Hugo Gatti: Argentinas mest ikoniska fotbollsmålvakt någonsin

Hugo Gatti. Om det finns en mer ikonisk fotbollsmålvakt, vilken växt fram i den argentinska myllan, än Hugo ”El loco” Gatti vill jag väldigt gärna veta vem det är. Med sitt pannband, excentriska målvaktsspel och frispråkiga läppar blev Gatti en självklar mittpunkt inom den argentinska fotbollen under tre decennier.

Det finns få saker som jag älskar mer än en skitig fotbollsspelare. En spelare som har lera långt upp över öronen, som snyter ut matjord ur näsan och som vars matchtröja har fler hål i sig än ett par väl använda joggingbyxor på en grusplan.

En målvakt som alltid levde upp till dessa kriterier var Hugo Gatti. Hans excentriska personlighet var väl synkroniserad med hans stil nere på fotbollsplanen. Gatti var ”bara” 185 cm lång och fick förlita sig på andra egenskaper än en bred räckvidd. Han stack ut i mängden bland målvakter under sin era med att vara duktig med fötterna, agera utanför målet, och hade en spelförståelse som var att jämföra med dom bästa mittfältarna. Det är nästan att man undrar varför Gatti blev målvakt och inte utespelare.

Han växte upp i Buenos Aires utkanter och började spela för Atlanta under inledningen av 60-talet. Som 16-åring såg han Amadeo Carrizo spela för River Plate och den elegante målvakten skulle komma att bli Gattis förebild under hela hans karriär. Debuten kom en kort tid därefter i Atlantas blågula tröjor. Gimnasia stod för motståndet i målvaktens debut och det skulle bli början på en lång – och oerhört spännande karriär. Under sin epok med Atlanta föddes flera av dom smeknamn som Gatti fick fortsätta att bära under resten av sin karriär.

”Grejen är den att folk var vana vid att målvakter slängde sig efter bollen trots att den gick långt utanför. Jag slängde mig inte ens när bollen gick precis utanför, eftersom jag visste att den inte skulle gå på mål”.

En ung Hugo Gatti under sejouren med River Plate.

Efter några positiva säsonger med Atlanta kom en otroligt viktig övergång för Gattis del. River Plate hostade upp en rejäl slant för att få den talangfulla målvaktens signatur. Hos ”los millonarios” fick Gatti agera backup till sin store idol, Amadeo Carrizo, och lyckades faktiskt också utmana honom ordentligt om startplatsen mellan stolparna.

Efter fyra år med River Plate, men med endast sjuttiosju spelade matcher under bältet, valde Gatti att gå över till Gimnasia. I La Plata skulle han tillbringa fem år och göra över 220 matcher för föreningen. En kort avstickare till Unión i Santa Fe banade vägen för klubbytet till föreningen som Gatti skulle bli mest förknippad med.

Boca Juniors var, som man alltid är, ett lag vilka slogs om dom högsta placeringarna i tabellen. Gatti tillförde en extra ”touch” till laget och under hans första säsong i föreningen vann man dubbla ligaguld. Såväl Metropolitana som Nacional bärgades och med spelare som Roberto Mouzo, Alberto Tarantini, Rubén Suñé och Ernesto Mastrángelo var Gatti onekligen i gott sällskap.

Laget tränades av Juan Carlos Lorenzo som skulle komma att bli historisk i egenskap av tränaren som ledde Boca till deras allra första Libertadores-titel någonsin. Den åtråvärda pokalen kom året efter att Gatti anslutit till storklubben.

Året 1977 kommer för alltid att bli förknippat med Bocas historiska titel i Copa Libertadores. Turneringen hade betydligt färre deltagande lag då, än nuförtiden, och länderna fick färre platser. Totalt deltog tjugoen lag i 1977-års upplaga. Boca hamnade i samma grupp som River Plate samt dom båda uruguayanska klubbarna Defensores Sporting och Peñarol. Boca besegrade River i öppningsmatchen av gruppen, på La Bombonera, och toppade också gruppen när den skulle summeras fem omgångar senare.

Hugo Gatti spelade nästan 30 år i Primera Division.

Enbart vinnarna gick vidare till gruppspel nummer två och Boca hamnade där i samma konstellation som colombianska Deportivo Cali samt paraguayanska Libertad. Även den gruppen vann Boca och i finalen väntade brasilianska Cruzeiro. Efter att båda lagen vunnit sina respektive hemmamatcher med 1–0 väntade en avgörande match på neutral plan i Uruguay. 0–0 stod sig hela matchen ut och en straffläggning fick avgöra vem som skulle bli mästare.

Samtliga spelare hade varit skoningslösa ifrån elva meter, och tryckt dit sina straffar, när brasilianaren Vanderley stegade fram för att slå Cruzeiros sista straff. Gatti väntade ut sin motståndare ifrån mållinjen och när bollen, tämligen taffligt, gjorde sin bana mot målvaktens vänstra hörn var han direkt med på noterna. När Gattis händerna styrde bort matchens sista straffspark steg jublet mot skyn. Kommentatorerna blev som galna och med stora vita bokstäver på TV-apparaterna förkunnades det att Boca Juniors var mästare av Sydamerika.

