1966. Stökig uppladdning till världsmästerskapet i England

1966. Världsmästerskapet i England föranleddes av en stor turbulens inom det argentinska fotbollsförbundet. I slutändan lyckades dock ändå Argentina genomföra ett fullt godkänt mästerskap där man nådde kvartsfinalen mot England.

Vem skulle egentligen leda det argentinska landslaget i VM 1966? José María Minella eller Osvaldo Zubeldía? Svaret blev – ingen av dom.

Från uttåget ur Chile-VM 1962 och under resan mot världsmästerskapet i England, fyra år senare, kantades det argentinska landslaget av djup oorganisation. Under världsmästerskapet i Chile hade Argentina letts av Juan Carlos Lorenzo, men efter uttåget ur mästerskapet hade ett antal olika konstellationer tagit vid innan José María Minella tog över under 1964.

Planen var att den f.d. River Plate-ikonen skulle leda landet genom kvalspelet till VM i England och under själva mästerskapet. Givetvis blev det inte så. Minella hann visserligen med att kvalificera landslaget för det nämnda världsmästerskapet, men när denna bedriften var i hamn valde förbundet att gå en annan väg. Av någon oförståelig anledning ville man ha till en förändring med mindre än ett år kvar till VM-slutspelet.

Valet som ny förbundskapten föll på Osvaldo Zubeldía. Den då 35-årige tränaren hade gjort stor succé med Atlanta och bl.a. lyft fram två spelare som skulle komma att ha fantastiska karriärer längre fram i Luis Artime och Hugo Gatti. Zubeldía var också en av dom första tränarna i Argentina som införde dagliga träningsrutiner och la ner mycket energi på fasta situationer.

Han skulle senare i tränarkarriär bli ikonisk med det Estudiantes som vann såväl tre Copa Libertadores-titlar i rad som Interkontinentalcupen mot Manchester United 1968. Zubeldías karriär som argentinsk förbundskapten blev desto kortare – och mindre succéfylld. Faktum är att han enbart ledde landslaget i en enda landskamp – mot Sovjetunionen i december 1965. Matchen slutade 1–1 och det var nog få som trodde, där och då, att detta skulle bli Zubeldías sista framträdande som förbundskapten.

Efter att det nya året ringts in fortsatte nämligen Zubeldía med sina förberedelser inför världsmästerskapet, några månader senare, när plötsligt en ny överraskande händelse ställde allting på sin spets.

Hans assisterande tränare, Antonio Faldutti, ville bli omnämnd av förbundet med samma titel som Zubeldía. Det argentinska fotbollsförbundet såg dock bara Faldutti som en simpel hjälptränare och lät honom lämna sitt uppdrag. Vad dom däremot inte hade räknat med var att Zubeldía också valde att lämna i solidaritet med sin assisterande. Med endast två månader kvar till världsmästerskapet stod nu Argentina utan någon förbundskapten.

I ren panik fick man ta vad som fanns tillgängligt och valet föll på en gammal bekant – Juan Carlos Lorenzo. Den excentriske herren med kepsen var nu återigen landslagets huvudtränare vid ett stort mästerskap. Strax innan avfärden mot Europa hann Argentina med en träningslandskamp mot Fiorentina som man vann med uddamålet efter att River Plates anfallare, Alfredo Rojas, gjort matchens enda mål.

Juan Carlos Lorenzo (t.h) var en speciell herre.

Resan över Atlanten blev även den turbulent. Tillslut ankom den argentinska landslaget till Köpenhamn efter att ha mellanlandat i Rio de Janeiro och Paris. Väl framme i den danska huvudstaden ville spelarna endast få sova en stund, men vid ankomsten insåg man plötsligt att standarden på hotellet var extremt undermålig.

Det hela slutade med att den argentinska delegationen tillslut befann sig på gatan, sittandes på sina resväskor, och ingenstans att bo. Allting löstes av en slump när en representant för ett företag som tillverkade fotbollsskor erbjöd sig att hjälpa till. Säkerligen också med vetskapen om att han kunde kränga några fotbollsskor till spelarna i det argentinska landslaget.

