Vicente de la Mata – kungen av gambetas

Jag är väldigt svag för fotbollspelare med mustasch, som gillade att dribbla och som spelade för väldigt länge sedan. Vicente de la Mata passar in på alla dessa kriterier.

Det känns ganska enkelt att beskriva en spelare under 30- och 40-talets Argentina som ”teknisk” – nästan för enkelt när jag tänker efter. Lite som att säga att en engelsk spelare på 70-talet var ”hårdförd” eller att svenska spelare under samma årtionde jobbade, parallellt, som rörmokare. Det är självklarheter och plattityder.

Men när det kommer till Vicente de la Mata är det helt omöjligt att inte beskriva honom som teknisk. Det var helt enkelt det han var – ”kungen av gambetas”.

Men vi kanske ska börja i rätt ände. Vad är egentligen en gambeta? Kort och gott är det faktiskt så pass enkelt som en fint – rakt upp och ner. På 30-talet i Argentina var inte finterna särskilt avancerade. Många gånger räckte en basic kroppsfint där anfallaren lurade med kroppen åt ena hållet, men gick åt andra.

Den 12 oktober 1939 gjorde Vicente de la Mata ett mål som, när han beskrev det i efterhand, nästan lät som en saga. Men det var högst verkligt och det var ett mål som av många, länge, ansågs vara det vackraste som gjorts inom den argentinska klubbfotbollen. Det var fint efter fint – gambetas efter gambetas.

21 år innan denna händelse hade Vicente de la Mata fötts i Argentinas tredje största stad, Rosario.

”Jag började spela fotboll som 12-åring. När jag var liten höll jag på San Lorenzo – en sak man fick för sig som liten. Mina första två klubbar var Estudiantes Porteño och Central Córdoba”.

Som säkert många vet är Central Córdoba inte ifrån staden med samma namn, utan ifrån Rosario. När Vicente var liten brukade han springa bort och kolla på seniorlagets träningar där den största idolen, Gabino Sosa, tränade. Senare skulle Vicente få glädjen att dela omklädningsrum med idolen.

”Vilken spelare! Varje morgon tog jag mig till Central Córdoba för att se Gabino spela boll. Jag minns att när vi sedan spelade tillsammans brukade han säga till mig att ‘slå bollen långt, annars kommer dom att kapa dig”.

Redan som 18-åring kom Vicente med i det argentinska landslaget. Gabino Sosa hade rekommenderat honom och när landet gjorde sig redo för Copa América 1937, på hemmaplan, då fanns han med.

Han var, av förkliga själ inte ordinarie, och gjorde sitt första framträdande mot Peru i den tredje gruppspelsmatchen. Efter det spelade Vicente bara 45 minuter mot Uruguay, innan han fick vänta ända till finalen, mot Brasilien, för att få sin nästa chans i mästerskapet.

Finalen skulle gå till historien som en väldigt händelserik sådan, även fast målen länge lös med sin frånvaro. Enligt El Gráfico ”började matchen vid midnatt och slutade vid soluppgången”. Spelare blev utvisade och skadade samtidigt som bråk uppstod vid åtskilliga tillfällen.

I halvlek, vid ställning 0-0, byttes Vicente in för Argentina. Matchen gick till förlängning och väl där klev anfallaren in i hjälterollen. Med två mål säkrade han den åtråvärda pokalen till Argentina och blev själv väldigt omskriven inom den sydamerikanska fotbollen.

I dagens fotbollsvärld hade man nog kallat Vicente de la Mata för ”Världens hetaste talang” efter detta mästerskap, men på 30-talet i Argentina fanns det inga sådana epitet. Inte heller var huvudpersonen själv särskilt tillfreds efter matchen.

”Jag har gått ner från 65 – till 62 kg sedan turneringen startade. Jag har känt mig låg sedan matchen då jag blev utbytt mot Uruguay. Själv vet jag dock inte om det var svetten eller bitterheten som gjorde det. Visst var det roligt att avgöra, men jag hade velat spela mer”.

Vicente del Mata i mitten ihop med Antonio Sastre (vänster) och Arsenio Erico (höger).

Bara några dagar efter finalen blev Vicente klar för storklubben Independiente. Ett stort steg i karriären, med tanke på att Independiente var ett av dom bästa lagen i Argentina på 30-talet.

