Jorge Alberti: Ångvälten i Huracáns mittbackslås på 30- och 40-talet

Jorge Alberti. En stenhård mittback som styrde försvaret i Huracán under nästan två decennier. Jorge Alberti var en otroligt skicklig försvarare som även gjorde avtryck i det argentinska landslaget. 

Om det är en skröna eller sanning får vi nog aldrig helt reda på, men det finns en historia kring Huracán på 30-talet som är väl värd att återberätta. Det sägs nämligen att mittbacksduon, med Jorge Alberti och Carlos Marinelli, ibland hängde upp en liten skylt i målet där det stod; ”förbjudet att passera”. Givetvis är den här historien kopplad till den enormt skickliga defensiv som Alberti och Marinelli bildade under nästan två decennier i Huracán. Alberti var nämligen trogen ”El Globo” under hela sin karriär och spelade över 400 matcher för föreningen mellan 1930 och 1947, vilket gör honom, än idag, till den spelaren som gjort flest matcher för klubben.

Han föddes och växte upp i Parque Patricios i Buenos Aires. Detta område är allra mest förknippat med klubben Huracán och det är här som deras hemmaplan Estadio Tomás Adolfo Ducó ligger. På samma plats låg också föreningens gamla hemmaarena som var döpt efter Jorge Newbery – luftballongsflygaren vars farkost blev modell för klubbens emblem. Under många år bodde Alberti nästan vägg i vägg med Huracáns gamla träläktare och kunde således höra måljublet hemma i vardagsrummet.  

Att det blev Huracán för Alberti var knappast någon tillfällighet. Förutom att han, som sagt, växte upp precis vid deras hemmaplan var hela familjen involverade i klubben. Totalt var de tolv syskon – åtta bröder och fyra systrar – och en av storebröderna, Agustín, blev en duktig vänsterback i Huracán. Faktum är att nästan samtliga bröder spelade för föreningen vid något tillfälle under sin uppväxt. Dock var det ganska stor åldersskillnad mellan syskonen vilket t.ex. renderade i att Jorge aldrig fick se sin bror Agustín spela fotboll. När den förstnämnda kom upp i A-laget hade nämligen brodern redan slutat spela.

”I mitt hem ville dem först att jag skulle studera och bli läkare. Jag tror att fotbollen räddade mig på flera sätt. Med en familj som är så pass stor hade alla mina patienter varit släktingar. Jag har idag t.ex. femton syskonbarn, så du förstår vad jag menar. Jag kommer inte ens ihåg vad alla heter utan har de istället numrerade i huvudet. Föreställ dig därför mig som läkare, i min vita rock, säga; ’kan nummer tolv komma in?”

Jorge Alberti på omslaget till El Gráfico.

Med Huracán fick dessvärre aldrig Alberti vinna några stora titlar. Detta p.g.a. att han anlände till klubben precis efter att föreningens storhetsperiod, på 20-talet, var till ända. Däremot fick han spela med många framstående spelare som än idag är ikoner i föreningen. Bland dessa återfinns, förutom mittbackskollegan Marinelli, också de historiska målskyttarna Herminio Masantonio och Emilio Baldonedo. Alberti fick emellertid åtminstone lyfta Copa Adrián Escobar 1941.

1939 var, på många sätt och vis, ett väldigt bra år för Huracán. Klubben spelade en fin offensiv fotboll och kom trea i ligan efter segrande Independiente och tvåan River Plate. Dessutom gjorde de hela 97 mål på 34 matcher vilket var det tredje bästa målsnittet i hela ligan. Förutom de sportsliga prestationerna köptes marken upp där den nya arenan skulle komma att byggas. Därutöver ökade antalet medlemmar i föreningen till över 20,000. Under samma år gav El Gráficos skribent, Borocotó, Alberti smeknamnet ”La Aplanadora” – ångvälten – vilket litegrann viskar om mittbackens spelstil. 

Det sägs att Alberti tillhörde ”El trio de ensalada” i Huracán. Det vill säga den trion av spelare i truppen som gärna åt sallad till lunch istället för stora köttstycken. Detta var nämligen något som ansågs lite ovanligt på den här tiden. Det var fortfarande många decennier kvar innan klubbarna hade egna kostrådgivare att tillfråga och kosten bestod därför, i Argentina, mestadels av kött. I denna salladstrio ingick också Masantonio och den trygga mittbackskollegan Marinelli. 

Som mittback gjorde inte Alberti särskilt många mål under sin karriär. Dock blev det emellertid några frisparksfullträffar genom åren. En av dessa, och det målet som Alberti själv ansåg var det snyggaste under hans karriär, kom borta mot Quilmes.

”Vi låg under med 3-2 och det återstod bara några fåtal minuter av matchen när vi blev tilldelade en frispark ungefär trettio meter ifrån målet. Jag fick den att dyka in över Aranda i målet. Han fintade först att han skulle ta några steg framåt, men detta gjorde att han sedan blev överraskad av bollbanan på ett sätt som gjorde att han inte kunde återfå balansen. Därmed kvitterade vi precis i slutskedet av matchen.”

Alberti älskade att besegra ärkerivalen San Lorenzo. Derbymatcherna var de mötena som mittbacken helst gick segrande ur ifall han själv fick välja. Genom åren hade han flera tuffa duster med San Lorenzos skickliga anfallare och en av dessa satte djupa spår i mittbacken. 

”Det var Lángara. Du måste ha spelat mot honom för att förstå. Han var stenhård, men samtidigt hederlig. Jag är inte en person som växte upp på te med citron i om man säger så. Jag är en sådan som kastar mig över matbordet och kan äta hur mycket minestronesoppa som helst. Men att gå upp i duell efter duell med Lángara. Till slut var jag helt krum i kroppen.”

Alberti spelade hela sin karriär i Huracán.

Förutom dusterna med San Lorenzos anfallare sägs det att Alberti var den enskilt bästa mittbacken när det gällde att försvara sig mot River Plates mytomspunna anfallskedja ”La Máquina.” Alberti spelade även ett antal gånger för det argentinska landslaget och bildade här ett fint mittbackslås tillsammans med José Salomón. Dessutom var han med och vann Copa América 1941 i Chile. 

Vid sidan om fotbollen älskade Alberti simning och hästkapplöpning. Att kolla på då vill säga, han badade väldigt sällan själv och någon hästrygg satt han aldrig på. Men det behövde han inte heller göra. Han var trots allt ”La Aplanadora” – ångvälten – med hela det argentinska folket.