1993. 25 år efter klubbens allra första ligaguld lyckades Vélez bärga en högst efterlängtad trofé när föreningens andra ligatitel säkrades i Clausuran 1993. Detta blev inledningen på en väldigt framgångsrik period i klubbens långa historia.
Efter att Vélez Sarsfield bärgade sitt allra första ligaguld 1968 hade klubben flera fina konstellationer, under åren som följde, men som dessvärre inte ledde till någon ny titel. 1971 kom laget bland annat tvåa i ligaspelet och Carlos Bianchi vann skytteligan. Under såväl 70- som 80-talet och de första åren på 90-talet passerade många skickliga tränare och spelare klubben. Supportrarna väntade troget på ett nytt ligaguld och 1993 skulle det komma.
Den största förändringen hade kommit året innan när klubbens vicepresident, Juan Carlos González, bestämde sig för att ringa den före detta storspelaren Carlos Bianchi och erbjuda honom jobbet som klubbens huvudtränare. Eduardo Manera hade självmant lämnat posten en kort tid dessförinnan och nu var det alltså dags att vända sig mot en person som mer än någon annan visste vad Vélez Sarsfield stod för. Bianchi hade varit med i guldlaget 1968 och även fast han inte startade alla matcher gjorde han ändå sju mål under denna historiska säsong.
När Bianchi lämnade klubben för sista gången 1984 bestämde han och hans fru sig för att bo i Frankrikes huvudstad Paris. Argentinaren hade spelat för stadens största klubb PSG och hade trivts exemplariskt i den europeiska metropolen.
”När jag lämnade Vélez den andra gången 1984 slutade det med att vi stannade nio år i Frankrike. Jag och min fru hade bestämt oss för att vi ville bo i Paris. En dag ringde plötsligt ledningen i Vélez och sa att de hade tänkt på mig. Vi hade några möten och kom muntligt överens om ett avtal, men när pratet om det ekonomiska kom på bordet började diskussionerna på allvar. Vi var i ett kontor när plötsligt Don Ricardo (Petracca) kom in och frågade om allt var klart, men när han fick ett negativt svar utbrast han omgående; ’Det som Carlos vill ha det ger ni honom. Därmed är allt klart och sluta jävlas med mig’. Den dagen skrev jag på mitt kontrakt.”
Tidningarna ställde sig i början skeptiska till rekryteringen eftersom Carlos Bianchi var ett oprövat tränarkort och ingen visste egentligen hur bra han skulle komma att vara. Dessutom hade flera framträdande spelare lämnat i Oscar Ruggeri, Ricardo Gareca och Alejandro Mancuso. Men lagets Raúl Cardozo lugnade ner alla.
”Jag sa till tidningarna att de kunde vara lugna. Att det fanns flera duktiga spelare kvar i Chilavert, Trotta, González, Bassedas och el Turru (José Flores). I denna stund behandlade de mig som om jag vore galen eftersom Vélez supportrar trodde inte särskilt mycket på det här laget.”
Ganska snart skulle de dock bli varse om att deras nye tränare hade bra koll på hur saker och ting skulle skötas. Försäsongen genomfördes i den lilla pittoreska staden Necochea, lite sydost om huvudstaden Buenos Aires, och med kust mot Atlanten. Den 5 januari inleddes försäsongsträningen på ett spartanskt träningskomplex och med stranden som utgångspunkt för den fysiska träningen. Bianchi minns förberedelserna väl.
”Jag hade ett stort problem och det var att, förutom Chilavert och Basualdo, kände jag inte till någon av de andra spelarna i laget. Vissa omständigheter ledde till något positivt för oss. Bland annat när Ricardo Rentera skadade sig och jag sa till Walter Pico att han skulle gå in på den positionen. Walter skulle visa sig bli extremt viktig för det här laget.”
Förutom Walter Pico var Marcelo Gómez och Omar Asad två andra väldigt viktiga nykomlingar i den här truppen, vilken så småningom skulle formas till ett mästarlag. Cristian Bassedas minns hur byggandet av truppen gick till.
