Alberto Zozaya – en professor bland professorer

Alberto Zozaya var en otroligt uppskattad spelare för Estudiantes på 30-talet. Tillsammans med flera andra ikoner bildade han en anfallskedja som fick smeknamnet ”Los Profesores”.

”Pengar hade försvunnit lika fort som dom kommit. Nu fick jag åtminstone glädjen att få ha kvar alla dessa minnen”.

Alberto Zozaya valde bort att tjäna mer pengar i Racing Club för att istället stanna kvar i Estudiantes. Eller rättare sagt, det var Estudiantes som aldrig accepterade Avellanedaklubbens anbud. Men om man ska tro Zozaya själv var han aldrig bitter över detta – tvärtom. Enligt honom hade han stannat kvar ändå.

I elva år var han navet och målgöraren i ett väldigt elegant spelande Estudiantes. Han har själv beskrivit det som att han, vid ankomsten till klubben, nästan blev som en bortkämd unge. Med alla dessa storspelare runt omkring sig behövde Zozaya aldrig oroa sig över att passningarna inte skulle komma eller att löpningarna, ifrån medspelarna, skulle utebli.

”Jag var som en bortskämd unge bland alla dessa storspelare. När dessa sedan lämnade var det som att jag plötsligt kom tillbaks till verkligheten och hade hamnat hos en arg dagmamma. Jag saknade kyssarna och kärleken från förr”.

I rollen som central anfallare i den berömda femmannakedjan, som fick smeknamnet ”Los Profesores”, var Zozaya spelaren som skulle göra målen framåt. Med sitt kolsvarta – och blanka hårsvall var han lika populär bland fotbollsentusiasterna som hos damerna på det lokala tangostället i La Plata.

Det var tillsammans med spelare som Alejandro Scopelli, Miguel Ángel Lauri, Manuel Ferreira och Enrique Guaita som Zozaya gjorde sig ett namn i Estudiantes. En intressant detalj i sammanhanget var att när denna konstellation sattes ihop, under slutet av 20-talet, var den argentinska fotbollen fortfarande kvar i amatöreran.

Först 1931 tog man klivet in i värmen och blev professionella. Zozaya stod faktiskt tidernas allra första professionella mål inom den argentinska fotbollen. Detta när han gjorde matchens inledande mål mot Talleres de Remedios de Escalada – en tillställning som Estudiantes f.ö. vann med 3-0.

Under den första säsongen av proffsfotboll i landet slutade Estudiantes på en tredje plats i tabellen. Detta trots att man smällde in makalösa 103 mål på 34 omgångar. I slutändan hamnade man sex poäng bakom segrande Boca Juniors och en bakom San Lorenzo. Zozaya själv lyckades vinna skytteligan med 33 gjorda mål – tätt följd av lagkamraten Scopelli på 31.

Estudiantes låg bra till inför dom avslutande två omgångarna efter att ha besegrat just Boca Juniord med 4-1. Men en förlust mot Atlanta krossade titeldrömmarna för Zozaya och hans lagkamrater. Totalt gjorde anfallaren över 180 mål i den rödvita tröjan innan han bestämde sig för att läga skorna på hyllan 1939.

”Med det senaste inräknat blir det 11 år som jag spenderat i Estudiantes. Utöver dessa tillbringade jag, dessutom, 10 år i Juventud Unida de Gualeguaychú. Totalt blir det 21 år av fotbollsspelande och då är jag ändå bara 31 år nu. Jag var väldigt liten när jag började spela fotboll. Lite och klen, men med ett stort – och envist huvud. Så pass stort att nacken hade svårt att hålla det uppe”.

Den historiska anfallskedjan ”Los Profesores”

Precis som många andra spelare ifrån sin era minns, dom som såg Zozaya spela, honom med en otrolig nostalgi. När anfallaren väl lagt skorna på hyllan beskrevs hans långa karriär på ett vackert sätt av den ikoniska El Gráfico-skribenten Borocóto. Han hade njutit av att gå på Estudiantes matcher och få se detta fantastiska lag, med Zozaya i spetsen, när dom glänste ute på fotbollsplanen.

Amatörfotbollen blev tillslut proffesionell och i likhet med ett rökmoln, som Zozaya själv åsamkade med sina cigaretter, försvann en epok precis lika fort som den kommit. När anfallaren drog sig tillbaka ifrån fotbollen fick han hyllingsbrev efter hyllningsbrev ifrån supportrar som hade älskat varenda minut han spelat för klubben.

”Efter att jag annonserade att jag skulle lägga skorna på hyllan, har jag mottagit massvis med brev och telegram ifrån människor som jag aldrig träffat förut. Detta gjorde mig rörd och gav mig en glädje som inte går att sätta ett pris på, som hjälpte mig att leva vidare och minnas tillbaks på alla glädjestunder”.

Sån var han, Alberto Zozaya – en professor bland professorer.