Carlos ”Cai” Aimar: Stenhård mittfältare och dubbel mästare i Rosario Central

Carlos ”Cai” Aimar. Han markerade på många sätt och vis en era inom den argentinska fotbollen. Som en klassisk defensiv mittfältare fick Carlos Aimar på 70-talet ofta uppgiften att plocka bort motståndarnas nummer tio – och det fanns många skickliga sådana i Argentina vid denna tidpunkt.

”Det var lite min styrka att markera dessa spelare. Under denna epok fanns det massvis med duktiga tior och jag fick uppgiften att bevaka de bästa; Alonso, Bochini, Potente, Legrotaglie, Babington och Zanabria”.

Just Babington skulle faktiskt komma att ha en något oväntad påverkan på Carlos Aimars karriär långt senare – mer om detta en bit ner. Aimar föddes i Corral de Bustos och började lira fotboll för en lokal klubb i staden. Som 19-åring gick han vidare till Rosario Central.

”Jag hade provspelat för Boca Juniors och River Plate dessförinnan efter rekommendationer ifrån två representanter i inlandet för dessa klubbar; Nicolau och Dreyer. Hos Boca stannade jag inte, men hos River gjorde jag. Dock kunde de inte erbjuda mig något internat så jag lämnade dem kort därpå. Därefter blev jag mästare med Sporting (Corral de Bustos) och vi spelade mot de bästa lagen i vår provins. Vi kom till finalen där vi ställdes mot Rosario Central. De såg mig spela och fixade ett provspel”.

Hjärnan bakom detta provspel var ingen mindre än Carlos Timoteo Griguol. Han hade nyligen lagt skorna på hyllan och börjat arbeta som tränare för Centrals ungdomslag. Hans kommentar, när han fick syn på Aimar, var; ”den här spinkiga grabben har intressanta kvalitéer”. Dessutom kunde Central erbjuda Aimar ett boende på deras internat vilket också underlättade hela affären.

Dock blev det inte någon särskilt lång tid i ungdomslaget. Redan året efter fick Aimar debutera i Primera Division som då tränades av den f.d. River Plate-ikonen Ángel Labruna.

”Jag har många fina minnen ifrån Labruna. Han var den som gav mig min debut i Primera Division, jag var hans grabb. Ángel arbetade inte särskilt mycket, men han var absolut ingen domsnut. Han levde för att välja ut rätt spelare, för att skapa små relationer ute på planen och för att göra rätt byten”.

Aimar fick smeknamnet ”Cai” som liten och det var under detta som han kom att bli förknippad med under hela sin karriär. Enligt honom själv fanns det ingen som kallade honom för Carlos – inte ens i familjen. De kallade honom istället för Daniel som var hans mellannamn. Hans mamma gick bort redan när han var 16 år då hon fick en obotlig cancertumör. Även pappan gick bort i relativt unga år när Cai endast var 34 år gammal.

”Det var enormt hårda smällar. Vi var väldigt familjära med varandra och gjorde saker tillsammans. Samtidigt, som 19-åring bodde jag på Centrals internat och började lära känna andra grabbar i min egen ålder. Det hjälpte mig också att mogna snabbt”.

Att Aimar snabbt blev vuxen kan man lugnt säga. Redan som 17-åring gifte han sig med sin ungdomskärlek Sonia. Även hon gick tragiskt nog också bort i unga år – 44 år gammal i bröstcancer.

”Hennes död var otroligt tung och jag, precis som mina barn, led av det på olika sätt. Hon dog 2000, 44 år gammal och i bröstcancer. Det var väldigt hemskt. Mina barn fick uppleva samma sak som jag fick med min mamma. Det enda jag försökte göra var att samla familjen och göra det så bra som möjligt för alla”.

Under sin aktiva spelarkarriär spelade Aimar endast för två klubbar – Rosario Central och San Lorenzo. Det ska dock poängteras att för den sistnämnda storklubben blev det bara sex månaders spel innan artrosen i ena höften satte stopp för allt fotbollsspelande och Aimar fick sluta redan som 28-åring.

Innan dess hann han dock emellertid med att vinna flera stora – och betydelsefulla titlar med Rosario Central. Dessutom var han på planen när Aldo Poy gjorde sitt historiska mål mot ärkerivalen Newell’s Old Boys 1971.

”Det är ett mål som blivit större med tiden. Det var ett extremt viktigt derby eftersom det laget som förlorade åkte ut och i slutändan blev vi, dessutom, det första laget ifrån inlandet att vinna ligan. Det var en otroligt svår match och vår målvakt räddade tre otroliga skott under slutskedet av matchen. Målet tillkom efter en snabb frispark som togs när resten stod och dividerade. Jag passade till González och han skickade iväg inlägget som Poy nickade in. Jag kom att bli lite ev Enrique under det målet” (referens till Héctor Enrique som slog passen till Diego Maradonas solomål mot England i VM 1986).

Carlos Aimar i Rosario Central.

