Américo Tesoriere: Boca Juniors poetiska målvakt på 10- och 20-talet

Américo Tesoriere. Han är än idag ansedd som en av landets bästa målvakter någonsin. Américo Tesoriere var Boca Juniors trogen under nästan tio år och Argentinas första riktiga stjärnmålvakt. Därutöver vann han Copa América två gånger, den argentinska ligan vid fem tillfällen och var en genomgående duktig poet som skrev poesi under hela sitt liv.

”La memoria es un cine de uno solo.”

Américo Tesoriere valde att beskriva den värld han såg framför sina ögon genom fotbollen och poesin. Det som finns bevarat – och som huvudpersonen själv lämnat efter sig, ger en fin inblick i hur livet var i den argentinska huvudstaden Buenos Aires under inledningen på 1900-talet.

Han som skulle komma att bli en av Boca Juniors främsta målvakter någonsin föddes 1899 i området La Boca i Buenos Aires. Hans pappa, Domingo Tesoriere, hade kommit i samband med en av de första emigrantvågorna ifrån Italien och kom att bosätta sig i just detta område i den argentinska huvudstaden. Fadern jobbade som sjöman och detta var också ett yrke som den unge Américo Tesoriere drömde om att få ägna sig åt i vuxen ålder.

”Jag drömde om att ge mig ut på havet. Havet öppnar nämligen upp alla möjliga vägar och jag vill ge mig ut på dessa utan att någonsin leta efter en hamn. Jag tycker nämligen väldigt mycket om ensamheten.”

Det sägs att målvaktspositionen är den mest ensamma platsen inom fotbollen. Tesoriere blev aldrig någon sjöman, men kompenserade detta genom att bli målvakt i stället. Ensligheten lockade nämligen, som sagt, den filosoferande ynglingen.

Sin barndom genomlevde Tesoriere på, idag, historisk mark inom Boca Juniors kretsar. Ungefär tre kvarter ifrån där La Bombonera ligger idag kickade han boll i ungar dar och lärde sig att älska sporten som snabbt blev den mest populära i landet.

När han var endast sex år gammal grundades en förening i närheten av Tesorieres barndomshem. Ett gäng kompisar hade samlats på Plaza Solís och tillsammans skapade de det som kom att bli Boca Juniors. Under åren som följde började folket i området att intressera sig för den nya föreningen och sakta men säkert blev det en klubb som helt och hållet förknippades med såväl området La Boca – som den italienska befolkningen i staden.

Tio år gammal bevittnade Tesoriere sin allra första match med klubben som senare skulle bli hans hem. Tillsammans med ett gäng kompisar tog de sig till planen där Boca spelade sina hemmamatcher på den här tiden och de blev alla förstummade av det de fick se.

”För första gången någonsin stod vi med våra munnar öppna av förundran. Detta p.g.a. den upptäckt av att se riktigt duktiga fotbollsspelare.”

På den här tiden hade Boca Juniors ännu inte införskaffat sig ett särskilt stort supporterfölje. Ofta var det bara några hundra åskådare på matcherna och där samtliga kände varandra. Detta gjorde också att varje gång som en nykomling dök upp reagerade alla på plats över detta. Ett vanligt uttryck var det italienska; ”Qui é cuelo lí?” (vem är det här?). Därefter svarade den tilltalade ofta glatt med orden; ”Uno di nostri!” (en av er). Själv mindes Tesoriere det enormt familjära runt hela föreningen och dess supporterskara.

”Vi upplevde en intim tillfredsställelse. Vi såg varandra som en liten gemensam familj som succesivt blev större.”

Snart skulle Tesoriere själv få möjligheten att spela för den blivande storklubben. 1916 anlände erbjudandet kring att bli en del av klubbens B-lag. På den här tiden fanns det inga ungdomslag, inom den argentinska fotbollen, utan de unga och talangfulla spelarna som plockades in till föreningarna fick spela för B-lagen.

Personen som hade upptäckt Tesoriere var ingen mindre än Antonio Buccelli. Han hade sett målvakten spela med kvarterslaget som Tesoriere också hade varit med om att grunda under inledningen på 1900-talet. Buccelli tog med målvakten till en plats där personer ifrån styrelsen ofta samlades för att ha sina möten. Flera av dessa var också spelare i klubben. Till en början var de dock skeptiska mot Tesoriere. Detta då de ansåg att han var på tok för liten för att kunna bli en riktigt bra målvakt. Men Buccelli var övertygande och gav sig inte i första rummet. Han lyckades också övervinna ledarnas inledande skepsis.

