Norberto ”Beto” Alonso. Jag undrar om det finns någon spelare som är mer förknippad med River Plate än Beto Alonso. Ángel Labruna dyker såklart upp i ens huvud då han vunnit flest titlar – ihop med Marcelo Gallardo – för den argentinska storklubben. Hursomhelst skulle jag ranka dessa tre herrar som dom tre största ikonerna i River Plates väldigt långa historia.
”Yo te quiero Beto Alonso. Yo te quiero de verdad, gracias por todos los goles, nunca te vamo’ a olvidar”.
Beto Alonso föddes i stadsdelen Florida i Buenos Aires under inledningen på 50-talet. Tidigt kände den unge grabben att han hade fotbollen i blodet. Han tog med sig den runda bollen överallt – till skolan, ute på gatan och t.o.m. in i sängen. När han väl somnat, med fotbollen som huvudkudde, bytte hans pappa bort den till en vanlig kudde så att sonen skulle kunna sova mer bekvämt.
I tidig ålder flyttade familjen vidare till Los Polvorines utanför huvudstaden. Detta var långtifrån något välbärgat området och familjen Alonso hade det inte särskilt gott ställt rent ekonomiskt. Men det man saknade i pengar kompenserade man i kärlek. Tillsammans med sina bröder och sin far övade Alonso på nickar inne på familjens bakgård.
Hans pappa jobbade som skräddare och tidigt fick bröderna hjälpa till med att mäta, sy och klippa. Under två kortare perioder bodde Alonso hos sina farföräldrar. Vid det ena tillfället berodde det på ett infekterat bråk, med den ena brodern, vilket ledde till att dom båda behövde bli separerade under en tid.
Redan som 6-åring hade Beto Alonso en vinnarinstinkt som, stundtals, tog sig extrema uttryck. Under en rast i skolan blev han vansinnig över en förlust mot en klasskamrat, varpå han vägrade gå in på lektionen igen. När läraren försökte förmå den ilskne grabben att gå in igen hotade han läraren, vilket renderade i ett samtal hem till farmodern. Kort därefter flyttade Alonso återigen hem till sina föräldrar igen.
Enligt huvudpersonen själv brukade hans pappa, i samma veva som sonen började lära sig att gå, knyta fast hans högra ben i bordet för att Alonso skulle bli mer bekväm med vänsterfoten. Många år senare kom han fram till att detta, helt enkelt, var för att hans pappa visste att vänsterfotade fotbollsspelare var mer sällsynta – och därmed också mer eftertraktade. Under resterande delen av livet var Beto Alonso högerhänt – men vänsterfotad.
Fotbollskarriären inleddes i Textil Los Polvorines där hans pappa också var tränare. Det var här som River Plate-delegaten, Carlos Palomino, upptäckte den lovande talangen. Palomino pratade med Alonsos pappa och anordnade för grabben att komma och spela med storklubben. Han behövde faktiskt inte ens provspela.
Alonso var nu nio år gammal och den första tågfärden, till Rivers träningsanläggning, gjorde han med sin pappa. Därefter åkte han själv till och från träningarna, men helt ensam var han dock inte. Flera av lagkamraterna hoppade på längs vägen och tillsammans kunde dom ta sig till storklubbens träningsanläggning.
Hemma i Alonsos familjehem fanns bara en väldigt liten Tv-apparat på vilken dom, ibland, kunde se matcherna ifrån landets högsta division. Alonsos pappa och bröder hejade på Racing Club medan han själv stolt deklarerade att han ville spela som Ermindo Onega i River Plate.
Överlag var åren i Rivers ungdomslag en väldigt givande tid för Beto Alonso. Han lärde sig väldigt mycket ifrån dom olika tränarna han hade och en av dessa var den f.d. storspelaren Adolfo Pedernera. River hade nämligen som policy att ta in f.d. spelare och använda dom som mentorer för dom yngre förmågorna i klubben. Ungdomsspelarna själva kallade dessa för ”Los maestros”.
