Herminio Masantonio – En blyg målgörare

Igår var det 110 år sedan Herminio Masantonio föddes och därför tänkte jag att vi idag skulle minnas tillbaka på en av argentinsk fotbolls bästa spelare någonsin.

Masantonio symboliserade en tid när allt fokus låg på att fotbollen skulle vara vacker och publikfriande. Under den tidsepoken hade han samtliga egenskaper som en ”criollo-spelare” skulle ha – lägg därtill att han gjorde mål på allt som kom i hans väg.
 
Masantonio föddes i ett Argentina som präglades av en kraftig immigration ifrån Europa. Herminios pappa, Rafael, hade själv emigrerat till Argentina från Italien i slutet av 1800-talet. Familjen, som innehöll sex söner och fyra döttrar, bodde i den lilla hamnstaden, Ensenada, som ligger utanför Buenos Aires. Pappa Rafael arbetade som byggarbetare och arbetade långa dagar inne i huvudstaden. Sönerna hade därför gott om tid till att kicka boll på gatorna i kvarteret dom växte upp i.
 
Genom skolåren var Herminio känd som en blyg pojke som inte ville något hellre än att spela fotboll – detta trots att hans pappa gjorde vad han kunde för att hans son skulle satsa på något som genererade mer pengar. En av hans brödar visste mycket väl om att Herminio spelade fotboll men sade inget till pappan. I unga år fanns det redan människor som menade att Herminio hade en ljus framtid som anfallare. En dag hände sedan det som kom att ändra livet för familjen Masantonio – Huracán köpte sonen till sitt A-lag. Herminio var då 20 år gammal.
 

Han blev sedan en spelare som charmade ett folk som ville distanserar sig ifrån engelsmännens, i deras ögon, primitiva fotbollstil och istället spela den vackra anfallsfotbollen. I sin debut smällde han in två mål, i en 4-0-seger över Quilmes och ganska snart växte han ut till landets hetaste anfallare.

Det var den legendariske Tomas A. Ducó som värvade Herminio till Huracán – samme man vars namn idag pryder klubbens hemmaplan. Masantonio köptes in för att ersätta Guillermo Stábile – mannen som vunnit tidernas första skytteliga i ett VM-slutspel och som nu tagit sikte på spel i den italienska ligan istället. Masantonio själv skulle senare få ett anbud ifrån Juventus som han artigt, men bestämt, tackade nej till.

Under sin första säsong med Huracán gjorde Herminio 23 mål men var ändå inte seriens främste målskytt – det var istället Estudiantes Alberto Zozaya som smällde in otroliga 33 mål. Masantonio snittade sedan tjugo mål under resten av sin karriär och när den summerades hade han gjort 254 mål på 349 matcher i den vit-röda tröjan. Detta gör att han fortfarande är ligans tredje bästa målskytt genom alla tider – enbart slagen av Ángel Labruna och Arsenio Erico. I landslaget representerade han Argentina vid nitton tillfällen och gjorde på dessa tjugoen mål, vilket gav ett hyfsat målsnitt.
 

30- och 40-talet i Argentina är en era som mer än någon är starkt förknippad med både fotboll och tango. Många fotbollsspelare uppskattade att gå ut på söndagarna, efter matchen, och dansa lite tango på stadens främsta nattklubbar. Herminio blev starkt förknippad med dansen som numera är ansedd som en nationaldans i Argentina och han inspirerade till tangouppsättningen ”El Mortero del Globito” som sattes upp i maj 1933.  
 
Han må ha varit timid och blyg utanför planen men på den så var han inte sen att ryta ifrån. Ofta för att avstyra ett bråk som involverade några av lagets yngre hetsporrar. Adolfo Pedernera, legendarisk i River Plate, definierade honom som ”fotbollens Robin Hood”. Norberto ”Tucho” Méndez var bara en liten grabb när Herminio stod på toppen av sin karriär i Huracán men som spelare i ungdomslagen, och senare A-laget, såg han alltid till att vara på plats när Herminio tränade – först som beundrare, men senare som medspelare.

”Från första stund jag såg honom var Herminio min största idol. Jag väntade på honom vid ingången till träningsanläggningen varje dag. Jag ville vara nära honom och att ha fått spela ihop med honom är fortfarande dom lyckligaste stunderna i mitt liv”.

Tucho Méndez minns också Masantonios ödmjuka syn på sig själv.

”Masantonio såg aldrig sig själv som en snygg person, men alla som stod bredvid honom kände sig vackra bara av hans närvaro”.

Herminio dog i september 1956 – bara 46 år gammal. Men han är fortfarande Huracáns främste målskytt genom alla tider och en av Argentinas bästa anfallare någonsin. Han fick dock aldrig möjligheten att spela på Estadio Tomás Adolfo Ducó, som invigdes året efter att han slutat, men minnet av honom lever kvar än idag – 110 år efter hans födelse.