Sina allra första fotbollsskor köpte faktiskt Tesoriere av den f.d. storspelaren Jorge Brown. Han valde med flit ett par tyngre skor för att kunna skjuta hårdare. Efter bara några månader med B-laget var det dags för Tesoriere att göra sin debut i A-laget. För motståndet stod Estudiantes och den debuterande målvakten var ordentligt nervös inför matchen. När det bara återstod några fåtal minuter, till avsparken, bad han en stilla bön om att motståndarna inte skulle dyka upp så att han slapp genomföra matchen. Önskan gick i uppfyllelse då Estudiantes, oförklarligt nog, aldrig dök upp denna eftermiddag.

Tesoriere berättade för Buccelli om sina rädslor och tillsammans med sin upptäckare lyckades han succesivt att bemästra sin skräck för att spela inför många åskådare. I stället för att debuten skulle ha kommit mot Estudiantes, kom den mot River Plate. På den här tiden spelade nämligen även de i samma område som Boca Juniors och redan här började rivaliteten, mellan klubbarna, att gro. Tesoriere och Boca vann matchen med 1-0. Efteråt handlade det mesta om den fina insats som debutanten hade genomfört.

”Min insats var sedan i blickfånget under kvällsamtalen i fabriken.”

Américo Tesoriere spelade för Boca Juniors under nästan hela sin karriär.

Tesoriere jobbade nämligen också parallellt med sin fotbollskarriär. Det fanns ingen fotbollsspelare, under inledningen på 1900-talet, som kunde leva på sin idrottskarriär utan de var så illa tvungna att ha ett jobb vid sidan om. Tesoriere jobbade som administrativ tjänsteman på fabriken Canale y Huergo.

Efter avslutat skift på kvällen brukade han ta sin lilla väska, där han hade sina fotbollsattiraljer i, och styra kosan mot Boca Juniors träningsplan på gatan Ministro Brin i La Boca. Träningen var inte särskilt avancerad utan gick mer ut på att springa några varv runt planen och sedan göra några mindre stretchövningar. Hade man tur lös månen upp med sin ståtliga prakt och därigenom tillät vissa övningar med en fotboll. Det fanns nämligen inte tal om några strålkastare under inledningen på 1900-talet utan spelarna tränade i mörkret om inte månen, som sagt, ville lysa upp planen.

Tesoriere gillade att titta upp mot månen, drömma sig bort och se hur dess sken reflekterade sig i den närliggande floden. Redan på den här tiden tyckte målvakten om att skriva dikter kring sin vardag som fotbollsmålvakt, men även kring det vardagliga livet i La Boca. Månen var ett återkommande tema i hans dikter och detta vittnar delvis om att han kände en viss identifikation med hela planetens uppenbarelse. I sin dikt ”Luna boquense” skriver han bland annat så här om hur han badar i floden efter ett träningspass.

”Acaba de bañarse (Jag tog precis ett bad)
Recién en el río (precis i floden)
Invisibles marineros (osynliga sjömän)
La izan en el mastelero (de hissar henne i masten)
De un cielo lleno de estrellas (av en himmel full med stjärnor)”

Detta är dock inte den enda dikten som Tesoriere skrev om månens uppenbarelse. I dikten ”Luna amarilla” (den gula månen) skriver han så här;

”Una redonda luna amarilla (En rund gul måne)
Como una deliciosa faina (som en utsökt faina*
Hecha por Dios (gjord av gud)”

Faina är alltså ett runt argentinskt bakverk och som man får förmoda var någonting som Tesoriere tyckte väldigt mycket om. Man kan såklart också lägga in reflektionen kring att målvakten uppskattade ensamheten som månen i sig själv symboliserade. Han hade trots allt, vid åtskilliga tillfällen, pratat varmt om sin förkärlek för just detta.

Tesoriere skrev många dikter under sin livstid och många gamla personligheter, inom den argentinska kulturens historia, får nytt liv när man läser dessa. Här nämns bland annat Arnaldo D’Espósito, som var en musiker och nära vän till målvakten. Tesoriere nämner även Fortunato Lacámera som var en känd målare ifrån området La Boca.