Alonso minns att han i tidig ålder ville ha kontakt med bollen konstant. Trots att han spelade som elva, och höll till på högerkanten, drog han sig ofta in centralt för att kunna vara mer delaktig i spelet. Även fast Alonso spelade i Rivers ungdomslag deltog han i en turnering som hans pappa anordnade årligen i området där dom bodde. Här deltog folk ifrån hela bygden och det blev ofta stökiga bataljer med ett enormt fysiskt spel. Än värre blev det på seneftermiddagen när samtliga fått i sig ett par öl – eller glas vin för mycket.
I ungdomsåren lyssnade Alonso väldigt mycket på den engelska rockgruppen Beatles. Han klädde sig också som dessa och klippte sin frisyr efter hur bandets medlemmar såg ut. Själv spelade faktiskt också Alonso instrument på egen hand. Trummor var hans specialitet och det fanns en tid då han funderade på att skapa ett band tillsammans med San Lorenzos Rubén Ayala.
Ungdomsåren innehöll också arbete på ett företag som tillverkade utrustning för bilar och Alonso började också utbilda sig till teknikingenjör. Tillslut kom dock fotbollen emellan och den skulle komma att ta upp all hans vakna tid. En dag genomförde Alonso en läkarundersökning hos River Plate för att kunna fortsätta spela för klubbens ungdomslag. När läkaren bad honom om att lyfta upp sitt ena ben gjorde han det extremt långsamt för att inte sticka ut. Läkaren tittade då på Alonso och sa; ”Jag blir nog tvungen att skriva att du är trög rent mentalt”.
Samma dag som denna läkarundersökning genomfördes skedde en av dom största läktartragedierna i Argentinas långa fotbollshistoria. Det som i efterhand har kallats ”La tragedia de la Puerta 12” skapade stor uppståndelse i landet. River Plate mötte Boca Juniors på Estadio Monumental och när dom gästande supportrarna skulle lämna arenan var porten ut ifrån läktarna stängd med lås. Detta renderade i panik när tusentals människor skulle ta sig ut och 71 personer antingen klämdes – eller kvävdes till döds. Majoriteten av dom döda var 19 år eller yngre.
Alonsos föräldrar visste bara att sonen varit på Rivers anläggningar den dagen och var rädda för att han också gått på själva matchen. Under en epok, långt innan mobiltelefonens intåg i tillvaron, fick dom nervöst vänta tills den unge grabben kommit in genom dörren och var oskadd.
Debuten i River Plates seniorlag kom i en träningsmatch mot Chaco For Ever 1970. Många har hävdat att Beto Alonsos debut för River Plate kom i augusti 1971, mot Atlanta, och detta är en sanning med en viss modifikation. Detta var nämligen hans debut i Primera Division, men första matchen med A-laget kom alltså mot Chaco For Ever på bortaplan.
River Plate tränades, vid denna tidpunkt, av den skicklige – och väldigt omtyckte brasilianaren Didí som tidigare blivit världsmästare med Brasilien, i Sverige, 1958. Han hade omgående ett gott öga till den unge Alonso och såg en potential som senare skulle visa sig stämma. Mittfältaren var endast 17 år gammal när han sprang ut på den gropiga planen i Chaco och gjorde en väldigt fin insats. River Plate vann dessutom matchen med 2–1.
Den officiella debuten i Primera Division spelades, som nämnts, mot Atlanta och detta blev däremot inte en lika angenäm upplevelse. Beto gjorde absolut inte bort sig, men River förlorade matchen med 2–1 och detta var såklart lite smolk i bägaren.
1971 hade en spelarstrejk brutit ut i Argentina och detta gjorde att huvudtränaren Didí fick spela med ett lag som bestod av uteslutande ungdomsspelare. Detta blev såväl Alonsos – som flera av hans lagkamraters biljett in i A-laget. Det här laget besegrade bl.a. Boca Juniors med 3–1 och Alonso hade stor uppvisning. Han bjöd på snurrfinter, gambetas och tunnlar. Vid ett tillfälle skrek en lagkamrat till honom; ”Sluta dribbla, dom kommer knäcka benen på dig”, varpå Alonso svarade; ”Det är mina ben i sådana fall, varför bryr du dig?”.
