Alfredo Rojas: Landslagets och Boca Juniors ”El Tanque”

Alfredo Rojas. Han föddes ett stenkast ifrån Lanús hemmaplan, men blev senare i karriären en symbol för Boca Juniors framgångar under 60-talet. Alfredo Rojas var en stor centertank som stångade in mål med sitt huvud på löpande band.

Alfredo Rojas föddes bokstavligt talat in i fotbollsklubben Lanús. Endast hundra meter ifrån föreningens hemmaplan såg han dagens ljus för första gången i februari 1937.

”På den tiden föddes man inte på sjukhus utan i hemmet istället. Jag föddes i rummet brevid mina föräldrars sovrum, i ett väldigt fint hus som var byggt med assistans ifrån järnvägsarbetarna där min pappa jobbade. Dessa hus var byggda på ett ordentligt sätt med riktigt material. Det var verkligen väldigt gedigna hus”.

Givetvis blev Rojas även supporter till Lanús som liten och började spela för föreningens ungdomslag. Ironiskt nog spelade han dock aldrig en enda match som professionell fotbollsspelare för Lanús och detta hade sin alldeles egna förklaring.

”På den tiden gav man inte ett professionellt fotbollskontrakt till någon förrän spelaren var 21-22 år. Bortsett ifrån när man spelat i tretton raka matcher – då fick man per automatik ett kontrakt. Men oftast lät man en spelare spela i tolv raka matcher, sedan vila en, för att sedan fortsätta spela som amatör”.

Därför åkte också Rojas till världsmästerskapet i Sverige 1958 som amatör. Argentina hade en bedrövlig turnering där problemen startade redan i premiären mot Västtyskland.

Alfredo Rojas i Lanús matchtröja.

”Vi var så pass oförberedda att vi inte ens kände till vilken färg som Västtyskland skulle spela i. Domaren gjorde därför en lottning om vem som skulle få spela i sina bortatröjor och lotten föll på oss. Eftersom vi inte hade några alternativa tröjor med oss fick vi låna IFK Malmös tröjor. Det hela slutade med att vi sprang in i gula tröjor”.

Komiskt nog fanns dock ingen nummer tio-tröja vilket gjorde att Rojas fick ta elvan och rita dit en cirkel över den ena ettan.

Argentina förlorade premiären mot Västtyskland med 3-1 trots att Omar Corbatta gett laget ledningen redan efter tre minuters spel. Tyskarna vände emellertid på steken genom dubbla mål av Helmut Rahn och ett ifrån Uwe Seeler. Alfredo Rojas startade matchen, men detta skulle bli hans enda framträdande under turneringen.

”Detta var min enda match i turneringen, men lyckligtvis gjorde denna att jag blev såld till Atlético Madrid. Sepp Herberger, tyskarnas tränare, sa efter matchen att jag varit Argentinas farligaste spelare och just därför köpte Atlético Madrid mig. I den matchen prickade jag stolpen två gånger och gjorde en bra match”.

Mästerskapet blev, som sagt, ingen höjdare för Argentina. Förlusten mot tyskarna följdes visserligen upp med en seger över Nordirland, men sedan blev Argentina fullkomligt demolerade av Tjeckoslovakien, på Olympia i Helsingborg, med 6-1.

”Vi förlorade rent taktiskt. Vi hade fantastiska fotbollsspelare, men i Europa spelade dom 4-2-4 samtidigt som vi ställde upp med ett oskyldigt 2-3-5. Motståndarna hittade igenom oss på alla håll och kanter. Det var helt omöjligt”.

Argentina under världsmästerskapet i Sverige 1958. Här iklädda IFK Malmös matchtröjor i premiären, på Malmö Stadion, mot Västtyskland.

Rojas reste direkt ifrån Sverige till Spanien för att genomgå den obligatoriska läkarundersökningen med Atlético Madrid. Tack vare detta slapp han också det oömma ”välkommnandet” som övriga, i det argentinska landslaget, fick vid hemkosten till Buenos Aires.

Dock gick det inte särskilt bra i Spanien för Rojas del. Klubben köpte i samma veva även den brasilianska storstjärnan Vavá och portugisen Mendonca. Eftersom den spanska ligan endast tillät två utländska spelare, samtidigt i laget, blev Rojas istället utlånad till Celta Vigo.

”Jag blev utlånad till Celta Vigo där jag spelade en säsong innan jag gick vidare till Real Betis hos vilka jag hade min bästa tid i Europa”.