”Även om Vélez redan hade satsat på att förbättra det fotbollsmässiga var det Bianchis intåg som revolutionerade allting och som gjorde att vi började drömma. Alla spelare hade tanken kring att Vélez alltid skulle vara bland de bästa lagen i serien och Bianchi övertygade oss ännu mer kring detta. Det var en hård försäsong med fystränaren Santella och här började historien som ingen kunde ana var någonstans den skulle komma att sluta.”
Just fystränaren Julio Santella skulle komma att få ett speciellt smeknamn vilket Héctor Almandoz minns mycket väl.
”Han var riktigt professionell. Han pressade alltid dig till det yttersta och tog dig så långt det gick med dina egenskaper. Vi kallade honom för ”nazisten” – eftersom han drillade oss som en galning – men sedan var det vi som dödade motståndaren rent fysiskt i matcherna. Det här laget sprang och pressade motståndaren hela tiden.”
Efter en tuff försäsong i Necochea återstod en kort period i huvudstaden innan det var dags för ligapremiären mot Deportivo Español på bortaplan. Matchen spelades den 21 februari 1993 och i Bianchis första officiella match ställde han upp enligt följande; Chilavert: Almandoz, Trotta, Sotomayor, Cardozo: Basualdo, Gómez, Bassedas: Pico, Asad, Camps. Vélez vann premiären med 2–0 efter att Asad gjort både målen.
Sju dagar senare var det dags för hemmapremiären och Bianchis återförenande med Vélez supportrar. Laget fick ett väldigt varmt mottagande och bjöd tillbaka till publiken genom att besegra San Martín de Tucumán med 2–0. Återigen hamnade Asad i målprotokollet medan Pico gjorde den andra fullträffen. Vélez lag fungerade väldigt bra tillsammans, men det fanns ett problem ansåg Bianchi och det var att försvaret var lite långsamt.
”Försvaret var lite långsamt. Almandoz var inte snabb. Trotta och Cardozo var lite snabbare, men bara marginellt. Sedan Mauricio Pellegrino var väldigt bra med bollen, men inte heller han var särskilt snabb.”
Eftersom Esteban González var skadad och Turu Flores ådragit sig ett envist virus öppnade detta upp möjligheter för bland annat Omar Asad och Patricio Camps. Den förstnämnde kom ifrån att inte ha fått särskilt mycket speltid dessförinnan utan hade mest spelat för reservlaget.
”Det var en dröm att få spela efter att under fyra månader knappt ha spelat någonting alls. Jag hade gjort några matcher i reservlaget och när de behövde mig. Den här säsongen började väldigt bra. Jag var i gång och med en hunger för framgång. Jag fick den svåraste uppgiften; att göra mål. Det var här som jag såg tränarens idéer.”
I den tredje omgången ställdes Vélez mot Belgrano på bortaplan i Córdoba och Bianchi fick klara sig utan Sotomayor eftersom han ådragit sitt en utvisning i den föregående matchen mot Tucumán. På hans plats klev istället Mauricio Pellegrino in – kallad ”El flaco” för sin slanka figur – och matchen blev en chansfattig sådan, vilken slutade mållös.
I den nästkommande matchen väntade Boca Juniors på hemmaplan. Ett Boca som hade många stjärnor i sitt lag – som bland annat Navarro Montoya, Carlos Mac Allister, Blas Giunta, Daniel Tapia, Alberto Márcico och Sergio ”Manteca” Martínez – och som vunnit Aperturan 1992.
Detta skulle bli det första riktigt stora testet för Bianchis manskap och man kan säga att de klarade denna uppgift på ett skapligt sätt. Det började nämligen bra. Efter bara några fåtal minuter in i matchen blåste domaren Francisco Lamolina för straffspark. Fram klev Walter Pico och satte 1–0 för Vélez Sarsfield. Boca kvitterade genom ”Beto” Acosta under slutskedet av den första halvleken och därefter blev det inte några fler mål utan lagen delade på poängen.
Eller gjorde de verkligen det?
