedvanliga stressen och i ett tillfälle där några av spelarna precis hade kommit tillbaka ifrån sina korta semestrar. De fåtal träningarna som laget hann med att göra var inte tillräckligt för att säkerhetsställa den fysiska statusen, eller för att få ihop den skärpan som är värdig ett landslag.”
El Gráfico menade också att det förmodligen hade varit enklare att få fram en bättre insats om matchen hade spelats efter halva ligasäsongen när spelarna således var mer i matchtempo.
”Det var väldigt lite ordentlig fotboll som vi fick beskåda och det vanliga spektaklet, som normalt omgärdar anfallarna, saknades. I stället var det i försvarslinjerna som de bästa insatserna kom.”
River Plates anfallsess, Félix Loustau, var annars matchens stora förgrundsfigur.
”Han var den främste spelaren i det argentinska laget, med sina aktioner nere på planen och sin enorma entusiasm.”
Överhuvudtaget var tidningen rörigt överens om att när det skedde något offensivt var det just genom nämnda Loustau och ibland även hans kollega ifrån River Plate, Ángel Labruna. I övrigt hade inte Santiago Vernazza, Tucho Méndez eller för den delen José Manuel Moreno sina bästa dagar.
I det paraguayanska laget lyftes en av försvararna, i Casiano Céspedes, fram. Han representerade bland annat Paraguay vid världsmästerskapet i Brasilien, samma år, och var en skicklig försvarare.
Avslutningsvis poängterade El Gráfico att Argentina mycket väl skulle ha kunnat vinna matchen – de hade bland annat en straff i slutminuterna som Paraguays målvakt räddade – men detta hade enligt tidningen; ”inte varit rättvist och publiken hade således inte accepterat detta.”
För övrigt ska målvakten i Paraguay, Soto, ha gått alldeles för tidigt vid straffsparken, men som tidningen noterade reagerade inte den brittiske domaren på detta. Något som tydligt ”inte var ovanligt bland de engelska domarna.”
***
Ett litet reportage om världsmästerskapet i simning syntes härnäst. Detta var inte något som fångade min uppmärksamhet särskilt mycket bortsett ifrån bilderna som visade några glada aktörer.
Vi bläddrar vidare och hittar lite rally med rubriken; ”Varje gång lite starkare.” En tävling som skulle hållas under påsken 1950 (mellan 7-9 April) var i antågande och denna skulle hållas i staden Olavarría i Argentina.
Vid sidan om den här artikeln syntes en rolig annons för rakkräm. Den visade upp en serieteckning kring hur en kille försökte bjuda upp en tjej till dans, men denne tackade artigt nej, vilket han inte kunde förstå. När mannen därefter pratade om saken med sin kompis sa denne att det var för att han inte hade varit nyrakad. ”Men jag kan inte raka mig varje dag p.g.a. att min hud blir irriterad” svarade den första mannen. Då introducerar hans vän honom till rakkrämen ”Palmolive”, vilken gjorde att han kunde raka sig varje dag. I sista rutan syns hur kvinnan tackar ja till dansinbjudan efter att han hade rakat sig. Slutet gott allting gott, eller hur?
***
Ännu mer racing följer – den här gången vad som verkar vara någon form av folkrace. Denna artikel, plus en reklamannons för Wiltons cigaretter, bläddrar vi hastigt förbi. Samma sak gör vi med en artikel kring simhopp.
***
Nästa fotbollsrelaterade reportaget var ett högst besynnerligt sådant. Detta avhandlade, vad tidningen uppfattade, nämligen en enorm inflation i övergångssummorna runt om i fotbollsvärlden.
Rubriken löd; ”Det skulle kunna vara vilket pris som helst” och därefter spånade El Gráfico kring vad diverse olika lag – i Argentina – skulle ha varit värda ifall de hade varit aktiva då. Alltså 1950.
Huvudfrågan genom artikeln är vad det argentinska landslaget 1924 och dess spelare – som vann över de Olympiska mästarna Uruguay samma år – skulle ha varit värda 1950.
”Den gamle supportern tar sats i de nuvarande prislapparna och minns tillbaka på de fantastiska spelarna som vi har haft framgång med internationellt. När vi börjar att promenera i denna frågeställning kommer följande undran upp; vad skulle det argentinska laget, som 1924 besegrade de eleganta olympiska mästarna Uruguay på Sportivo Barracas numera rivna stadion, vara värt?”
(En reklamannons för fotbollsskor stack emellan mitt i artikeln. Det handlade om fotbollsskon Profesional som tydligen var ett märke som de gamla fotbollsrävarna föredrog. Åtminstone om man skulle tro reklamen).
Förutom det argentinska landslaget 1924 tog artikeln även, som sagt, upp andra argentinska lag genom historien. Däribland till exempel Boca Juniors fina försvar på 1920-talet med Américo Tesoriere i mål och de båda försvararna Ludovico Bidoglio och Ramón Mutis framför.
