Ángel Labruna: Klockmakarens son som blev en av Argentinas främsta målgörare

”Sale el sol,
Sale la luna,
Centro de Muñoz,
Gol de Labruna.”

Varje gång han spelade fotboll på gatan fick hans kompisar hålla utkik efter Ángels pappa för att varna sonen om att han kom. Ángel Laburnas pappa var en person av den gamla skolan. Han hade lämnat Italien 15 år innan Ángel föddes för att, precis som många andra européer, stadga sig i Argentina. Just åren kring förra sekelskiftet var det många ifrån främst Italien som gjorde resan till andra sidan av Atlanten i hopp om ett bättre liv.

För faktum är att Argentina var ett blomstrande land vid denna tidpunkt. Ekonomin var stark och man var fortfarande flera decennier ifrån dom turbulenta militärkupperna som skulle skaka om hela landet och försätta det i stora ekonomiska problem.

Ángel Labrunas pappa gillade inte att hans son spelade fotboll. Själv var han urmakare och drev en klockaffär inne i Buenos Aires. När han tittade på sina båda söner såg han deras framtid i samma yrke som han och att dom förhoppninsvis en dag skulle ärva pappans verksamhet.

Men Ángel var inte intresserad av klockor. Han ville spela fotboll, kanske basket, men definitivt inte hålla på och laga klockor. Varje gång hans pappa ertappade Ángel på gatan, spelandes fotboll, beskrev han för sina pappa att han bara kolla på – det trodde hans pappa inte på. Men det gick inte heller att stoppa Ángels passion för fotbollen. Men istället för att förbjuda honom tog hans pappa med Ángel till River Plate.

”Om du tvunget ska spela fotboll kan du åtminstone spela här”.

Labruna, längst till höger, i Rivers tröja.

Orden var bestämda men samtidigt hjärtliga ifrån hans pappa. Problemet var bara att Labruna var för ung för Rivers yngsta ungdomslag och därför kombinerade han basketspelandet i River med att spela fotboll tillsammans med kompisar i den lokala kvartersklubben.

En dag skadade sig Labruna varpå presidenten i River, Antonio Vespucio Liberti, frågade honom varför han spelade fotboll för kvartersklubbben och inte i River istället. ”Därför att ni inte har något ungdomslag i min ålder” svarade Labruna. Sagt och gjort, Liberti grundade ett ungdomslag i den åldersgruppen och tog in samtliga spelare ifrån kvartersklubben Labruna spelat för.

”Mamma, pappa! Jag ska spela fotboll i River. Från och med idag är jag en River-spelare”.

Glädjen gick inte att ta miste på hos den unge talangen när han rusade hem till sina föräldrar. Hans mamma gav sin son en varm kram medan Labrunas pappa, med bister uppsyn, frågade sin son om han ändå skulle ha tid att lära sig om klockor.

Första känslan på A-lagsfotboll fick Labruna under 1937. I en träningsmatch som också skulle visa sig bli Labrunas idol, Bernabé, allra sista match. Ángel själv stod för tre – av Rivers åtta mål i matchen. Tidigare hade Labruna, till sin stora glädje, fått en bild signerad av samma Bernabé. Den satte han och hans pappa upp i skyltfönstret till klockaffären. År 1939 kom den officiella tävlingsdebuten för Labruna. River hade hamnat i en schism med José Manuel Moreno och stängt av anfallare. Detta ledde till att mer eller mindre hela laget gick ut i strejk. Därför fick tränaren använda sig av ungdomsspelarna.

Ganska snart blev dock Labruna en del av A-laget och visade omgående vilken förnäm avslutare han var. Här skulle han komma att spela tillsammans med några av Argentinas skickligaste anfallare och snabbt gick ryktet om att ingenting kunde stoppa River Plate.

Legendariska La Maquina i River Plate.

Den första anfallskedjan som Labruna var en del av och som dessutom var dom första att få smeknamnet ”La Maquina” innehöll Félix Loustau, Adolfo Pedernera, José Manuel Moreno och Juan Carlos Muñoz. Det var ifrån denna anfallsuppsättning som läktarsången i början härstammar ifrån.

Såväl Muñoz som Loustau var otroligt skickliga på att servera inlägg till främst Labruna i mitten. Sammarbetet mellan Loustau och Labruna var något alldeles speciellt och dom båda var dessutom nära vänner utanför planen. Loustau var avsevärt kortare, smalare och tanigare än sin vän men kompenserade det hela med en exemplarisk spelförståelse och en sylvass inläggsfot. Deras sammarbete var faktiskt så pass bra att en supporter vid denna tidpunkt beskrev deras synkronisering såhär:

”Det är som att samtliga fyra fötter styrs av samma hjärna”.

River vann ligan fyra gånger på 40-talet – första gången för Labrunas del 1941. Hans intåg i föreningen hade förpassat Moreno en bit längre ut på kanten. Det dröjde inte heller särskilt länge förrän den karismatiske Moreno lämnade River och istället gjorde plats för Alberto Gallo. Även Gallo var en otroligt kompentent inneranfallare och om Moreno trodde att River skulle sakna honom allt för mycket, då trodde han fel.

Moreno var dock snart tillbaks i River igen efter att ha insett att gräset inte var grönare på andra sidan. Ungefär vid samma tidpunkt kom en ny personlighet in i Rivers lag i form av Alfredo Di Stéfano. Anfallaren var bara 19 år när han debuterade i River och skulle spela en essentiell del hos Los Millonarios under dom kommande åren.