Efter säsongen lämnade Didí tränarposten och Alonso blev helt förstörd. Han hade verkligen uppskattat sin tränare och en viss ovisshet infann sig omgående i den unge mittfältarens kropp. Hans lagkamrater försökte trösta sin lagkamrat med orden; ”Livet går vidare, ta det lugnt bara”. Det hjälpte föga. Lyckligtvis skulle snart en helt annan tränare komma in i klubben och bli en av Alonsos absoluta favorittränare.
Ángel Labruna hade börjat bli ordentligt vithårig när han tog över rollen som River Plates huvudtränare 1975. Förutom tränarens gråa hår stack såklart hans slips ut lite extra och denna slips bar på en egen liten historia. Inom argentinsk fotboll finns det åtskilliga historier om spelare och tränarens ”Cábalas” – ritualer för tur – som dom utövar i samband med fotbollsmatcher. Den gode Labruna hade flera av dessa, men ingen var förmodligen lika stark som den med slipsen.
Det finns många berättelser om denna ikoniska slips vilken Labruna bar vid samtliga River Plates matcher. Givetvis gick den i klubbens färger och gud förbjöd den person som av någon anledning flyttade på slipsen – eller gömde den så att tränaren inte kunde hitta den.
Vid en bussresa var det några spelare som skulle skoja med Labruna och kastade ut den genom bussfönstret. Dom trodde nog inte att tränaren skulle bry sig nämnvärt, men då hade dom fel. Vid ankomsten till arenan började Labruna förgäves leta efter sin slips i spelarbussen. Ganska snabbt gick det upp för honom att någon tagit den ifrån honom. ”För helvete, ni vet vad den slipsen betyder för mig” utbrast han och tvingade bussen att vända om för att leta efter slipsen. Lyckligtvis fann man den vid sidan om vägen.
Beto Alonso gillade Ángel Labruna väldigt mycket. I många intervjuer har han beskrivit tränaren som sin andra pappa och dom två bildade tillsammans ett sådant starkt band att när Labruna dog, gav hans dotter en ring till Alonso. På ringen, som tillhört Labruna själv, fanns ingraveringen LRA. L:et stod för Labruna, R:et för River Plate och A:et för Alonso. ”Vem bättre än du skulle kunna bära denna med stolthet” sa hans dotter till Alonso.
Omgående insåg Labruna vilken kvalitativ spelare han hade i Beto Alonso. För det mesta var hans enda instruktioner till mittfältare; ”Håll lite koll på deras nummer fem, men sen gör du det du vill göra – och det du är bra på”. Ett av Labrunas största fritidsintressen, bortsett ifrån fotbollen, var hästkapplöpning. Flera gånger smet han iväg ifrån spelarhotellet för att ta sig till hästkapplöpningsarenan.
1975, under Labrunas första säsong under sin tredje sejour som tränare för River, lyckades klubben tillslut bryta en 18-årig titeltorka. Äntligen fick storklubben ihop samtliga bitar i truppen och fick lyfta pokalen efter säsongen. Den rutinerade mittbacksgeneralen, Roberto Perfumo, hade värvats in ifrån Cruzeiro, innan säsongen, och bidrog med enormt mycket rutin till laget.
I slutskedet av nämnda ligasäsong mötte River San Lorenzo i en väldigt viktig match i titelracet med Boca Juniors. Presidenten Aragón hade hintat till Alonso, i hissen på hotellet, att han hoppades att mittfältaren skulle ha en av sina bästa dagar den eftermiddagen – det hade han. River Plate besegrade San Lorenzo med 2–0 och båda målen smälldes dit av Alonso.
