1992: 11 års väntan är över – Boca Juniors är mästare igen

En raffinerande slutspurt där man kämpade mot sina två största rivaler i River Plate och San Lorenzo slutade tillslut med ligaguld. Kaos, planstormning och glädje. 1992 var Boca Juniors mästare igen. 

Frågan är om det inte var mer lättnad än glädje när domaren blåste av mötet mellan Boca Juniors och San Martín de Tucumán på La Bombonera den 20 december 1992. Åtminstone bland spelarna. Supportrarna vällde in på planen, omfamnade spelare som ”Mono” Montoya, Javier Mac Allister och Blas Giunta. 11 år hade gått sedan Boca senast lyfte den argentinska ligapokalen och det gick att ta på känslorna denna försommardag i Buenos Aires.

Innan matchen ens hade hunnit börja bars flertalet medvetslösa supportrar av planen som, mer eller mindre, hade ramlat in på planen ifrån den ena, proppfulla, kortsidan.

Faktum är att ligaguldet redan var säkrat innan den sista omgången efter att Bocas 3–1-seger över Platense, en vecka tidigare, hade genererat ett ointagligt poängavstånd ner till ärkerivalerna River Plate och San Lorenzo.

Det som ledde upp till ligaguldet var dock en historia i sig. Stora delar av 80-talet hade varit ett långt – och väldigt dystert decennium för storklubben. Ekonomin hade varit usel och många spelare flydde fältet när löneutbetalningarna uteblev. Frågan är faktiskt om inte Boca hade gått i konkurs om det inte varit för en viss herre vid namn Antonio Alegre. 

Presidenten kom in och byggde upp klubben igen. Ligatiteln 1992 var priset för all sveda och värk som både han – och hela klubben hade fått utstå under mer än ett decennium. Året innan ligatiteln blev en realitet hade uruguayanen Óscar Tabárez tagit över rollen som huvudtränare för storklubben. Samme tränare som idag är (och har varit länge) förbundskapten för Uruguays landslag. 

Med små medel och mycket finess lyckades Tabárez att få ihop ett lag som var otroligt svårslagna. Det som var kanske allra mest tydligt kring detta lag var att man var otroligt svåra att göra mål på. På nitton omgångar släppte man faktiskt bara in elva mål. Målvakten ”Mono” Montoya slog ett 21-årigt rekord i längst tid med att hålla nollan inom den argentinska klubbfotbollen. 

Boca förlorade bara två matcher på hela säsongen, men dessa båda nederlag kom vid lite märkliga tillfällen. Förluster på hemmaplan mot Independiente och Deportivo Español – som båda placerade sig på den nedre halvan när säsongen summerades – kunde ha kostat Boca ligaguldet. Men i slutändan var man starkare, mer jämna och helt enkelt bättre än såväl San Lorenzo som River Plate. 

Båda dessa slutade fyra poäng bakom Boca Juniors när säsongen väl var till ända. Superclásicot mellan Boca Juniors och River hade slutade med seger för Boca med 1–0 efter mål av Sergio ”Manteca” Martínez på La Bomboneras gröna gräsmatta. River hade efter ledningsmålet fått en tveksam straff med sig som ”Mono” Montoya räddade och även om guldet säkrades i realiteten mot Platense – en vecka innan säsongsavslutningen – var räddningen av Montoya mot River Plate, mer eller mindre, den sista gulddroppen som gjorde att all rann över till Bocas fördel. 

Bocas guldlag var en sammansättning av spelare som andades karaktär och vinnarskallar. Jag tror alla känner till Blas Giunta och hans galna upptåg både vid sidan om – och på planen. Bland annat åkte han hem till Antonio Mohamed, då spelare i Huracán, en gång på 80-talet för att få honom att ta tillbaka sitt uttalande om att tacklingen som Giunta hade gjort på honom var värd mer än ett rött kort. ”Om du inte följer med till disciplinnämnden kommer jag att riva hela huset” var orden som Mohamed vaknade till en tidig morgon. 

Bland övriga spelare bör Carlos Daniel Tapia nämnas som var en kompentent, offensiv mittfältare och Sergio ”Manteca” Martínez som var lagets bäste målgörare. Bocas mästarlag 1992 var kanske inte det vackraste som beträtt en fotbollsplan i Argentina, kanske var man inte ens i närheten av att spela en vägvinnande fotboll som generationer efteråt skulle prata om. Men det spelade liksom ingen roll. Detta guldet betydde mer än något annat. Det var slutet på en 11 års lång torka och en glädje som bandagerade alla trasiga själar inom – och runt föreningen. 

1992: 11 års väntan är över – Boca Juniors är mästare igen.