Efter två år med Real Betis gick Rojas vidare till River Plate, men här blev anfallaren inte långvarig.

”Jag var inte en spelare för River Plate. Framförallt inte under denna epok då dom spelade med en nia som föll betydligt längre ner i planen än vad jag var van vid. Jag var en nia som alltid befann mig i straffområdet. Med åren har dock detta, i River, förändrats”.

För att få fart karriären igen gick Rojas till Gimnasia i La Plata och här blev det omgående succé. Laget spelade en underhållande fotboll och framförallt hemma på El Bosque kunde man besegra vilket lag som helst.

”Det är roligt för jag var med i två lag som inte var stora, men som båda hamnade i historieböckerna för sina prestationer. ”Los Globotrotters” med Lanús 1956 och ”El Lobo” med Gimnasia 1962. Innan dess hade Gimnasia haft smeknamnen ”Menssana” och ”Expreso” efter ett populärt lag ifrån 1933. Men efter vår säsong var det ”El Lobo” (Vargen) som gällde. Detta eftersom vi, bokstavligt talat, käkade upp samtliga lag som kom på besök till El Bosque”.

På lite drygt 80 matcher gjorde Rojas 35 mål för Gimnasia. Tack vare dessa bedrifter började Boca Juniors visa upp ett intresse för anfallaren. Storklubben behövde nämligen en ersättare till publikfavoriten Paulo Valentim som hade problem med hälsan och senare skulle gå bort i relativt unga år.

Rojas blev svaret på Boca Juniors problem och på inrådan ifrån Adolfo Pedernera köptes den tunga centertanken in. Hos storklubben blev Rojas snabbt populär bland supportrarna och en notorisk målgörare.

Framförallt gjorde sig anfallaren populär genom att göra många mål mot ärkerivalen River Plate. I Copa Libertadores gjorde Rojas fem mål mot River vilket gör honom till den Boca-spelaren som gjort flest mål mot ”Los Millonarios” i Sydamerikas mest anrika turnering någonsin.

”Mitt ego vill att åtminstone någon ska komma ihåg detta, haha. Det är en enorm tillfredsställelse att fortfarande inneha detta rekord. En enorm stolthet. Det är det derbyt som hela världen pratar om och med den enorma mängden spelare som representerat båda klubbarna. Föreställ dig själv”.

Rojas menade också på att inget derby i världen kan mäta sig med Superclásicot mellan Boca Juniors och River Plate. Inte ens Real Madrid mot Atlético Madrid i Spanien.

”Det är inte ens i närheten. Där handlar det bara om en stad, River mot Boca involverar hela landet. Supportrarna är överallt”.

Dessutom är La Bombonera en spelplats som fått många stora spelare att skaka av nervositet.

”Jag har alltid sagt att Bombonera och Boca Juniors tröja är två materier som inte existerar någon annanstans i världen. På Bocas hemmaplan ser du inte himlen om du tittar upp. Bara baksidan på ditt huvud och sen blir du snurrig och undrar var du hamnat. Det finns stora spelare som aldrig lyckats acklimatisera sig till att spela på La Bombonera, utan istället blivit fiaskon”.

Alfredo Rojas blev en populär figur i Boca Juniors.

Adolfo Pedernera blev en stor läromästare för Rojas i Boca Juniors. Den f.d. storspelaren hade mycket att lära ut och var en inflytelserik personlighet för många fotbollsspelare genom åren.

Hos Boca Juniors spelade Alfredo Rojas ända fram till 1968. Under den tiden hann han också med att vinna Nations Cup – eller ”lilla världsmästerskapet” som turneringen också kallades – med det argentinska landslaget. Brasilien arrangerade turneringen 1964 för att fira att det gått 50 år sedan landets fotbollsförbund grundats.

Tre nationer bjöds in i form av Argentina, Portugal och England. Tillsammans med Brasilien bildade dessa en fyralagsturnering som spelades under en veckas tid. Argentina vann samtliga av sina tre matcher och kröntes således till mästare.

Alfredo Rojas gjorde två mål under turneringen och var en stark bidragande orsak till att Argentina vann turneringen. Det var också under detta mästerskap som Rojas fick sitt smeknamn – El Tanque (stridsvagnen) – av kommentatorn José María Muñoz.

”Detta lag tränades delvis av (José María) Minella, som var tränaren, men betydligt mer av Valentín Suárez som ledde hela delegationen. Han var ett riktigt fenomen”.

I den avslutande matchen mot England räckte det med oavgjort för Argentina och därigenom skulle dom koras till mästare.