Efterspelet blev nämligen uppseendeväckande då Boca Juniors försvarare, Alejandro Giuntini, anlände försent till den efterföljande dopingkontrollen varpå disciplinnämnden gav samtliga tre poäng till Vélez Sarsfield. Ett uppseendeväckande – och kanske också lite märkligt beslut? Hursomhelst tackade såklart hemmalaget och tog emot. Vélez fortsatte att placera sig i toppen av tabellen och de tre poängen hjälpte såklart till.
Efter mötet med Boca besegrade Vélez Huracán på ett enkelt sätt hemma på José Amalfitani i Buenos Aires med 3–0 efter att José Flores smällt dit två mål och Sergio Zárate – äldre bror till Mauro – gjort ett. I den sjätte matchen väntade ett derby mot ärkerivalerna Ferro på bortaplan. Vélez kom till matchen med ett stort självförtroende och dittills obesegrade i ligaspelet. Dock ville Ferro sätta käppar i hjulet för sina antagonister, men i slutändan mäktade de bara med en mållös – och krampaktig historia i stadsdelen Caballito i Buenos Aires. Efter derbyt stundade ett möte som hade kunnat förändra säsongen radikalt – till det negativa – för Vélez vidkommande.
River Plate väntade och storklubben hade, under hela 90-talet, ett fantastiskt lag. Just det här decenniet skulle komma att bli Rivers och de dominerade den inhemska fotbollen. Mötet spelades den 28 mars 1993 och ingick i firandet av 50-årsjubileumet för byggandet av Vélez hemmaplan – Estadio José Amalfitani.
Det började visserligen bra för hemmalaget och de tog också ledningen genom Asad efter elva minuters spel. River Plate var emellertid det bättre laget, tog över matchbilden och vände på steken efter mål av Carlos Bustos och Rubén Da Silva. En del supportrar var säkerligen rädda att förlusten mot River skulle innebära en nedgång i prestationerna för Bianchis manskap, men lyckligtvis blev det inte så. Bassedas minns moralen i laget.
”När vi förlorade hemma mot River reagerade vi omgående och insåg snabbt att vi fortsatt var på rätt väg och var starka.”
Även Héctor Almandoz minns den starka lagmoralen i Vélez.
”Efter att ha förlorat mot River reagerade vi omgående och vann fyra matcher i följd. Det här laget hade en enorm kärlek för klubben och om någon utmanade vår stolthet såg vi omgående till att de fick ångra det. Vi föll aldrig igenom.”
Vélez svarade, som sagt, omgående på förlusten genom att först besegra Independiente med 1–0 – efter mål av Walter Pico – och sedan ytterligare en 1–0-seger mot Gimnasia på hemmaplan. I denna match fick Vélez kämpa något enormt för att få hål på sina motståndare och det dröjde långt in i den andra halvleken innan segermålet tillslut kom. Efter en frispark av Basualdo nickade ”Gallego” González in mötets enda mål.
Därefter kom ett historiskt möte med Racing Club på bortaplan där Vélez gjorde sin kanske bästa match under hela säsongen. Racing spelade riktigt risigt och kom inte alls upp i önskvärd nivå. Deras markeringsspel var stundtals uselt och detta tog Vélez tillvara på. Bassedas levererade en fin passning till Pico som drog till med ett utsökt volleyskott, vilket letade sig in i mål. Därefter fyllde González på till 2–0, innan Cardozo fastställde slutresultatet till 3–0 med en fin frispark. Omar Asad ansåg att denna match, på många sätt och vis, betydde enormt mycket för att laget i slutändan skulle bli mästare.
”Den här matchen var unik eftersom folk trodde att de skulle vinna över oss. Istället gav vi dem en ordentlig överkörning. Vi utklassade dem, spelade bra och var väldigt generösa. Detta resultatet fanns med oss under resterande delen av säsongen.”
Vélez fortsatte att trumma på i toppen av tabellen. Platense avfärdades på Amalfitani, i Corrientes kryssade laget mot Deportivo Mandiyú och därefter väntade en klar seger över Talleres. Bianchi och hans manskap började mer och mer tro på att det var möjligt att gå hela vägen och nu utkristalliserades det vilka två lag som skulle vara de största konkurrenterna om guldet. River Plate hade hängt med i toppen under hela säsongen, men även Independiente smög med i bakvattnet.