Flera gånger återkommer också målvakten, i sina dikter, till barndomen och gatan Brandsen där han sprang runt under sina inledande år i livet.

”Mi calle Brandsen (Min gata Brandsen)
Vengo en busca de aquel niño (dit jag kommer för att leta efter denna pojke)”

Pojken som han letar efter är han själv. En metafor för barndomen – och sorglösheten som försvunnit med årens lopp och som Tesoriere längtade tillbaka till. På många sätt och vis är målvaktens stora poesisamling ett viktigt historiskt dokument som ger oss en inblick i hur livet såg ut i Buenos Aires under inledningen på 1900-talet.

Efter debuten mot River Plate gjorde Tesoriere ganska snabbt målvaktspositionen, i Boca Juniors, till sin egen. Det finns en rolig anekdot ifrån ett möte med Sportivo Barracas under en iskall vintereftermiddag. Tesoriere försökte blåsa varm luft på sina stelfrusna händer, men utan något önskvärt resultat. I halvtid kom sedan en av omklädningsrummens vaktmästare in och han slogs av den briljanta idén att ge spelarna några klunkar whisky för att värma sig. Tesoriere minns också att laget spelade exceptionellt bra efter detta.

”Jag vet inte om vi någon gång spelade bättre än just den här eftermiddagen.”

Samma ritual testades sedan återigen i samband med en annan match senare samma säsong. Den här gången handlade det dock emellertid inte om någon infernalisk kyla utan i stället om en hetta som inte visste några gränser. Den här gången gav däremot inte whiskyn någon önskad effekt. I stället gjorde alkoholen, ihop med den stekande hettan och fotbollsspelandet, att spelarnas kroppar förvandlades till levande dynamiter. Laget använde sedan inte sig av den skotska drycken något mer i samband med sina matcher.

1920 blev Tesoriere uttagen i den argentinska truppen som skulle spela Copa América i Brasilien. Fylld av självförtroende reste han till planen som Gimnasia y Esgrima de Buenos Aires brukade spela på och som, under inledningen av 1900-talet, ofta användes av det argentinska landslaget. Framme vid porten till arenan stod en vakt som frågade vart målvakten var på väg. ”Det är jag som Tesoriere” svarade han. ”Jaha” svarade vakten, ”var kommer du ifrån?”. Ännu hade inte målvakten blivit känd hos alla i landet, men det skulle dock inte dröja särskilt lång tid innan samtliga människor i Argentina visste vem Américo Tesoriere var.

Fabriken där han arbetade hade fått nys om att han blivit inkallad till landslaget och anordnade därför ett möte med Tesoriere. Målvakten hade inte den blekaste aning om vad hans chefer kunde tänkas vilja prata med honom om. När han hade satt sig ner i stolen framför fick han frågan; ”är det du som är DEN Tesoriere som spelar fotboll och som alla tidningar skriver om?” När han svarade jakande på frågan uppmanade cheferna honom att lämna fotbollen och i stället hänge sig helt och hållet till sin administrativa tjänst. Av förklarliga själv brydde sig dock inte Tesoriere nämnvärt om dessa råd. Han ville fortsätta spela fotboll.

Målvakten kom att representera Argentina i sex stycken Copa América-turneringar. Detta är ett rekord som han delar med den paraguayanske spelaren Gerardo Rivas och som står sig stadigt ännu i våra dagar. Han var med när Argentina vann sin första titel i turneringen 1921 och sedan när de vann den, för andra gången, fyra år senare.

1924 var Tesoriere också med om en väldigt speciell händelse. Visserligen tappade Argentina guldet i händerna på ärkerivalen och hemmanationen Uruguay, men efter den avgörande matchen – mot just detta lag – var det den argentinska målvakten som var i allas blickfång.

Tesoriere bars fram på axlarna av två av Uruguays främsta spelare i Ángel Romano och Alfredo Zibechi. Matchen mellan länder hade slutat mållöst och en stor anledning till detta hade varit de åtskilliga räddningarna ifrån den argentinske målvakten. Tesoriere hade varit briljant genom hela mötet och det var just detta som de uruguayanska spelarna ville uppmärksamma.

Tesoriere togs hela vägen upp till honnörsplatserna på läktaren där presidenten för Uruaguay, José Serrato, befann sig. Den fotbollsintresserade presidenten lade sedan sin hand på målvaktens axel och sa; ”aldrig tidigare har jag sett en målvakt göra så många räddningar som du gjorde idag.”

