En liten historia om en stor stadion

Varje hemmaplan har sin historia, sina anekdoter och sina glamorösa minnen fastetsade i betongen. Detta är en liten historia om en väldigt stor stadion.

När Club Atlético Huracán grundades i början av 1900-talet hade man först svårt att bestämma sig för hur klubbmärket skulle se ut. Till en början var det ett helt ”vanligt” klubbmärke som varken hade någon finess eller extra ”touch” runt sig. Det dröjde några år innan idén till dagens emblem dök upp.

I december 1909 slog en fascinerande människa vid namn Jorge Newbery ett lika fascinerande rekord. Med sin luftballong ”Huracán” flög han ifrån Belgrano i Buenos Aires hela vägen över Uruguay och ända bort till Bagé i Brasilien. Som första person flög han över tre nationer med hjälp av en luftballong. En bedrift som var helt i tiden vad det gällde människors generella fascination för att flyga, under dom inledande åren av 1900-talet.

Så pass uppseendeväckande var Newberys bedrift att Huracán bestämde sig för att använda hans luftballong, som modell, för sitt egna klubbmärke. Först var dom dock tvungna att fråga Newbery om lov och hans svar var positivt.

”Självklart får ni det. Förhoppningsvis kommer den ge er lika mycket framgång som den gett mig”.

Byggandet av Estadio Tomás Adolfo Ducó i början av 40-talet.

Sagt och gjort – Huracáns klubbmärke blev fr.o.m. denna dag en luftballong. Samtidigt blev också Jorge Newbery utnämnd till hedersordförande i föreningen och äventyraren följde sedan klubbens framfart fram tills sin plötsliga död, några år senare, till följd av en tragisk flygkrasch.

Huracáns tidiga hemmaplan fick snabbt namnet Estadio Jorge Newbery till äventyrarens ära. På 20- och 30-talet var det en anspråkslös träläktare som endast tog in knappa 12,000 åskådare. I slutet av 30-talet insåg klubben att man behövde en bättre arena att spela på. Efter att ha fått ett lån på 700,000 dollar, kunde man börja byggandet av en hemmaplan i betong, under inledningen av det nästa decenniet.

Läktarna börjar ta form.

1941 började man gjuta betongfundamenten till läktaren och under dom nästkommande 6 åren fortskred arbetet på denna väldiga fotbollsstadion.

En kylslagen septemberdag 1947 öppnade Huracán upp portarna för sin nya hemmaplan. I ett möte med Boca Juniors spelades den allra första matchen på klubbens ståtliga arena. Över 80,000 åskådare hade tagit sig till invigningen för att se Huracán besegra storklubben med hela 4-3. En praktfull klang – och jubelföreställning som blev en passande invigningsceremoni till detta nya fotbollsmonument i landets huvudstad.

Det dröjde sedan ungefär 20 år innan arenan fick sitt nuvaranade namn – Estadio Tomás Adolfo Ducó. Hemmaplanen blev uppkallad efter generalen, med samma namn, som dessutom var president för klubben vid två olika mandatperioder och som också varit drivande i byggandet av den just nämnda hemmaborgen.

Sedan den septemberdagen för 71 år sedan, då Huracán besegrade Boca Juniors med 4-3, har föreningen spelat på samma ståtliga hemmaplan. Under slutet av 70-talet, inför VM på hemmaplan, genomgick den en stor upprustning och renovering.

Estadio Tomás Adolfo Ducó i all sin prakt under slutet av 60-talet.

I början på samma årtionde fick supportrarna till föreningen glädjen att se ett ikoniskt lag, lett av Luis Menotti, dribbla sig in i samtliga fotbollsentusiasters hjärtan. Med spelare som René Houseman, Carlos Babington och Miguel Brindisi i laget blev föreningen dessutom mästare för första gången på 45 år.

Tack vare sin imponerande akustik har Adolfo Ducó stått värd för många stora rockkonserter i Argentina och 2011 var man dessutom skådespelsplatsen för Cristina Kirchner första officiella, politiska, uttalanden efter sin makes död.

Igår firades 71-årsdagen för invigningen. Denna text var egentligen bara en liten berättelse om en väldigt stor hemmaplan med extremt mycket historia.

Estadio Tomás Adolfo Ducó.