Manuel Ferreira: Argentinas lagkapten i tidernas allra första världsmästerskap och speldirigenten i den kända anfallskedjan ”Los Profesores”

Manuel Ferreira. Han var speldirigenten i en av Argentinas mest kända anfallskedjor någonsin. Manuel Ferreira var också lagkapten för det argentinska landslaget under flera år och vann Copa América två gånger om. 

Det finns vissa fotbollsspelare som supportrarna kommer ihåg lite mer än andra. Ibland beror det på spelarens kvalité och kanske lika ofta på dennes mytbildning. Om en spelare var aktiv långt innan televisionen gjorde sitt intrång i gemene mans liv, och de enda beskrivningarna kring hur han spelade är människorna som såg honom spela, finns det såklart en risk att glorifieringen når oanade höjder. 

Manuel Ferriera var en fotbollsspelare som var aktiv för snart 100 år sedan. Det finns inte en enda filmsnutt att beskåda ifrån hans matcher och bildmaterialet, i form av stillbilder, är även detta sparsamt. Källorna som vi istället får förlita oss till är ifrån de som såg honom spela och där är det ganska samstämmigt. Den ikoniska skribenten i El Gráfico på den här tiden, ”Borocotó”, gjorde en intervju med Ferreira på 30-talet. Ferreira inledde med att tacka skribenten för en artikel som han skrivit om spelaren vid ett tidigare tillfälle. Borocotó å sin sida valde att lovprisa Ferreira för hans insatser, på fotbollsplanen, och tacka honom för att han fått se anfallaren spela. 

”Jag är i skuld gentemot dig. Jag har fått se dig spela fotboll. Jag har haft den obeskrivliga njutningen av att ha fått se dig spela och om jag har skrivit något särskilt om dig, genom åren, har det varit av ren tacksamhet. Det drömmålet som du gjorde mot paraguayanerna… de som inte har sett dig spela, vet mindre än vad jag vet. Jag kan fråga någon som säger sig veta mycket; ’såg du Nolo Ferreira när han spelade i den där anfallskedjan med Estudiantes 1929’. Om de sedan ger mig ett nekande svar kan jag bara konstatera; ’vad tråkigt att du inte har sett hur fotboll ska spelas.”

Borocotó rörde vi några punkter som var centrala i Manuel Ferreiras karriär. Den talangfulle anfallaren kallades för ”Nolo” men även ”El Piloto Olímpico” efter att ha varit lagkapten när Argentina tog sin allra första silvermedalj i ett olympiskt spel, i fotboll, 1928. Ferreira föddes i Trenque Lauquen strax utanför Buenos Aires. Sedan 90-talet finns det en gata i staden uppkallade efter Manuel Ferreira vilket viskar en hel del om vad han lyckades åstadkomma under sin aktiva spelarkarriär. 

Som liten började han spela för den lokala föreningen Club Argentino, men det var i La Plata – en kort bilresa därifrån – som Ferreira skulle komma att slå igenom med dunder och brak. Under slutet av 20-talet ingick han i en väldigt uppmärksammad anfallskedja, precis som Borocotó nämnde, i Estudiantes. På den här tiden spelade fortfarande samtliga klubbar i Argentina med det klassiska 2-3-5-systemet. Tillsammans med Alejandro Scopelli, Alberto Zozaya, Miguel Ángel Lauri och Enrique Guaita bildade Ferreira en anfallskvintett som fick smeknamnet ”Los Profesores”.

Det intressanta i sammanhanget var att flera av spelarna också var bildade rent akademiskt. Ferreira utbildade sig t.ex. till notarius publicus som, för den som inte vet, är en person som har tillåtelse att skriva vissa dokument och kontrakt för användning inom juridiska sammanhang. Man använder också en notarius publicus när man vill kontrollera ifall vissa uppgifter stämmer överens med verkligheten. Namnet är tagit ifrån det latinska språket och betyder ungefär; ”offentlig sekreterare.”