Tack vare segern var River nu extremt nära titeln, men strax efter slutsignalen utlystes en spelarstrejk i Argentina. Detta gjorde att ungdomsspelarna, återigen, fick spela och därför missade Alonso – och hans lagkamrater – möjligheten att få vara på planen när guldet säkrades mot Vélez Sarsfied på Argentinos hemmaplan. Detta var något som Alonso alltid grämde sig över och som han anklagade spelarfacket för.
Guldet i sig betydde enormt mycket för River Plate. 18 år utan en titel var makalöst lång tid för storklubben och att nu äntligen ha fått sätta punkt för denna dystra epok var såklart otroligt skönt. Efter säsongen fanns det ett stort intresse för Alonso, men Rivers president Aragón vägrade att sälja sin stjärna.
Istället skulle mittfältarens enda utlandsäventyr, i karriären, komma ytterligare ett år in i framtiden. Efter den extremt tunga finalförlusten av Copa Libertadores 1976, mot Cruzeiro, packade Alonso väskorna och reste över Atlanten för att spela i den franska kuststaden Marseille. Detta skulle inte komma att bli någon vidare succéartad period även om debuten i sig lovade gott.
Under sitt enda år i Frankrike spelade faktiskt Alonso bara tjugo matcher för Olympique de Marseille. Två svåra infektioner och lika många sträckningar gjorde att epoken i Frankrike blev kort för mittfältarens vidkommande. En stor anledning till att han överhuvudtaget lämnade River var för att han kände att alla runt omkring klubben höll honom som yttersta ansvarig för att storklubben inte kunde vinna Copa Libertadores. ”Om ni ser mig som problemet kan jag lika gärna dra” sa huvudpersonen själv.
I början följde familjen med Alonso till den franska Rivieran, men efter ett tag åkte dom hem igen. Alonsos fru trivdes inte alls i Frankrike. Hon kände sig isolerad och hade inga nära vänner i landet. Dessutom behärskade ingen av dom det franska språket och om det inte varit för familjen Yazalde (Héctor spelade också i Marseille) hade dom nästan inte haft någon att prata med.
Debuten blev dock en succé och tidningarna stämde in i hyllningskören med rubriker som; ”En dirigent i den blåvita orkestern”. Tiden i Frankrike var också kämpig p.g.a. att barnen inte riktigt trivdes med tillvaron. Ena sonen Norbert var rädd för mörkret och kunde inte sova på nätterna. Annars gillade Alonso själv staden med sin vackra hamn och fina uteserveringar. Dock ska det sägas att Marseille var ganska turbulent som klubb vid denna tidpunkt. Under det året som Alonso spelade för Marseille bytte man tränare fem gångar och president tre. Ett ganska makabert facit får man nog erkänna.
Dessutom tyckte Alonso att det var ytterst märkligt att fransmännen gick in för att spela oavgjort på bortaplan. Han själv ville alltid vinna och försökte förändra denna mentaliteten hos spelarna i Marseille – dessvärre utan någon vidare succé.
Allt sammantaget och det faktum att VM 1978 stod för dörren, till vilket Alonso givetvis ville vara med i, gjorde att mittfältaren vände hem till Argentina och River Plate igen. Med landslaget hade Alonso debuterat redan 1972. Under Menottis ledning hade han gjort sitt första framträdande 1975, i ett möte med Uruguay, där han dessutom var lagkapten. Argentina vann med 3–2 och Alonso gjorde ett av målen – Jorge Valdano dom andra två.
Exakt varför det skar sig mellan Alonso och Menotti råder det delade meningar om. Vissa uppgifter gör gällande att förbundskaptenen hade ett ont öga till vissa spelare i River Plate eftersom dom, vid ett flertal tillfällen, mer eller mindre hade tvingats av sin klubbledning att avstå ifrån landslaget.
