Eliseo Mouriño. Han tillhörde ett av de mer ikoniska Banfield-lagen någonsin och briljerade dessutom med Boca Juniors. Eliseo Mouriño var, enligt dåtidens journalister, en av landets bästa fotbollsspelare vid skarven mellan 40- och 50-talet. Dessvärre lämnade han jordelivet på tok för tidigt efter att ha fallit offer i en flygplanskatastrof.
Redan vid fyra års ålder var Eliseo Mouriño föräldrarlös och pojkens räddning blev istället fotbollen. Han föddes i stadsdelen Mataderos, i Buenos Aires, 1927 och imponerade så pass mycket, för ett av kvarterslagen, att Banfield plockade upp honom.
Endast 17 år gammal debuterade Mouriño för Banfields seniorlag i den argentinska andradivisionen mot Unión. Banfield vann matchen med 3-1 och senare samma säsong tog man också klivet upp till Primera Division. För Mouriños del tog det några säsonger innan han tagit en startplats i sin nya klubb, men när han väl gjort det, då släppte han inte den ifrån sig.
Ifrån 1948 och fyra år framåt var Mouriño en vital del av ett Banfield som bara blev bättre och bättre för varje år som gick. 1951 var föreningen involverad i en väldigt uppmärksammad slutstrid om ligaguldet. Klubben hade tillhört toppen av ligan hela säsongen och spelade en effektiv kontringsfotboll samtidigt som man höll tätt bakåt. Många sympatiserade med detta Banfield eftersom man var en liten klubb som nu stångades mot landets största jättar.
Sedan 1934 hade inget lag utanför de fem största klubbarna i landet blivit mästare. Dessa giganter dominerade den inhemska fotbollen när plötsligt Banfield dök upp som en frisk outsider och höll på att bryta denna svit. När säsongen var slut stannade såväl Banfield som Racing Club på samma poäng och eftersom ligan aldrig avgjordes, på den tiden, genom målskillnad blev lagen tvungna att spela ett avgörande dubbelmöte. Hade målskillnad avvänts hade Banfield blivit mästare.
Nu blev det istället ett väldigt uppmärksammat finaldubbelmöte där David stod mot Goliat. Den rike mot den fattige. Storklubben mot kusinen ifrån landet. Många sympatiserade, som sagt, med Banfield och en av dessa sägs Evita Perón – president Juan Peróns fru – ha varit. Evita var känd för att ofta jobba för de fattiga människornas rättigheter och med detta ihågtanken var förmodligen hennes sympatier med Banfield fullt logiska. Samtidigt fanns det uppgifter om att Juan Perón själv – samt hans finansminister Ramón Cereijo föredrog Racing. Dock hävdade många att den vid tidpunkten kraftigt sjuka Evita ska ha övertygat sin man om att Banfield borde vinna guldet.
Hursomhelst skulle matcherna spelas och det var nere på planen som det hela skulle avgöras. Den första finalen spelades på Viejo Gasómetro i Buenos Aires. Racings stjärnanfallare, vid tidpunkten för matchen, var Mario Boyé och han minns skriverierna runt matchen.
”Det är roligt att minnas tillbaka på det här mötet med tanke på alla lögner som skrevs inför den. Att Banfield hade underläge. Att Cereijo hade gjort upp matchen. Att det kommit order uppifrån osv. Åt Banfields håll sa de också massvis med saker. Att Evita pressade på för att Banfield skulle vinna. Sicken soppa alltihop. Vilket klimat att spela en final i, eller hur?”
Dessutom minns Boyé att Cereijo kom ner i deras omklädningsrum vid ett flertal tillfällen under finalmötenas gång.
”Det jag kan bekräfta är att Cereijo kom ner i omklädningsrummet och lovade oss att få biljettomsättningen, ifrån finalerna, i bonus ifall vi vann. Första mötet slutade ju 0-0, sen kom match nummer 2, fortfarande 0-0 i halvtid och Cereijo kom in i omklädningsrummet. Han sa att vi varit en katastrof och sen vände han sig mot mig; ”Du, Boyé, du är kvitt med mig ifall du gör mål under den andra halvleken, det är det enda sättet som ni kan ta tillbaka detta”.
Det första mötet hade, som sagt, slutat mållöst även fast Banfield hade förtjänat segern. Det grönvita laget spelade en fin fotboll, men fick ett mål bortdömt av den brittiske domaren Bertley Cross. Sedan slutet av 40-talet hade nämligen engelska domare dömt i Primera Division då samtliga klubbar varit missnöjda med de inhemska domarna. Mouriño hade varit en av de bättre spelarna på planen i den första finalen. Han utgick ifrån mittfältet, men föll också ner ibland för att hjälpa till i försvaret.
Första halvleken av det andra mötet slutade också mållöst innan Racing kom ut – kanske motiverade av Cereijos pepptalk i halvtid – och gjorde mål redan efter en minut. Vem som gjorde det? Givetvis Mario Boyé.