”Dom gav mig 27,000 peso när jag skrev på. Det kanske inte låter särskilt mycket, men det var det på den tiden. Jag gick direkt och köpte ett kilo kött och en liter mjölk. Efter detta fick jag 200 peso i månaden och 150 peso efter varje match. Utöver detta fick jag en årsbonus på 5,000 peso. Med detta kunde jag försörja mig själv, en av mina systrars familj med barn, och hade ändå pengar över”.

I Independiente spelade Vicente som höger inneranfallare i en femmannakedja. Bredvid sig, som central anfallare, hade han den notoriske målgörare Arsenio Erico och till vänster om denne spelade Antonio Sastre. Ni kan med andra ord förnimma er om att Independiente var, med dessa spelare, ett enastående lag under slutet sv 30-talet.

1938 vann Vicente sin första ligatitel med storklubben och han blev nästan trött i fötterna som en följd av alla assist han slog till Erico. Independiente, förutom att bli mästare, gjorde 115 mål under säsongen – vilket var en maffig kross av det tidigare rekordet.

Bland många lokala nyhetstidningar ansågs Vicente vara den bästa fotbollsspelaren i hela Argentina under slutet av 30-talet. Men med vilka ord beskrev man då honom, som spelare, vid denna tidpunkt? I den stora tidningen La Nación fanns en detaljerad beskrivning över Independientes tekniske anfallare.

”Han är snabb, kapabel till att göra minst 15-20 gambetas per match och är väldigt egoistisk med bollen. Han assisterar visserligen ibland, men det händer allt för ofta att han går på egen hand med bollen”.

1939 kom det där fina målet som Vicente gjorde mot River Plate. Anledningen till att det blev så pass uppmärksammat, som det blev, var för att anfallaren dribblade sig igenom nästan hela Rivers lag innan han pricksköt in målet.

”För många är det målet det snyggaste som jag gjorde under hela min karriär, men för egen del håller jag målen mot Brasilien, i Copa América, högre”.

Vicente de la Mata hann med att vinna en titel till med Independiente innan han lämnade för Newell’s Old Boys under början av 50-talet – det var också här som han avslutade sin långa karriär. I Independiente är Vicente fortfarande klubbens näst bästa målgörare genom alla tider, endast slagen av tidigare nämnda Erico.

Vicente gifte sig med sin ungdomskärlek María Alida och tillsammans fick dom en dotter och en son som dom båda döpte efter sig själva. Hans son började så småningom att spela fotboll, men Vicente gillade inte hur sporten hade utvecklats.

Vicente de la Matas bröllop.

”Fotbollen var mycket bättre förr, den var extraordinär. Idag gör många tränare det alldeles för komplicerat”.

Några år senare, i mitten på 70-talet, var Vicente än mer kritisk till dåtidens fotboll.

”Jag går inte längre på matcherna. Jag vet att dom kommer spela dåligt och jag vill inte bli sur. Förr var spelarna intelligenta, det är dom inte längre. Dom bara springer och sparkar långt. Det finns dock några undantag i Bochini, Alonso och Maradona”.

En kort tid därefter dog Vicente de la Mata, 63 år gammal. Hans konstanta rökande hade gett honom problem med den ena lunga. Vicente ska, enligt egen utsago, ha rökt två paket om dagen fram tills han gick och la sig klockan 10 på kvällen. Men att han, i unga dar när han var på fest, ofta tappade räkningen på antalet rökta cigaretter.

Vicente de la Mata var under hela sitt liv en anspråkslös person. Detta var något som hans son, med samma namn, berättade på äldre dar.

”Trots alla pengar som min pappa tjänade, köpte han aldrig ett eget hem (han hyrde bara). Inte heller någon bil köptes utan han tog bussen till matcherna och promenerade den sista biten”.

Vicentes största egenskap var hans dribblingar, men även hans passningar och mål bidrog till att göra Independiente till ett av Sydamerikas bästa klubblag. ”Kungen av gambetas” var smeknamnet han fick och det var förmodligen något, han själv, var väldigt tillfreds med.

Många år efter att han gått bort, fortsatte Independientes supportrar att sjunga en ramsa som var dedikerade till den gamle storspelaren.

“¿Adónde va la gente? ¡A ver a don Vicente! ¿Adónde va la gente? ¡A ver a don Vicente!”