Under världsmästerskapet på hemmaplan 1978 spelade därför Alonso en väldigt liten roll. Han hoppade emellertid in i dom två inledande matcherna mot Ungern och Frankrike. Dock hävdade han själv att han vid båda inhoppen knappt hann värma upp, vilket också ledde till att han sträckte sig mot Frankrike. I samband med detta skar det sig ytterligare med Menotti. Förbundskaptenen hävdade, enligt Alonso, att mittfältaren inte alls hade skadat sig utan skulle spela i den avslutande gruppspelsmatchen mot Italien. Alonso stod dock på sig och gjorde istället sitt sista framträdande, under detta mästerskap, mot Brasilien i det andra gruppspelet.
Trots detta kände sig ändå Alonso, tillskillnad ifrån Ricardo Bochini vid VM 1986, som en världsmästare efteråt. Det var dock väldigt nära att Alonso inte ens hade funnits på plats i samband med finalen mot Nederländerna. Allmänt sur över hela situationen packade han nämligen sina väskor dagen innan finalen och tänkte lämna spelarsamlingen. Då kom en av lagledarna fram till honom och sa; ”Gör det inte för oss tränare, utan för dina lagkamrater. Snälla stanna”. Alonso blev övertygad och ville inte svika sina lagkamrater, med vilka han hade väldigt goda relationer med.
Tillbaka i River Plate och med storklubben vann Alonso ligan tre säsonger i rad – Metropolitana 1979, Nacional 1979 och Metropolitana 1980. Precis som Ángel Labruna hade förespått, efter ligaguldet 1975, skulle titlarna komma på rad därefter.
Under inledningen av 80-talet ersattes Labruna av Alfredo Di Stéfano som tränare för River. Föga förvånande var inte Alonso helt tillfreds med detta även om han, till en början, verkade komma hyfsat överens med den excentriske tränaren. Di Stéfano ska t.o.m. ha uttalat sig såhär om mittfältaren; ”Snälla låt mig vara utan vilken spelare som helst förutom Alonso”.
Snart började det dock knaka i fogarna. Di Stéfano övertalade nämligen, under en period, Alonso att spela med smärtstillande injektioner vilket mittfältaren ställde sig tveksam till. När han sedan var tillbaka ifrån skadan blev Alonso plötsligt petad. Han menade att tränaren fallit till föga för några av spelarna i laget, vilka hade tyckt att Alonso borde förtjäna sin plats igen.
Mittfältaren blev förbannad och deklarerade öppet att han inte tänkte spela mer för River Plate så länge som Alfredo Di Stéfano fortsatte att vara tränare för laget. Alonso blev inkallad till presidenten Aragón som gick hårt åt mittfältaren och tyckte han hade ställt till det för hela klubben. Alonso var då tydlig med Aragón att denne var en förrädare som redan gjort bort sig genom att låta Labruna lämna och istället satsa på Di Stéfano.
Bråket ledde till att Alonso skrev på för Vélez Sarsfield istället. Tidigt var han dock öppen gentemot deras president att han, givetvis, var tacksam för att dom öppnat dörren för honom, men att hans långsiktiga mål var att återvända till River Plate igen. Vélez var, under denna sejour, nära att bli mästare, men en turbulent match mot Estudiantes grusade dessa drömmar. Alonso bråkade under en kort period med klubbikonen Carlos Bianchi, men i slutändan kom dom båda överens och på det stora hela hade Alonso en bra tid i klubben.
Bland annat gjorde han mål på River Plate vilket han själv har beskrivit som det enda målet i karriären han inte firade. Istället började han storgråta efteråt, hemma i sitt hus, varpå hans barn undrade vad som hänt. Att göra mål på klubben han älskade över allt annat smärtade mer än vad någonting under hela hans karriär hade gjort. Det var helt enkelt en fruktansvärd upplevelse.
Alonso kom, mycket riktigt, tillbaka till River Plate igen. Det var nämligen bara en tidsfråga innan någon av dom aspirerande presidenterna skulle använda en återkomst av Alonso som saftigt valfläsk i sin kampanj. Om det fanns någonting som supportrarna trånade efter – då var det en återkomst av Alonso.