”Matchen spelades på Maracaná, som är en enorm arena, och engelsmännen kunde man verkligen inte ge något utrymme alls. Just därför bad Suárez mig att bevaka två av deras försvarare så att vi, defensivt, blev nio mot deras åtta. På detta sättet gjorde vi också planen mycket mindre”.

Samme ledare bad också Rojas om att göra ett mål. ”Det skulle vara utmärkt om du kunde göra ett mål, och helst under den andra halvleken” sa Suárez till Rojas. ”Om det dessutom kan vara mellan den 20:e och 30:e spelminuten, av den andra halvleken, hade det varit ännu bättre”.

Otroligt nog lyckades Rojas med exakt detta. Han gjorde matchens enda mål i den 27:e spelminuten av den andra halvleken och säkrade Argentinas titel i turneringen. Två år senare spelades världsmästerskapet i England och samma engelska lag, som Argentina besegrat två år tidigare, tog sig hela vägen till VM-guldet. Dessutom slog dom ut Argentina i en kontroversiell kvartsfinal där Antonio Rattín blivit utvisad.

För Alfredo Rojas del blev det inget spel i turneringen trots att han var med i truppen. Istället satsade förbundskaptenen Juan Carlos Lorenzo på Oscar Más och Luis Artime i anfallet. Att dessa båda spelade var kanske inte särskilt konstigt. Båda två hade öst in mål i River Plate och kände varandra väl. Dock kan det såklart verka lite uppseendeväckande att Rojas inte fick spela mot England. Ett motstånd som han, bevisligen, tidigare kunnat skapa stor oreda för.

”Artime gjorde två mål på Spanien, vilka jag aldrig någonsin hade kunnat göra. Samtidigt skulle jag kanske ha kunnat göra ett mål på England som dom inte lyckades med. Men det får vi dessvärre aldrig veta”.

Samtidigt var Rojas väldigt tydlig med att han aldrig riktigt förstod sig på den karismatiske Juan Carlos Lorenzo. Tränaren var känd för sina udda personlighetsdrag och ett av dom mer märkliga sådana var när landslaget spenderade en tid i Italien inför VM 1966. Under hela resan började förbundskaptenen, oförklarligt nog, prata italienska med sina spelare i det argentinska landslaget.

Med Boca Juniors vann Alfredo Rojas ligan 1965. Efter sex år i klubben lämande han, 1968, för spel i uruguayanska Peñarol. Här biladade han en duktig anfallskedja tillsammans med Abadie, Rocha, Spencer och Joya. Prestationerna i Uruguay ledde också Rojas till karriärens slutpunkt – Universidad de Católica i Chile.

Vid 37-års ålder var spelkarriären tillslut över. Rojas hade då spelat fotboll, på professionell nivå, sedan han var 17 år. Under hela sin karriär gjorde han sig känd som en kraftfull centertank vilken kunde stånga dit bollar ifrån alla vinklar – och situationer. Han stannade nästan alltid kvar en halvtimme efter träningen för att nöta sin nickteknik vilket, bevisligen, också bar frukt.

Efter spelarkarriären jobbade Rojas en del inom Boca Juniors och blev en länk mellan spelarna och ledarna. Sedan några år tillbaka är han dock pensionerad och njuter av sin tillvaro där han varje morgon klockan sju äter frukost på samma ställe i Buenos Aires.

”Kolla hur jag lever idag. Jag hoppar in i bilen och besöker en vän oavsett var det är någonstans, jag går och äter en bit mat med någon annan och jag går och kollar på Boca på eftermiddagen. Om jag hade haft en miljon dollar vid snart 80-års ålder – vad skulle jag slösa dom på? Nejdu, min käre vän. Jag behöver inte mer, jag trivs alldeles utmärkt med hur jag har det”.

Det finns en anekdot kring Alfredo Rojas som ganska bra förklarar mystiken kring såväl honom själv – som klubben Boca Juniors. Vid ett besök i Spanien stötte han ihop med Alfredo Di Stéfano som bjöd in Rojas till att äta lunch tillsammans med en rad Real Madrid-ikoner ifrån 50- och 60-talet. När en annan person kom till bordet för att sätta sig där Rojas satt undrade han såklart vem mannen ifråga var. Då tittade Di Stéfano på den förbluffade mannen och svarade;

”Vet du inte vem detta är? Detta är el Tanque Rojas, anfallare i Boca Juniors. Ingen annan av oss kring detta bord har tillräckligt stora pungkulor för att ens våga spela för Boca Juniors”.