Dom första Italienproffsen, Fiat 509 och dubbla landslag

Han hade kolsvart, bakåtkammat, hår och krokig näsa efter att ha brutit den i unga år. Julio Libonatti var 24 år när han blev den förste argentinaren som köptes av en italiensk klubb. Det blev startskottet på en trend som flera andra följde efter.

Julio Libonatti föddes i Rosario och spelade för Newell’s Old Boys innan han fångade intresset hos Enrico Maroni. En förmögen affärsman som ägde såväl dryckesföretaget Cinzano som Torino FC i Italien. Italienaren gillade Libonattis spelstil och valde att värva över honom till Serie A.

Libonatti själv stortrivdes i Italien och Turin. Han tjänade bra och anförskaffade sig snabbt en påkostad livstil. I Italien blev han känd under smeknamnet ”El Matador” och älskade att gå runt i olika typer av silkeskläder. Så påskostad var hans livstil att när han valde att flytta hem till Argentina igen, under slutet av 30-talet och efter att även ha spelat för Genoa samt Libertas Rimini, fick den sistnämnda klubben betala biljetten för hans båtresa över Atlanten.

Under epoken i Italien blev Libonatti uttagen i det italienska landslaget. Här gjorde han 18 landskamper och på dessa smällde anfallaren dit 15 mål. Snart var det dags för en hel drös spelare, ifrån Sydamerika, att följa i Libonattis fotspår. Dom blev dom första ”oriundispelarna” –  dvs. spelare med italiensk påbrå som var födda i Sydamerika, men som sedan gick till Italien.

Efter att ha presterat bra i dom olympiska spelen 1928 gjorde Independientes ytteranfallare, Raimundo Orsi, slag i saken och skrev på för Juventus. Dom hade nämligen erbjudit honom 6,000 lire i veckan, en sign-on bonus på 100,000 lire och en Fiat 509. Allt sammantaget var som en helt annan värld mot vad spelarna var vana vid i Argentina.

Raimundo Orsi följde i Libonattis fotspår och flyttade från Independiente till Juventus.

Efter världsmästerskapet i Uruguay 1930 valde flera spelare i det argentinska landslaget att göra samma sak och flytta till Italien och den lukrativa ligan Serie A. En av dessa var Luis Monti som även han skrev på för storklubben Juventus. Mittfältaren skulle komma att representera Italien vid det nästkommande världsmästerskapet, som spelades i Italien, och följdakteligen vinna VM-guld.

Men det var inte alls okontroversiellt att förbundskaptenen Vittorio Pozzo tog ut spelare som tidigare representerat Argentina, men hade italienskt påbrå, i landslaget.  Fascimsregimen med Benito Mussolini i spetsen var en av många som ställde sig emot detta. Men Pozzo slog ifrån sig. Han menade på att spelarna kunde bli inkallad till den italienska armén och ”om dom kan dö för Italien, då kan dom också spela för dom”.

Dock ska det sägas att det är högst oklart hur många, fullt förtåeligt, som kunde tänka sig att dö för Italien. Såväl Alejandro Scopelli som Ángelo Sormani – två sydamerikansktfödda spelare – försökte flytta över gränsen till Frankrike när Mussolini rekryterade folk till armén inför sin invasion av Abessinien – dagens Etiopien – 1936. En militäraktion som var upptrappningen inför Andra Världskriget.

Alejandro Scopelli gick till Roma och spelade för både det argentinska – och italienska landslaget under sin karriär.

Alejandro Scopelli föddes i La Plata i Argentina, men hade föräldrar som var födda i Italien. Från mitten av 20-talet och fram t.o.m. 1934 spelade han för Estudiantes och tillhörde det klassiska laget som fick smeknamnet ”Los Profesores”. Här spelade han bl.a tillsammans med Alberto Zozaya – som än idag är en av föreningens mest förnämsta målgörare genom alla tider. Scopelli fick smeknamnet ”El Conejo” – kaninen.

Efter tiden i Estudiantes värvades han till Roma i Serie A där han sedan spenderade två säsonger. Efter en kortare sejour med Racing Club i Argentina återvände Scopelli till Europa och denna gång Frankrike. Här spelade han för Parisklubben Red Star innan han flyttade vidare till Portugal där han spelade för såväl Benfica som Belenenses.

En annan spelare som var en del av Los Profesores och lagkamrat med Scopelli i Estudiantes var Enrique Guaita. Precis som Scopelli värvades han till Roma på 30-talet, men återvände hem till Argentina när hotet om att bli inkallad i den italienska armé blev allt för påtaglig. Innan dess hann även han med att vinna VM-guld i dom italienska färgerna 1934.

Samtliga av dessa spelare inledde en trend som många andra följde efter. Det ska dock poängteras att långtifrån alla spelare som lämnade Argentina för Serie A hamnade i det italienska landslaget – endast tolv spelare har representerat båda. Det var inte heller så att enbart spelare som hade italienskt påbro lämnade för Italien. Även andra, som t.ex. Guillermo Stábile, blev lockade till Italiens förlovade land med sitt kuperade landskap och stora ekonomiska förmåner.

När allt kom omkring var Serie A den förmodligen mest välbetalda ligan i hela världen på 30-talet och ett par decennier framåt. Då många andra inhemska ligor fortfarande var amatörligor – och minimilöner förekom, var Serie A platsen man kunde tjäna pengar på som fotbollsspelare. Här kunde du dessutom få en Fiat 509 om du hade tur.