Faktum är att Tesoriere gjorde ett väldigt fint mästerskap och höll nollan genom hela turneringen. Samma sak gjorde han även 1921 – när Argentina blev mästare för första gången – och än idag är han den enda målvakten som lyckats hålla nollan i två stycken Copa América-turneringar. Ett sannerligen svårslaget rekord med tanke på att betydligt fler lag deltar i nutidens mästerskap, samtidigt som turneringen inte arrangeras lika frekvent som under 1920-talet.

Tesoriere spelade nästan hela sin karriär för Boca Juniors. Målvakten hann dock med en kortare avstickare till Sportivo del Norte – föreningen som idag heter Colegiales och spelar i den argentinska tredjedivisionen. Här spenderade emellertid målvakten endast en säsong innan han var tillbaka mellan stolparna i Boca Juniors. Totalt vann han tolv titlar med storklubben varav fem av dessa var ligaguld.

1925 var han en del av den trupp som reste över Atlanten för att genomföra en flera månader lång turné i Europa. Den argentinske storklubben blev den första ifrån landet att resa över det stora världshavet och de banade väg för flera andra föreningar, att göra samma sak, under årtiondena som följde. Tesoriere fick därigenom glädjen att genomföra en lång båtresa, vilket var något som han hade drömt om att få göra ända sedan han var liten. Dock blev det inte alls som han hade tänkt sig.

”Redan ifrån den första dagen då vi gick ombord på skeppet kände jag mig inte tillfreds. Det kändes som att jag saknade något som är svårt att precisera. Något som förhindrade mig ifrån att vara den jag är.”

Tesoriere är ansedd som en av Argentinas främsta målvakter någonsin.

Vid hemkomsten fortsatte Tesoriere att spela två år till med Boca Juniors innan han lade skorna på hyllan redan som 28-åring. Många blev förvånade över att han valde att sluta vid så pass ung ålder. Detta förklarade målvakten själv med att det berodde på de interna stridigheterna, som funnits inom klubben, och att han alltid hade lyckats alliera sig med den förlorande sidan i konflikten.

Efter spelarkarriär fortsatte Tesoriere att skriva poesi och mycket handlade om åren som försvunnit och fotbollen som han inte längre kunde utöva. Bland de mer trånande dikterna återfinns bland annat dessa två.

”Ya quisiera. (Jag skulle vilja)
Mi Dios querido (min älskade gud)
Para estar de guardia (att få vakta)
En los tres palos (mellan de tre stolparna)
Del club que tú conoces (för den klubben som du känner till)”

”Querido Dios (älskade gud)
¿No podrías darme (du skulle inte kunna ge mig)
Por unos domingos (under några söndagar)
Mi perdida juventus? (tillbaka min förlorade ungdom)”

I en intervju med tidningen El Gráficos ikoniska journalist, Borocotó, på 30-talet berättade Tesoriere bland annat att han aldrig gick på matcherna längre.

”Nej det gör jag inte. Detta år kommer jag dock att försöka gå dit. Ibland på söndagar, när vinden ligger på ifrån det hållet, kan ekot ifrån arenan höras.”

Den forne stormålvakten hade svårt att finna sig i att inte längre kunna spela fotboll. Poesin började sakta, men säkert att vridas mot en betydligt mer ledsam ton än den som funnits i texterna under de aktiva fotbollsåren.

Américo Tesoriere var en av Boca Juniors – och hela Argentinas bästa målvakter genom tiderna. Han representerade landslaget vid sex Copa América-turneringar, vann mästerskapet två gånger och satte rekord med att hålla nollan i två av turneringarna. Tillsammans med Boca Juniors vann han tolv titlar och är, än idag, ansedd som en av klubbens bästa målvakter någonsin.

Tesoriere levde vidare i Buenos Aires ända fram till sin död, dagen innan nyårsafton, 1977. Hans dikter och historia har gett en fantastisk intressant inblick i det vardagliga livet i Buenos Aires under inledningen på förra seklet. Han var nästan lika framstående i egenskap av poet som han hade varit som målvakt. Därför är det väl inte mer än rätt att avsluta hans berättelse med en dikt signerad av huvudpersonen själv.

”Vi lyssnade, min älskade, på matchen via radio
Det är en väldigt kall eftermiddag idag,
men ännu kallare är glömskan”