Borocotó: Journalisten som placerade fotbollen i en kulturell kontext

Borocotó. Han var visserligen född i Uruguay men det var i Argentina – och Buenos Aires som Borocotó blev mest uppmärksammad. Det var här han lämnade efter sig ett stort arv av fotbollskunskap.

Han föddes och växte upp i Montevideo under inledningen av 1900-talet. Hans fullständiga namn var Ricardo Lorenzo Rodríguez, men smeknamnet Borocotó skulle bli det alias han använde sig av under många år som journalist.

Ganska omgående flyttade Borocotó till Buenos Aires och började arbeta på tidningen Editorial Atlántida. Det var här hans alias föddes. Han skrev nämligen, hyfsat omgående, en artikel om en uruguayansk dans som gick i rytmen ”Bo-ro-co-chás-cha” – det gjorde att hans chef föreslog honom att använda den första delen som sin pseudonym.

Efter ett tag började Borocotó att arbeta på El Gráfico – tidningen som kom ut sedan 1919 och som sedan 1925 blev en renodlad sporttidning. Här skrev han reportage och krönikor som många ansåg att dom innehöll en speciell känsla och passion. Han hade också en väldigt populär kolumn vilken kallades för ”Apiladas” där han spånade om den inhemska fotbollen i Argentina.

Det var bl.a. Borocotó som satte det legendariska epitetet ”La Maquina” på River Plates anfallskedja. Ganska snabbt blev han ansvarig utgivare för hela tidningen. Som tidigare nämnts var det många som ansåg att sättet han skrev på skilde sig ifrån andra texter om fotbollen vid denna tidpunkt. Såhär har David Goldblatt beskrivit det i sin bok ”Bollen är rund”.

El Gráfico och Borocotó skrev på ett speciellt sätt. Texterna hade en speciell ton i sitt språk. Det var ofta texter som tenderade att bli moralistiska, lärorika och moderna. Dom hade ett djupare historiskt perspektiv än ”vanliga” fotbollstexter. Medan fotbollstidningar i t.ex. England enbart fokuserade på att ge raka matchreferat ville El Gráfico bidra till en djupare känsla i sina alster”.

Tidningsartikel vid Borocotós bortgång.

I takt med att den inhemska fotbollen växte försökte argentinarna också att distansera sig ifrån dom engelska influenserna och skapa sin egen fotboll. Detta var något Borocotó uppmärksammade under slutet utav 20-talet.

”Allt eftersom åren har passerat börjar den engelska spelstilen att försvinna. Den nya stilen distanserar sig från det flegmatiska sättet som präglar engelsk fotboll och släpper istället lös den rastlösa argentinska. Denna stil är väldigt annorlunda mot den brittiska modellen då den släpper fram individualismen och låter inte den tryckas ner utav kollektivet”.

Det var i El Gráfico och genom Borocotós texter som den nya spelstilen fick sitt namn ”porteño” – ordet för en infödd Buenos Aires-människa. Men den kallades ofta också för criollo och (senare även La Nuestra) syftade mycket på att vara lika fri på planen som Gaucho-personen – den argentinska cowboyen – var på sin tid.

Fotbollen i Argentina – och utvecklingen kring densamme var, på 20- och 30-talet, lika inflytningsrik på samhället som Hollywood var för Los Angeles. Människorna fann en identitet – och tillflyktsort inom fotbollen. Här kunde man spendera några timmar och glömma bort det tråkiga arbetet i någon utav alla tusentals fabriker som industrialiseringen hade implementerat.

Skillnaden mellan den argentinska och brittiska modellen blev än mer tydlig när Chelsea turnerade i Argentina under slutet utav 20-talet. Där stötte man på ett All-star lag som besegrade engelsmännen med 3–2. Matchen kunde dock inte spelas klart eftersom engelsmannen Andrew Wilson hade sparkat ner en argentinsk spelare varpå publiken flippade ur.

Borocotó tillsammans med fotografen Garabito i en av El Gráficos tjänstebilar.

Luis Monti, en viktig spelare i Argentinas landslag under VM 1930 och sedan världsmästare med Italien i VM 34, sparkade en av engelsmännen på pungkulorna samtidigt som publiken vällde in på plan. I argentinska media användes detta som ett bevis på att engelsk fotboll var så långtifrån vacker man kunde komma. Länderna skulle komma att jämföra varandras stilar, många gånger, genom fotbollshistorien.

Under början utav 30-talet tryckte Borocotó än mer på att den argentinska varianten hade passerat den engelska i kvalité.

”Vi är övertygad om att vår stil är mer direkt och teknisk än den engelska. Den kanske saknar lite i effektivitet eftersom den är så pass främjande för individualismen, men min övertygelse är att den dels är vackrare och mer publikfriande. Den modell som vi och Uruguay spelar tar oss inte fram till motståndarens mål genom långa svepande krossar utan genom korta effektiva passningar – och fina dribblingar”.

Borocotó regisserade även ett antal filmer under sitt liv vilka fokuserade på den argentinska fotbollen och dess utveckling. På hösten 1948 grundade han också fotbollsklubben Sacachispas Fútbol Club. Detta var ett initiativ han tog tillsammans med Roberto González och Aldo Hugo Vázquez. Lagnamnet togs ifrån filmen ”Pelota de trapo” – där filmens fotbollslag bar samma färger och namn som klubben Borocotó skapade.

Under sommaren 1964 avled Borocotó vid en ålder utav 62. Han sörjdes inte bara av El Gráfico-fanatiker utan av ett helt land, vilket hade förlorat mannen som gav fotbollen en plats i en mer kulturell kontext. Många anser att fotbollen gick utför i hela världen efter Borocotós bortgång.

Det genuina och barnsligt uttrycksfulla som argentinsk fotboll hade byggt sin identitet på började försvinna i takt med att pengarna strömmade in och spelarna inte längre såg på fotbollen som enbart något vackert. Oavsett vad fylldeBorocotó många kolumner under sin tid som journalist och han gjorde det till glädje för ett folk som fann sin tröst – och tillfredställelse i fotbollens förlovade värld.