Supportrarna till Vélez började också tro på att ett guld inte var omöjligt och reste således kors – och tvärs över landet för att se sitt lag spela. När de ställdes mot Lanús spelades t.ex. matchen på Independientes hemmaplan för att gästernas supportrar skulle få in fler åskådare än vad Lanús ordinarie hemmaarena klarade av. Det lilaklädda laget överraskade dock Vélez och vann dock med 1–0 i Avellaneda. Mot San Lorenzo i omgången därefter fick Bianchis lag enbart med sig ett mållöst resultat och nu började en seger vara nödvändig när Argentinos Juniors stod för motståndet. Omar Asad blev stor matchvinnare när han satte dit matchens enda mål under den andra halvleken. Hans insats föranleddes av en speciell historia.
”När vi åkte iväg till arenan för att möta Argentinos stannade jag upp för att kolla på reservlaget. Jag träffade på min kusin och började prata med honom. När den andra halvleken inleddes kom jag plötsligt på att jag behövde byta om och gick ner till omklädningsrummet. Då mötte jag alla mina lagkamrater i gången som var på väg ut för att värma upp. Jag ville dö. När jag var ensam med Bianchi i omklädningsrummet lade han sin hand på min axel och förlät mig omgående. Men han sa också till mig att; ’idag måste du göra mål’. Jag sprang ut på planen och vi vann match tack vare ett mål ifrån mig.”
Slutet av säsongen närmade sig och Vélez var i allra högsta grad med i guldracet. Mot Rosario Central på bortaplan utspelade sig en match som skulle bli enormt frustrerande för Bianchis manskap. Vélez skapade över femton klara målchanser, men Central målvakt Roberto Bonano var en vägg i målet. Istället utnyttjade Rosarioklubben de lägena som de fick och efter mål av deras fixstjärna, Omar Palma, och Gustavo Medina fick Vélez se sig inkassera sin blott andra förlust för säsongen. Raúl Cardozo minns den smärtsamma förlusten.
”Efter en match som den mot Central började man tvivla litegrann. Om vi hade vunnit den matchen hade det känts som att vi varit mästare. Vi spelade väldigt bra, hade många målchanser, men kunde inte hitta förbi muren som hette Bonano. Men knappt efter att matchen blåsts av, lyfte vi upp huvudet igen och fokuserade framåt.”
Bianchi menade att Vélez borde ha vunnit matchen med 8–0 och även Marcelo Gómez mindes att skillnaden mellan lagen stavades Bonano.
”Den dagen var laget som en maskin, men det som skilde i resultatet var motståndarens målvakt. Vi spelade bra, men ibland är fotboll sådär.”
Med två omgångar kvar på säsongen hade Vélez chansen att bli mästare ifall andra resultat föll deras väg. River Plate skulle möta San Lorenzo och de behövde tappa poäng samtidigt som Independiente skulle göra samma sak mot Belgrano. Dessutom behövde såklart Vélez ta poäng i sin match mot Estudiantes. Inför denna viktiga match valde laget att bo på Hotel Conquistador under veckan som ledde fram till drabbningen. Här hade de chansen att koppla av och roa sig antingen med att spela kortspelet truco, gå till den närstående gallerian eller varför inte gå på teater? Just det sistnämnda gjorde Bassedas, González och Asad när de såg pjäsen ”Perdidos en Yonkers”, vilken innehöll skådespelarna Soledad Silveyra och Rubén Stella – där den sistnämnde var en erkänd Vélez-supporter.
En annan sak som skedde under veckan som ledde fram till mötet med Estudiantes var att Serigo Zárate, något överraskande, valde att lämna laget. Beslutet förvånade många av hans lagkamrater, men även huvudtränare Bianchi. Hursomhelst skulle inte heller detta komma att störa lagets förberedelser. Tränaren pekade på de misstag som laget begått mot Rosario Central och sedan gällde det att täppa till bortfallen i startelvan. Omar Asad hade fått en huvudskada mot Central och därför missade han även mötet med Estudiantes. Detsamma gällde för Roberto Trotta som dragit på sig en muskelskada.
