Antonio Rattín: Violence of the tounge

Om jag tänker på en mittfältare som var stöpt i Bocas färger är det omöjligt att inte slås av Antonio Rattíns karismatiska ansikte framför sig.

”Violence of the tounge” var domarens anledning till att skicka Antonio Rattín av planen, under en tid då gula kort inte existerade. Han fick istället veta att han inte var önskad på planen längre när England och Argentina drabbade samman i VM 1966. Motvilligt gick mittfältaren av planen till kraftiga burop på läktaren. När han närmade sig den röda mattan, som var utlagd för Drottningen, gick han på den demonstrativt. Något som inte direkt gjorde att han blev populärare bland publiken.

Rattín var född för att spela i Boca och som supporter till laget redan i unga år tog han sig upp, genom ungdomslaget, för att tillslut få springa ut på La Bomboneras gröna gräsmatta som en del av A-laget. Att han fick kontrakt med Boca i unga år kan han tacka sin farmor för som skrev till klubben och bad om ett provspel för sitt barnbarn. Detta ledde till en livslång relation och en karriär som sträckte sig över 14 säsonger i Bocas blågula tröja.

Rattín blev erkänd som en hård – och ibland på gränsen till hänsynslös spelare som sällan la två fingrar emellan i närkamperna. Smått otroligt nog gjorde Rattín sin officiella debut mot Bocas värsta rivaler, River Plate, den nionde september 1956. Boca vann också det derbyt med 2-1 och den hängivna publuken fick stifta bekantskap med sin nya nummer 5. Detta var också nummret som Rattin skulle komma att bära, med stolthet, under resten av sin karriär.

Antonio Rattín är fortfarande en ikon i Boca Juniors.

Bocas 50-talet var ganska motigt med få titlar där man enbart mäktade men ett enda ligaguld. 1949 var storklubben faktiskt väldigt nära att ramla ur Primera Division men räddade sig kvar i sista stund efter en 5-1-kross mot Lanús. Laget vann sedan ligan 1954 – två år innan Rattín kom till klubben – men det skulle sedan dröja ytterligare åtta år innan Boca återigen kunde titulera sig mästare igen.

Laget började sakteligen att formas till ett vinnande lag igen under inledningen av 60-talet. Förutom Rattín innehöll Bocas startelva flera klasspelare i form av Antonio Roma, Silvio Marzolini, Norberto Menéndez och brassen Paulo Valentim. Med två omgångar kvar, av säsongen 1962, möttes Boca och River samtidigt som man stod på samma poäng i toppen av tabellen. Boca drog det längsta strået efter ett Paulo Valentim fixat segermålet i slutskedet av matchen. Rattín och Boca säkrade sedan ligatiteln i omgången efter, tack vare en kraftig överkörning av Estudiantes med 4-0.

Rattín fortsatte att vara ledaren i Boca och blev ganska snabbt kapten för laget som vann liga såväl 1964 som 65 och 69. Boca deltog även i dom inledande Copa Libertadores-turneringarna men utan att nå någon vidare framgång. 60-talsfotbollen i Sydamerika dominerades annars av ett visst brasilianskt lag med världens då bästa spelare i laget, Pelé. Santos var kontinentens mest fruktade lag men även den uruguayanska storklubben Peñarol och argentinska Independiente fick kröna sig mästare under turneringens inledande säsonger.

Antonio Rattíns karriär i Boca blev händelserikt men när allt kommer omkring var det vid den där märkliga matchen mot England som Rattín hamnade som allra mest i händelsernas centrum – och det blev startskottet på en rivalitet mellan länderna som lever vidare än idag. Rattín fick ingen ordentlig förklaring ifrån den tyske domaren till varför han blev utvisad, mer än att han svurit och att tysken inte uppskattade Rattín ansiktsuttryck.

”Den utvisningen skulle aldrig ha skett. Det var en fysisk match ifrån bägge lagen. Hade jag kunnat prata ett enda ord tyska hade jag kunnat förklara för domaren vad jag menade. Men istället tog han det som en förolämpning och skickade mig av planen. Jag vet inte hur många gånger jag sa till honom på spanska att jag ville ha en tolk så han kunde förstå vad jag sa. Men han brydde sig inte”.

Där gick Antonio Rattín av planen, på ett fullsatt Wembley, och Argentinas VM-drömmar slocknade i samma sekund. I slutet gjorde Geoff Hurst också matchens enda mål och banade istället väg för engelsmännens resa mot sitt första VM-guld.

Men vad folk där och då inte visste var att Argentina skulle få sin revansch mot England i framtiden. Även om det knappast muntrade upp Rattín – eller några andra argentinare vid just detta ögonblick.