När han kom tillbaka slogs River Plate om nedflyttning under tränaren Luis Cubilla. Han fick dock snart sparken och in kom istället Adolfo Pedernera. Han vände på den negativa trenden, formerade om laget och fixade grundtaktiken till något bättre. Dessutom fick han in Enzo Francescoli i startelvan igen och detta skulle visa sig bli ett avgörande drag för dennes fortsättning i storklubben.
Sakta men säkert började River Plate bygga upp sitt lag igen och förberedde sig inför året 1986, vilket skulle komma att bli historiskt. Detta var året då River äntligen skulle vinna Copa Libertadores. Denna titel som gäckat dom under så många år och som Beto Alonso gjort till sin livsuppgift att vinna. På vägen mot finalen slog River bl.a. ut Argentinos Juniors i ett infekterat semifinalgruppspel.
Väl framme i finalen väntade América de Cali ifrån Colombia. Det första mötet vann River borta i Colombia med 2–1. Juan Gilberto Funes gav argentinarna ledningen efter tjugotvå minuters spel innan Alonso ökade på till 2–0 några minuter senare. Inför returen var Alonso noga med att poängtera för sina lagkamrater att ingenting var vunnet och att det gällde att bibehålla fokus hela vägen ut. Mest troligt skulle dessutom supportrarna börja sjunga om titeln, direkt vid inledningen av matchen, och därför gällde det att inte följa med i dessa tankegångar förens allting var i hamn.
Returen vanns med 1–0 efter att Funes gjort matchens enda mål. Väntan var därmed över och River Plate kunde äntligen titulera sig mästare av Sydamerikas mest anrika turnering. I Interkontinentalcupen blev det också jubel och succé. River Plate ställdes mot Steaua Bukarest i Tokyo och vid matchens enda mål var Alonso högst inblandad. Mittfältaren uppfattade situationen blixtsnabbt och slog en kvick frispark innan någon annan ens hade hunnit reagera. Alonso visste att Alzamendi alltid låg på rulle till att göra en djupledslöpning och med en utsökt passning hittade han fram till anfallaren. River vann med 1–0 och kunde denna säsong även titulera sig som världsmästare – en titel man inte vunnit sedan dess.
Samma säsong hade River Plate även vunnit ligan. Detta skedde redan i april och därmed ungefär ett halvår före dom två titlarna jag nämnt här ovan. Ligaguldet 1986 kräver nämligen en längre utläggning då detta var en titel som många anhängare till storklubben fortfarande håller väldigt högt och det finns såklart många anledningar till detta.
River Plate hade nämligen chansen att säkra ligaguldet borta mot ärkerivalen Boca Juniors på La Bombonera. Bara detta i sig var kittlande nog, även om polismyndigheten nog kände annorlunda. Faktum är att t.o.m. regeringen kontaktade River och bad dom att inte göra det klassiska ärovarvet, inne på La Bombonera, ifall dom blev mästare. Efter att ha haft ett spelarmöte hemma hos Oscar Ruggeri kom dock laget fram till att dom inte tänkte följa dessa rekommendationer. ”Vinner vi guld ska vi givetvis fira med våra supportrar” slog Beto Alonso fast.
En annan intressant detalj ifrån detta Superclásico var att matchen spelades med en orange boll. Detta låg Boca Juniors målvakt, Hugo Gatti, bakom. Han hade tillsammans med Adidas tagit fram en orange boll som han sett att lag i Ryssland använde när det var snöigt. Gatti tyckte nämligen att det ibland var svårt att se den vita bollen bland all konfetti som ständigt slängdes in på gräsmattorna i Argentina. Alonso fick höra om den orangea bollen i samband med ett event hos Adidas. ”Dom kan spela med vilket färg dom vill på bollen, vi vinner ändå” slog han självsäkert fast.
När River Plates spelarbuss rullade in till La Bombonera var stämningen redan hetsig. Plötsligt small det till på busstaket och spelarna undrade vad som hänt. Några supportrar ifrån Boca Juniors hade hällt en hel tunna med is på taket för att försöka skrämma sina motståndare.