Det var under studierna till det här yrket som en av de mer annorlunda anekdoterna kring det argentinska landslaget såg dagens ljus. Ferreira var nämligen uttagen i den argentinska truppen till tidernas allra första världsmästerskap 1930. Han spelade i premiären mot Frankrike – som Argentina vann med 1–0 – men när laget skulle ta sig an Mexiko, i matchen därefter, var Ferreira tvungen att åka hem till Buenos Aires för att genomföra ett prov. 

I Ferreiras frånvaro vann ändå Argentina över mexikanerna med 6–3 och till gruppspelsavslutningen, mot Chile, var Ferreira tillbaka i laget igen. Precis som under OS i Amsterdam 1928 och Copa América 1927 samt 1929 bar han stolt kaptensbindeln på sin arm. Vid båda dessa turneringar i de sydamerikanska mästerskapen blev också Argentina mästare. I tidernas allra första världsmästerskap tog sig Ferreira och det argentinska landslaget hela vägen till finalen mot Uruguay där de till slut föll med 4–2. 

Ferreira gjorde inget mål under världsmästerskapet och om det fanns någonting som han var mindre nöjd med, under sin karriär, var det att han inte kommit till fler avslut och därigenom kunnat producera fler mål. Men samtidigt kunde han också inse att detta förmodligen hade renderat i att han utvecklat flera av de egenskaperna som gjorde Ferreira till en så pass sevärd spelare som han i slutändan var. 

”Jag är nöjd med hur min fotbollskarriär blev. Jag ska inte klaga. Om det finns någonting som jag skulle ha velat ha mer av är det att ha kommit till fler avslut. Men det är högst troligt att denna frånvaro har lett till att jag fått andra karaktärsdrag som varit till gagn. Troligtvis har detta varit kompensationen.”

Manuel Ferreira var en profil både på klubblagsnivå och i det argentinska landslaget.

Ferreira spelade en bra bit in på 30-talet vilket gjorde att han fick vara med om den kanske största förändringen inom den argentinska fotbollen någonsin. Under inledningen av årtiondet drog nämligen maskineriet ordentligt igång för att landets mest populära idrott skulle lämna amatörfotbollen och kliva in i professionalismen. Ferreira, som var lite av den gamla skolan, var inte helt lyrisk över förändringen och klivet in i en mer pengastyrd idrott. 

”Jag har gillat fotbollen som ett spektakel och fortsätter att gilla den trots förändringen.”

”Los Profesores” i Estudiantes under slutet av 20-talet.

Under inledningen på 30-talet gick Ferreira vidare till River Plate. Här spelade han under en säsong och fick glädjen att kombinera sig fram tillsammans med målkungen Bernabé Ferreyra. Ferreira vände emellertid hem till Estudiantes igen där han också avslutade sin karriär 1936. Detta var trots allt den klubben som han hade fått starkast känslor för och här smällde anfallaren dit över hundra mål. 

Dessvärre blev det inga titlar för anfallaren. Estudiantes kom tvåa i ligan 1930 och ett år senare slutade de trea trots att laget smällde dit smått otroliga 103 mål på 34 matcher. Som en del i den kända anfallskedjan ”Los Profesores” skrev dock emellertid Ferreira in sig i historieböckerna för all framtid. Efter spelarkarriären jobbade han ett tag som notarius publicus, men också som radioreporter ifrån diverse fotbollsmatcher. Dessutom skrev Ferreira ibland kolumner i tidningarna Clarín och El Día. Hans son blev arkitekt och ritade bl.a. Estadio Uníco i La Plata som Estudiantes hade som tillfällig hemmaarena mellan 2005 och 2019. 

Det finns många spelare som har pratats upp i efterhand och där mytbildningen runt de kanske inte riktigt stämmer överens med verkligheten. Manuel Ferreira har beskrivits som en ynnest för de personerna som fick se honom spela. Om detta är en överdriven hyllning till spelaren i fråga låter jag vara osagt. Vad vi kan konstatera är att Ferreira var med i en av de mest ikoniska anfallskedjorna någonsin i landet. Han var lagkapten för landslaget under flera år och på 20-talet uppkallades faktiskt en tangopjäs till hans ära. Det om något borde viska om att Manuel Ferreira sannerligen inte var någon dussinlirare.