Senare nämner även tidningen Independientes erkända anfallskvintett Canaveri, Lalín, Ravaschino, Seoane och Orsi, för att inte tala om samma föreningens dödliga anfallstrio, lite senare, med Vicente de la Mata, Arsenio Erico och Antonio Sastre. Även Rivers ”La Máquina” nämns i förbifarten, precis som Racings flerfaldiga mästarlag på 1910-talet med bland annat Alberto Ohaco och Alberto Marcovecchio.
Hela artikeln var egentligen ganska konstig på väldigt många olika sätt och vis. Tidningen nämnde, som sagt, f.d. storspelare, samt diverse historiska konstellationer i de olika storklubbarna, och frågade sig vad dessa kunde tänkas vara värda 1950. Men i slutändan kommer de ändå fram till att dessa frågeställningar inte går att svara på. Det är inte utan att man får en liten känsla av att artikeln skulle fungera som någon form av fotbollsmässig utfyllnad i tidningen när den inhemska ligan hade uppehåll.
Avslutningsvis konstaterade i alla fall El Gráfico följande;
”Det som vi vill ska gå upp för det argentinska folket är att de åtminstone börjar att närma sig frågeställningen kring vad det historiska laget, ifrån 1924, förtjänar att värderas till.”
***
En kort artikel om motorbåtar, samt en reklam för brunkräm, och ytterligare en för fotbollströjan ”Sportlandia” följde. Det sistnämnda var för övrigt samma företag som tillverkade fotbollar på den här tiden i Argentina.
Lite boxning i Chile bläddras också förbi, precis som en reklam för Spprtlandias fotbollsskor – jodå, de tillverkade även detta. Därefter basket, ytterligare reklam för något annat märke av brylkräm och dessutom en annons för en nyutsläppt Encyklopedia.
Lite cykling, som såg mer än kaotiskt ut, och som verkar ha krävt många bytade däck följde därefter. Detta var någon form av bergslopp där de tävlande kämpade för att fortsätta att ha en chans till att vinna de argentinska cykelmästerskapen. Vi hinner även bläddra förbi lite rodd, boxning och karate.
***
Till sist kom vi till ett reportage om några japanska simmare, vilka fångade min uppmärksamhet. Dessa atleter – som var fem till antalet – var på en uppvisningsturné i Sydamerika och på bilderna syntes de simma i Brasilien.
Bland de fem simmarna återfanns en viss Hironoshin Furuhashi som satte flera världsrekord under sitt liv och fick smeknamnet ”den flygande fisken ifrån Fujiyama” av en amerikansk tidning.
Dessvärre har jag läst vidare om Furuhashi och han presterade inte särskilt bra vid OS 1952, trots stora förväntningar. Detta då han oturligt nog hade smittats av dysenteri under just nämnda turné i Sydamerika 1950. Hursomhelst återhämtade han sig ändå relativt bra och levde ända till 2009 då han gick bort vid en ålder av 80 år.
***
En artikel om kanot och därefter ännu mer racing följer innan vi hittar en fotbollsrelaterad notis.
Det är inte något enormt utförlig sådan, men belyser ändå att Platenses ikoniska målvakt Julio Cozzi hade landat i Colombia för att skriva på för Millonarios. Rubriken löd kort och gott; ”Cozzi i Colombia”.
På en bild syntes hur målvakten, tillsammans med sin fru, även ackompanjerades av landsmännen Adolfo Pedernera och Alfredo Di Stéfano som också hade anslutit sig till Millonarios. På flygplatsen i Bogotá hade nyfikna supportrar tagit sig ända ut på landningsbanan för att få en skymt av den argentinska målvakten.
Det stod också i notisen att Boca Juniors hade försökt att värva Cozzi, men att målvakten till sist ändå valde Colombia och Millonarios.
Hans debut för den colombianska klubben hade komiskt nog kommit mot just Boca Juniors i en match som slutade 3-3. El Gráfico noterade att Cozzi inte genomförde sin bästa match i karriären, men att det förmodligen hade med nerverna att göra.
Andra notiser, på samma sidan, avhandlade diverse andra olika sporter. Däribland sa den mexikansk-amerikanska tennisstjärnan, Pancho Gonzales, att han började tröttna på att spela tennis och kanske skulle ägna sig åt något som inte gjorde honom lika utmattad. ”Som bowling till exempel” slog han fast. Det blev emellertid aldrig någon bowlingkarriär för Gonzales.
***
På den sista sidan visade ett reportage hur den berömda uruguayanska författaren, Constancio C. Vigil, hyllades för sina bedrifter i sin hemstad Rocha i Uruguay.
Vigil var född i Uruguay, men var ändå otroligt populär i grannlandet Argentina, där framför allt hans barnböcker sålde enormt bra. Dessutom var han grundaren av den tidning som vi just precis har läst igenom.
Titthålsinblick i min El Gráfico-samling: Nummer 1599 – Domingo Marimón, landskamp mot Paraguay, den flygande fisken och Julio Cozzi har landat i Colombia
enkoppmate.com 