”Men då visste dom inte vilket lag vi var. Vi blev inte rädda för någon – eller någonting”.
När lagen sprang in på planen möttes dom av ett konfettiregn och sång ifrån dom båda kortsidorna. River Plate var det klart bästa laget, under den första halvleken, även om Boca Juniors också hade sina målchanser. Alfredo Graciani var ständigt på hugget framåt, för hemmalaget, men någonstans kändes det tydligt att River Plate hade mer att spela om.
Efter dryga halvtimme inleddes också målskyttet. Ett långt inspel ifrån höger nådde pannan på Alonso som kunde, med en vältajmad nick, förpassa bollen i mål. Jublet på River Plates sektion saknade motstycke. Alonso själv skrek ut sin glädje vilket, i sig, genererade åtskilliga ikoniska bilder som supportrarna än idag är svaga för.
Till den andra halvleken byttes den orangea bollen ut mot den klassiskt svartvita istället. Spelbilden var emellertid densamma. River Plate öste på framåt, men inte riktigt med samma frenesi som vid ställningen 0–0. Med fem minuter kvar på matchklockan tilldelades man en frispark utanför straffområdet. Beto Alonso stegade upp och försökte få bollen över muren, men istället touchade den i densamma och ändrade riktning. Gatti ställdes helt och bollen förpassades in i mål. 2–0 var omöjligt för Boca att ta igen med den knappa tid som återstod och när visslan väl ljöd firade River Plate på ett sätt som nog både polisen – och regeringen hade hoppats att man inte skulle göra.
Givetvis reagerade Bocas supportrar med ilska och vrede. Stenar och andra tillhyggen kastades in på planen varpå Rivers spelare fick ta skydd bakom polisens sköldar. Till slut kunde man lotsas ner i omklädningsrummet där man sedan fick vänta ett bra tag innan man kunde lämna arenan.
”Vi fick vänta länge i omklädningsrummet. Vi ville egentligen bara hem till vår träningsanläggning och fira där”.
Efter att ha vunnit ligan, Copa Libertadores och Interkontinentalcupen under samma säsong bestämde sig Beto Alonso för att avsluta sin karriär. I omklädningsrummet i Tokyo, samtidigt som lagkamraterna firade triumfen i Interkontinentalcupen för fullt, kände han att det var läge att tacka för sig. Han hade uppfyllt allt som han ville uppfylla. Det fick räcka nu.
Avskedsmatchen spelades året efter och över 80,000 supportrar tryckte sig in på Estadio Monumental för att ta avsked av sin store favorit. Ytterligare några tusen supportrar fick stå utanför och lyssna på matchen då de helt enkelt inte fick plats. Aldrig någonsin hade så pass många människor, tidigare, dykt upp för att säga farväl till en fotbollsspelare i Argentina.
Det finns en anekdot som kapslar in vem Beto Alonso var och hur uppskattad han blev bland River Plate supportrar. Mittfältarens tandläkare befann sig en gång på läktaren, men hade blivit ombedd av sin läkare att inte jubla – eller skrika för mycket då han hade ett svagt hjärta. När Alonso gjorde ett fantastiskt vackert mål på Independientes målvakt, Miguel Ángel Santoro, hoppade tandläkaren upp och jublade ändå. Efteråt satte han sig ner och fick bröstsmärtor. Folk runtomkring ville tillkalla ambulans, men tandläkaren svarade bara; ”låt mig vara, jag har sett det jag ville se” och sedan somnade han in.
Norberto ”Beto” Alonso är idag den femte bäste målgöraren (149 stycken) i River Plates långa historia och den som gjort sjunde flest matcher (374). Frågan är dock om det finns särskilt många spelare som är mer förknippade med klubben än just Beto Alonso.
”När jag dör vill jag att min likvaka ska vara på Estadio Monumental. Det finns ingen bättre plats på jorden än där jag kände mig som allra mest hemma”.
enkoppmate.com 