”Vet du i vilken minut jag gjorde målet? I den första minuten av den andra halvleken. Det var det mest impopulära målet jag gjorde under hela min karriär. Detta eftersom det innebar att storklubben slog den lilla föreningen. Det var den mäktiga klubben som snott åt sig pokalen ifrån den svage. Vad jag också kan säga är att tre månader efter denna match fick Cereijo sparken ifrån sitt jobb som finansminister”.
Med målet ifrån Mario Boyé säkrade Racing sin trejde raka ligatitel och lämnade Banfield endast med trösten av att vara hedersamma förlorare. Enligt Boyé hade Cereijo också sagt till Racings spelare att det fanns en order – och förhoppning ifrån regeringen att Banfield skulle vinna. ”Ni gör vad ni vill med den informationen” ska han ha sagt. Efter detta samlade Racing-spelarna ihop sig och bestämde att de, under inga som helst omständigheter, skulle lägga sig platt.
Varför Cereijo fick sparken som finansminister är dock höljt i dunkel. Vissa menar på att eftersom hans uppgift, att få Racings spelare att lägga sig, inte lyckades fick han lämna sin post i ministeriet. Om det är sant eller inte lär vi förmodligen aldrig få reda på. Vad som däremot stod klart var att Racing blev mästare och att förlusten sved enormt mycket för Banfields del. Mouriño hade svårt att komma tillbaka till samma fina gamla form, som han haft inför finalen, och det lättade först för honom igen när Boca Juniors bestämde sig för att värva honom 1953.
Omgående fick Mouriño den svåra uppgiften att ersätta platsen som Ernesto Lazzatti lämnat efter sig och som han innehaft i ungefär ett decennium. Det var inga små skor att fylla, men Mouriño gjorde det bra. Han debuterade för Boca Juniors i ett möte med Rosario Central och hans första mål, i storklubbens tröja, kom ironiskt nog mot just Banfield. Redan 1954 var Mouriño med och vann ligan med Boca Juniors. Därigenom satte klubben också stopp för en 10-årig svit utan en ligatitel.
Mouriños fina bollbehandling – och eleganta passningsspel imponerade på dåtidens fotbollsentusiaster. Han spelade för Boca Juniors fram tills 1960 när ett antal fysiska skavanker gjorde sig påminda. Antonio Rattín var en av många spelare som spelade ihop med Mouriño och blev omåttligt imponerad av mittfältarens kvalitéer.
”Mouriño var en ”crack”* både som spelare, men också som person. Han bytte t.o.m. position för att inte stå i vägen för min utveckling”.
Under åren med Boca Juniors blev Mouriño också uttagen i det argentinska landslaget vid ett flertalet tillfällen. Han var bl.a. på planen när Argentina besegrade England med 3-1 på Estadio Monumental 1953. I egenskap av lagkapten fick han dessutom skaka hand med presidenten Juan Perón efter matchen. Två år senare var mittfältaren med och vann Copa América i Chile tillsammans med klubbkamraterna Francisco Lombardo och Julio Elías Musimessi. En skada lämnade emellertid sedan Mouriño utanför Copa América 1957 när Argentina vann med det historiska laget ”Los Carasucias”. Mouriño var även uttagen till världsmästerskapet i Sverige 1958, men spelade ingen match då Néstor Rossi gick före i rangordningen. Året efter var dock Mouriño återigen med när Argentina vann Copa América.
Efter säsongerna med Boca Juniors valde mittfältaren att gå vidare till den chilenska klubben Green Cross. Omgående följde han med på en flygresa, med laget, som tog de över Anderna. På hemresan försvann plötsligt planet och det slogs omgående fast att det störtat varpå samtliga passagerare omkommit. Det skulle dröja över 50 år – till 2015 – innan någon lyckades ta sig hela vägen fram till det kraschade flygplanet p.g.a. den svåra terrängen. Ombord hade 24 personer funnits, däribland åtta spelare samt tränaren och ytterligare några ifrån staben. Bland de avlidna spelarna återfanns Eliseo Mouriño. Han blev bara 33 år gammal.
Under två veckors tid sökte man efter flygplanet utan någon framgång. Trots detta – och även fast man inte funnit kropparna, hölls ändå en symboliska begravning för de avlidna. Klubben blev så pass traumatiserad av tragedin att den flyttade till staden Temuco där man hållit till sedan dess. När tillslut några bergsklättrare hittade flygplansvraket 2015 fann man också rester av flera lik och tillhörigheter som legat orörda i över 50 år.
Banfield döpte senare om sin ena läktarsektion i mittfältarens namn och många anser än idag att Eliseo Mouriño var en av Argentinas mest förnämsta mittfältare på 40- och 50-talet. Antonio Rattín mindes honom med värme och poängterade att Mouriños storhet låg i såväl det fotbollsmässiga – som det mänskliga.
”Även när han inte spelade var han delaktig. Då pushade han oss andra. Han gjorde mycket för mig enbart genom att prata. När han inte spelade brukade han påpeka saker vi kunde göra bättre under träningarna. Allt utan någon som helst uns av egoism”.
enkoppmate.com 