Senare samma år skulle Boca även vinna Interkontinentalcupen, med Gatti i startelvan, då man besegrade Borussia Mönchengladbach med sammanlagt 5–2. Egentligen skulle Liverpool ha deltagit, men engelsmännen tackade nej. Bocas tränare Lorenzo hade skickat en scout för att bevaka Mönchengladbachs träningar genom att utge sig för att vara en lokal journalist – något som ansågs vara ganska uppseendeväckande i fotbollsvärlden vid denna tidpunkt.

Men trots framgångarna i klubblaget blev landslagskarriären aldrig något vidare för Gattis del. Till VM 1966 i England var han med i truppen, men blev petad till förmån för Antonio Roma. Vid nästa världsmästerskap lyckades inte Argentina kvalificera sig och när mästerskapet spelades i Västtyskland 1974 blev Gatti petad ifrån truppen. Istället tog Spanien-proffset Daniel Carnevali hand om startplatsen under hela slutspelet.

Inför VM på hemmaplan 1978 startade Gatti i flera träningslandskamper, men valdes ändå bort när turneringen väl började till förmån för Rivers målvakt Ubaldo Fillol. Han fick därmed äran att vakta målet när Argentina blev världsmästare på hemmaplan. Totalt blev det bara 18 landskamper för Gatti och han fick alltid finna sig i att stå i skuggan av någon annan.

Årets efter den historiska Libertadores-titeln skulle Boca lyckas försvara den på ett imponerande sätt. I egenskap av regerande mästare hade Boca fri passage till semifinals-gruppspelet. Väl där hamnade man överst i gruppen som innehöll ärkerivalen River och brasilianska Atlético Mineiro. I finalen väntade colombianska Deportivo Cali som imponerat under hela säsongen och efter en oavgjord tillställning i Colombia såg alla fram emot avgörandet på ett kokande La Bombonera.

Hugo Gatti med sitt karaktäristiska pannband.

Denna novemberdag i Buenos Aires skulle visa sig inte lämna någon Boca-anhängare oberörd. Argentinarna tog tag i taktpinnen omgående och efter att Hugo Perotti gett laget ledningen, efter bara femton minuters spel, rullade allt på utan några tecken på nervositet. Tillslut vann Boca med 4–0 och försvarade sin titel som Sydamerikas bästa förening. Föga anade man då att det skulle dröja ytterligare 22 år innan Boca fick lyfta den finaste av pokaler igen.

Allt var dock inte frid och fröjd för Gattis vidkommande under epoken med Boca Juniors. Såväl målvakten – som tränaren Lorenzo var två starka personligheter och hamnade ofta i hårda ordväxlingar med varandra. Efter en mindre lyckade första halvleken borta mot Belgrano, 1978, i vilken Gatti släppte in två mål valde tränaren att byta ut honom i halvtid. Lorenzo var förbannad på Gatti eftersom han, enligt honom, inte ställt upp muren ordentligt. Dagen efter fick Gatti höra av tränaren att han skulle gå hem och aldrig komma tillbaka igen. ”Gå till optikern och skaffa kontaktlinser för du kan uppenbarligen inte se” skrek tränaren. Målvakten petades i nio raka matcher, men tillslut mjuknade Lorenzo igen och Gatti kunde återta sin startplats i målet.

1981 vann han ligan tillsammans med bl.a. en ung Diego Maradona i laget. Boca Juniors hade ett stjärnspäckat startelva och förväntades vinna guldet. Att det sedan tog 11 år, innan man vann en ny ligatitel, var det nog få som kunde tro där och då.

Gatti tillhörde Boca ända fram till 1988. Totalt spelade han närmare 350 matcher i den blågula tröjan och allt som allt gjorde han över 700 matcher i den argentinska högstadivisionen. 1982 blev Gatti också utsedd till Argentinas bäste spelare.

Under 26 år var han en stor profil inom den argentinska fotbollen och blev en publikfavorit vart han än gick. Han är den målvakten, ihop med Ubaldo Fillol, som räddat flest straffar någonsin i Primera Division – 26 stycken. När han firade 25 år i Primera hade tidningen El Gráfico ett stort uppslag om Gatti med huvudpersonen själv på framsidan och rubriken:

”25 år i Primera – Gatti en legendar hos samtliga supportrar”.

I samma tidning återfanns en lång hyllningstext till målvakten och hans karriär. Gatti beskrevs som unik och genial. Det gick verkligen att ta på hur uppskattad och ikonisk som denne spelare varit under sin långa karriär.

”Gatti var – och är unik och genial. Med 25 år i Primera finns det inget tvivel inom mig att han är den bästa målvakten som jag sett under hela mitt liv”.

Hugo Gatti (t.h.) tillsammans med Miguel Ángel Brindisi och Diego Maradona.

Gatti symboliserade den gamla, skitiga och helt underbara fotbollen. Allt detta var han i ett nötskal och på något sätt kändes det logiskt att han slutade innan 90-talet kom och moderniteterna började krypa in i fotbollsvärlden.

En del anser att Gatti inte nådde den högsta statusen inom landets fotboll eftersom han spelat för både River Plate och Boca Juniors. Mystiken kring en spelare i Argentina sägs ligga i att, spelaren i fråga, enbart representerar en av storklubbarna, inte båda två. Gatti var visserligen en frispråkig herre nere på planen, men som tyckte bäst om att hålla sig på sin kant när han väl lämnade fotbollsvärlden bakom sig.

På gräsmattan var han en av Argentinas mest karismatiska spelare – och, enligt min åsikt, den mest ikoniska målvakten landet någonsin har producerat.