Med Di Stéfano i laget fick River ytterligare en dimension i sitt spel. Ganska snabbt parades han ihop med Labruna centralt i något som mer liknande ett fyramannaanfall än det klassiska femmanna. Moreno fick istället agera lite spelfördelare bakom sina målgörare och axlade även denna roll på ett exemplariskt sätt.

Labruna går upp på La Bomboneras gräsmatta med Omar Sívori bakom sig.

Labruna kom att orsaka mycket huvudbry för ärkerivalen Boca under årens lopp. I hans första derby 1939 stod han för det avgörande målet när ställningen i matchen var låst vid 1-1. Referatet i radion var lika dramatiskt som alltid, men skulle trots detta ändå bli en klassiker.

”Labruna tar emot passningen ifrån Alcade, tar ner den med bröstet och skjuter… GOOOOOOOOOOOL”

I omklädningsrummet efteråt gav presidenten, Vespucio Liberti, vardera spelare i laget en bonus på 100 peso. Detta var en ansenlig summa pengar och för dessa köpte Labruna bl.a. en ny lägenhet till sina föräldrar. Hans pappas inställningen till sonens fotbollsspelande hade förändrats betänkligt. Nu stod han och såg på sin son med beundran i ögonen. Fotbollsspelare kanske ändå inte var ett dåligt yrke trots allt?

Labruna fortsatte spela trots att åldern kröp sig på och samtidigt som många av hans jämnåriga lagkamrater la skorna på hyllan fortsatte anfallaren att göra mål. Det finns en rolig anekdot om när Labruna blev skadad i en match, han hade då passerat trettio år fyllda. Matchen stod 1-1 mot Ferro och anfallsstjärnan fick bäras av planen.

Labruna som tränare.

När han vara nere i omklädningsrummet för att få behandling insåg den gamle anfallaren att hans lag behövde honom nu mer än någonsin. Med mycket möda tog han sig upp igen och in på planen. Väl där avgjorde den skadade Labruna matchen med ett exemplariskt avslut i målvaktens vänstra kryss. Den argentinska tidningen Clarín konstaterade att ”så länge Labruna kan gå, är River kvar i toppen av tabellen”.

Anfallaren fortsatte att spela i River ända tills han fyllt 41 år och efter det representerade han några mindre klubbar fram tills han var 43. Totalt gjorde Labruna 293 ligamål vilket än idag är näst flest i ligans historia – två mål bakom Arsenio Erico.

Efter spelarkarriären försökte han starta flera olika verksamheter utan att lyckas. Labruna tränade dessutom River vid två tillfällen samt Rosario Central, Racing Club och Talleres. Under den andra sejouren som huvudtränaren för Los Millonarios lyckades Labruba bryta en 18 år lång ligatiteltorka för storklubben. Laget innehöll då många profiler i bland annat Daniel Passarella och Leopoldo Luque.

Labruna gifte sig med sin fru Ana i mitten av 40-talet och med henne fick han två söner. Den ena, Daniel, dog redan 1971 – bara 19 år gammal – i leukemi. Hans andra son Omar blev också tränare, precis som sin pappa, och var bl.a. assisterande till Ramón Díaz under dennes period i klubben.

Labruna efter en ligatitel med River som tränare.

Förutom att Labruna nästan innehar målrekordet för den argentinska ligan är han den som gjort flest mål för River Plate mot Boca Juniors – sexton stycken. Utöver detta vann han sammanlagt nio ligatitlar som spelare samt sex som tränare för storklubben.

Ángel Labruna var en kurpulent spelare som briljerade som mest under en period när hela världen, mer eller mindre, stod i brand. Hans ända världsmästerskap i Argentinas landskampsdräkt kom i turneringen som spelades i Sverige 1958. Med sin mustach och mörka, blanka, hår blev han synonym för det landslaget som av många anses vara det sämsta någonsin. Oförtjänt kanske, men bedrövelsen över 6-1-krossen mot Tjeckoslovakien i Helsingborg lever kvar än idag.

Men Labruna symboliserade också en enklare tid. En era där fotbollen skulle vara vacker, snarare än vinstinriktad. Där spelarens huvuduppgift var att underhålla och sprida glädje till publiken vars vardagsliv knappast skänkte dom särskilt mycket lycka.

Ángel Labruna dog av en hjärtinfarkt den 19 september 1983 – endast 64 år gammal. Gamla lagkamrater men även spelare han haft som tränare uttryckte sin sorg över att en otroligt sympatisk person – och en fantastisk fotbollspersonlighet hade gått ur tiden. När journalisten Diego Macias intervjuade Ángel Labruna i slutet av dennes liv och bad honom att beskriva ”La Maquina” sa han såhär:

”Det var som en blomstrande vår fast inom fotbollen, där man var tillåten att spela med frihet, utan begränsningar och utan att oroa sig för ifall ens nästa fint skulle gå hem eller inte. 1942 fick jag äran att pryda framsida på ett nummer av El Gráfico. Min pappa visade upp den för hela området”.

Argentina hade förlorat sin ängel men varje år ser Rivers supportrar till att Ángel Labrunas minne bevaras i folks medvetande genom att uppmärksamma legendarens dödsdag.

Labruna var River och River var Labruna. Varken mer eller mindre.

”Sale el sol
Sale la Luna
Centro de Muñoz
Gol de Labruna”