I finalen besegrade sedan Rosario Central San Lorenzo med 2-1 på Newell’s Old Boys hemmaplan Estadio Marcelo Bielsa (som på den tiden hette El Coloso del Parque). Héctor Scotta gav San Lorenzo ledningen, men Central vände på steken efter att Roberto Gramajo och Carlos Colman gjort målen. Denna titel blev enormt uppmärksammad av flera anledningar. Den största orsaken till detta var såklart att det var första gången som ett lag ifrån ”el interior” – inlandet i Argentina – vann ett ligaguld. Tidigare hade klubbarna runt Buenos Aires, Avellaneda och La Plata dominerat den inhemska fotbollen.

”Firandet kring den första titeln var makalöst. Vi fick möta San Lorenzo och ovanpå allt, efter lottning, spelades finalen på Newell’s hemmaplan. Dessutom vände vi och vann. Det kunde inte bli bättre”.

Aimar själv beskriver Rosario som en stad fullkomligt besatt av fotboll. Den är också rakt av delad mellan de två största klubbarna Central och Newell’s. Antingen gillar du det ena – eller det andra laget – och per automatik hatar du det laget som du inte supportrar. Det finns inget annat. Egentligen är detta såklart inget annorlunda jämfört med många städer i världen, men det blir extra speciellt i en stad där det bara finns två stora klubbar.

1973 blev Rosario Central mästare igen och även denna säsong spelade Aimar en central roll i detta lag som han själv beskrev som; ”lite mer defensivt solit än mästarlaget 1971”.

Året efter, 1974, hade Carlos Aimar stora förhoppningar om att han skulle komma med i Argentinas VM-trupp till mästerskapet i Västtyskland. Många tyckte att han borde ha fått en plats i truppen och framförallt efter att Huracáns mittfältare, Roque Avallay, skadat knäet. Dock valde förbundskaptens trion – med Vladislao Cap som frontfigur – istället Carlos Babington och därmed släcktes Aimars VM-drömmar.

”Det var ett märkligt val eftersom Babington var en annan typ av spelare. Det smärtade mig väldigt mycket. Jag vet inte om min närvaro hade kunnat göra att vi nått längre i turneringen – eller undvikit att förlora så stort mot Nederländerna. Men jag hade åtminstone kunnat berätta för mina barn att jag spelat i ett världsmästerskap”.

Carlos Griguol blev något av en fotbollspappa för Aimar. Han hade honom som tränare i Rosario Central och när karriären väl var slut frågade Griguol om han ville ansluta sig till hans tränarteam som assisterande. Tillsammans ledde de Ferro till två stycken ligatitlar – klubbens två första, och hittills enda någonsin.

Därefter bröt sig Aimar loss och skapade sin egen tränarkarriär som huvudansvarig. Han tränade först Deportivo Español innan han fortsatte till spanska Logroñés där han skulle komma att spendera tre separata sejourer som huvudtränare.

Med Boca Juniors vann Aimar sina två enda titlar som huvudtränare. Såväl 1989 – som 1990 vann storklubben Supercopa Sudamericana och efter den första segern finns det en ikonisk bild på Aimar som hoppar jämfota så att slipsen blåser iväg i vindraget av eufori. Eftersom laget börjat vinna, när Aimar burit denna vita skjorta och röda slips, fortsatte han att ha detta på sig under resterande delen av turneringen.

”Många har pratat ner Supercopa Sudamericana, men vi besegrade bl.a. Racing Club, Grêmio och Independiente på vägen”.

Den ikoniska bilden där Carlos Aimar jublar för fullt efter att Boca Juniors vunnit Supercopa Sudamericana.

Med spanska Logroñés nådde han aldrig några större framgångar förutom att Aimar lyckades hålla de kvar i La Liga. Men det mest bestående minnet därifrån, ansåg Aimar själv, var att de lärde honom; ”ett sätt att leva på”.

”Det var glada stunder som jag fick uppleva där. Logroñés lärde oss ett sätt att leva. De tog sin tid mitt på dagen, de gick ifrån jobbet, stannade upp i två timmar, åt lite, drack lite alkohol, rökte en kubansk cigarr och alltihop med ett imponerande lugn. Det är en kultur där man lär sig njuta av maten och drycken. Att inte konstant vara på språng. Det lärde jag mig där”.

Quilmes var Aimars sista klubb som tränare och de lämnade han 2005 efter att ha fått reda på sitt avsked via TV-nyheterna. Därefter har han jobbat som expert inom argentinsk TV och njutit av att inte längre behöva försvara sig mot ilskna journalister, supportrar och människor på stan. Nu är det istället han som sitter med kritik-korten i handen.

Carlos Aimar var en stenhård defensiv mittfältare som var en bärande pjäs i Rosario Centrals två första ligatitlar. Supporterskapet som han hade gentemot Boca Juniors som liten har således avtagit markant med åren.

”Numera känner jag mig mer som en supporter till Rosario Central. Det är kanske inte särskilt konstigt om man tänker efter”.

Med fotbollspappan Carlos Griguol umgicks Aimar fortfarande ända fram tills läromästarens död för några år sedan. Tillsammans brukade de gå och kolla på Atlantas hemmamatcher – klubben som Griguol, en gång i tiden, inledde sin spelarkarriär i.