Argentina fortsatte sin resa i Europa för att förbereda sig inför mästerskapet och spelarna prövades hårt av förbundskaptenen Lorenzos säregna personlighet. Bland annat började tränaren, utan förvarning, att prata italienska med spelarna vid ankomsten till Rom, och dagarna som följde, varpå stor förvirring uppstod. Lorenzo hade tränat flera lag i Italien, tidigare under sin karriär, och behärskade därför språket.

Dessa märkliga personlighetsdrag tärde dock en hel del på truppens relation till sin tränare och en respekterad person inom förbundet fick uppgiften att åka till Europa för att på något sätt försöka normalisera hela situationen. Lorenzo däremot fortsatte med sina excentriska upptåg och presenterade bl.a. den slutgiltiga truppen, till mästerskapet i alla hast på ett hotellrum efter att ha ropat upp namnen snabbt i alfabetisk ordning. Stor förvirring uppstod bland spelarna då vissa inte riktigt hann uppfatta om dom var uttagna – eller förväntades åka hem igen.

Med dessa märkliga förberedelser i bagaget landade man tillslut i England för att ta sig an världsmästerskapet. Argentina hade hamnat i samma grupp som Spanien, Västtyskland och Schweiz. Dom två inledande matcherna, 2–1-segern mot Spanien och 0–0-mötet med Västtyskland, spelades på Villa Park i Birmingham medan gruppavslutningen mot Schweiz, seger med 2–0, spelades på Hillsborough i Sheffield.

Luis Artime i mötet med Västtyskland på Villa Park i Birmingham.

Argentina presterade stundtals en riktigt bra fotboll och Luis Artime visade varför han blivit en sådan beryktad målgörare hemma i den inhemska ligan. Det var nämligen Artime som smällde dit båda målen i premiären mot Spanien där det ena målet var ett vackert – och distinkt avslut uppe i ena krysset. Artime gjorde även det inledande målet mot Schweiz medan hans lagkamrat i River Plate, Ermindo Onega, gjorde det andra.

Överhuvudtaget var Argentinas lag fullt av kvalitetsspelare och det räcker med att bara slå ett öga på startelvan för att förstå varför man kunde, tämligen enkelt, ta sig vidare ifrån gruppspelet, dom usla förberedelserna till trots. I kvartsfinalen väntade värdnationen England och efter en infekterad tillställning, där bl.a. Antonio Rattín blev utvisad efter en mycket tveksam domarinsats, gick engelsmännen vidare genom ett sent avgörande ifrån Geoff Hurst.

Action during the England v Argentina World Cup Quarter-Final match at Wembley Stadium on 23rd July 1966. England won 1-0. The England defensive wall, (left to right) Geoff Hurst, Martin Peters, Roger Hunt, Bobby Charlton and Nobby Stiles, prepare to face an Argentinian free-kick. (Photo by Rolls Press/Popperfoto via Getty Images/Getty Images)

Efterspelet blev såklart extra stökigt av det faktum att Rattín, när han klev av planen i samband med utvisningen, gick på den röda mattan som enbart var avsedd för drottningen. Englands förbundskapten Alf Ramsey förbjud dessutom sina spelare att byta tröjor med argentinarna och kallade dom för ”smutsiga spelare”.

Det var på många sätt och vis ett stökigt mästerskap i England. Men trots dom usla förberedelserna lyckades Argentina ändå komma ifrån dom brittiska öarna med äran i behåll. Hemma var nämligen alla helt överens om att landslaget blivit rånade mot värdnationen.  

**

Argentinas startelva i majoriteten av matcherna i världsmästerskapet 1966: Antonio Roma: Roberto Ferreiro, Roberto Perfumo, Rafael Albrecht, Silvio Marzolini: Antonio Rattín, Jorge Solari, Alberto González: Ermindo Onega, Luis Artime, Oscar Más.