När Vélez promenerade ut på planen i La Plata visste de om att River låg under borta mot San Lorenzo. Därmed såg den första av tre pusselbitar ut att vara på plats för ett guldfirande redan samma dag. Independiente mötte Belgrano senare på kvällen. Det var en kall junidag i La Plata när spelarna sprang ut på planen. Det regnade och kylan var väldigt påtaglig för samtliga som var närvarande. Bianchi valde att ställa upp med följande lag; Chilavert: Almandoz, Pellegrino, Sotomayor, Cardozo: Basualdo, Gómez, Bassedas: Pico, Flores, González.
Till följd av det kraftiga regnet var inte planen den bästa och detta påverkade starkt matchbilden. Under den första halvleken präglades spelet mest av kamp och slutade också mållöst. Efter ungefär tjugo minuter in, på de avslutande fyrtiofem minuterna, avancerade Vélez-spelaren Cardozo framåt på vänsterkanten och utmanade Ricardo Irribarren. Den sistnämnde gick in på tok för bryskt i närkampen varpå domaren pekade på straffpunkten. Bianchi har kommenterat vad som sedan skedde.
”I straffögonblicket var Asad och Flores de spelarna som normalt tog straffsparkarna. Men med tanke på hur blöt och lerig planen var ansåg jag att José (Chilavert) skulle skjuta istället. Detta eftersom jag visste vilket tungt avslut han hade.”
Målvakten i Vélez greppade tag i bollen, stegade upp och när Juan Carlos Crespi blåste i sin pipa sprang Chilavert fram och dunkade in 1–0 för Vélez. Samtidigt kom positiva besked ifrån mötet mellan San Lorenzo och River Plate. El Ciclón hade vunnit och därmed var Rivers gulddrömmar borta. Estudiantes kvitterade till 1–1 mot Vélez, vilket också blev slutresultatet. Nu låg allt fokus på Indendientes möte med Belgrano.
Bianchis lag samlades på hotellet där några stod i hallen och kollade på mötet. I takt med att tiden fortlöpte i matchen, och det såg lovande ut för ett guldfirande, började fler och fler spelare att komma ner ifrån sina hotellrum. När det sedan stod klart att Independiente spelat 0–0 mot Belgrano utbröt ett stort glädjejubel på hotellet. Vélez Sarsfield var mästare igen efter 25-års väntan. Såhär minns spelarna ögonblicket när allting var klart.
Bassedas; ”Jag spelade i England, men denna dagen var det kallaste väder jag någonsin har upplevt. Vi kom tillbaka med spelarbussen, efter vår oavgjorda match, till Hotel Conquistador och här väntade vi på att Independientes match skulle ta slut och därmed ge oss titeln.”
Cardozo; ”Den kvällen blev en lång väntan. Vi lyssnade allihop på matchen var och en inne på sitt hotellrum. Och när det återstod tjugo minuter av matchen började vi ta oss ner till lobbyn på hotellet för att lyssna klart på matchen.”
Almandoz; ”Så fort vår match mot Estudiantes var över, visste jag att vi skulle bli mästare. Vi visste inte riktigt vad vi skulle göra på hotellet, vi åkte upp och åkte ner hela tiden. Vi gick runt i korridorerna och väntade. Det var en oförglömlig eftermiddag och kväll.”
Asad; ”Jag kollade inte på Independientes match, jag ville inte se den. Jag kände mig väldigt säker på att det skulle gå vägen. När det saknades två eller tre minuter tog jag hissen ner för att fira. När dörren öppnades möttes jag av ett kaos. En fest. Allt var över och det var som en dröm. Det var en enorm glädje.”
Carlos Bianchi lyckades med samma sak som han åstadkommit som spelare – bli mästare med Vélez Sarsfield. Helgen efter mötte Vélez Independiente i den avslutande omgången på hemmaplan. Festligheterna ville aldrig ta slut och Vélez var på toppen igen. Vad många inte visste var att detta skulle bli början på några framgångsrika år i klubbens historia som tog dem till den ädlaste titeln av de alla – Copa Libertadores. Men det, ja det är en helt annan historia.
enkoppmate.com 