Omar Palma

Han var liten och satt men innehade ändå en otrolig skicklighet som definierades av rörlighet och snabbhet. Men Omar Palma var mycket mer än bara ytterligare en fotbollsspelare i mängden. Han var kanske inte den allra bästa, men han var långtifrån en spelare som man snabbt glömde bort. 

Chaco-provinsen ligger i dom nordligaste delarna av Argentina med en gräns som i öster vetter mot Paraguay och som i norr har den småmysiga Formosa-området att blicka ut över. Utöver detta är knappast området förknippat med särskilt många roliga saker. Faktum är att provinsen tillhör Argentinas mest fattiga område och enligt vissa mättningar befinner sig 50% av befolkningen under fattigdomsgränsen. Klimatet är inte heller det särskilt behagligt. På somrarna kan hettan stiga upp till 40 grader och luftfuktigheten är ofta bland den högsta i hela landet. 

Här, i denna tillsynes delen av Argentina, föddes Omar Arnaldo Palma i slutet av 50-talet. När han var tio flyttade familjen till Rosario för att ge barnen en mer dräglig uppväxt. Detta skulle också visa sig bli en viktig passage i ynglingens fotbollskarriär. Ganska omgående började Palma att spela i Centrals ungdomslag och där jobbade han sig hela vägen upp till A-laget. Debuten kom en helt vanlig söndag den 21 oktober 1979 mot Boca Juniors på La Bombonera. Central förlorade med Palma gjorde mål. Under inledningen på sin karriär var mittfältaren tvungen att arbeta samtidigt som han spelade för att kunna hjälpa till med försörjningen hemma hos sina föräldrar.

”Jag arbetade först med att måla skyltar till olika företag. Men jag hade också jobb som rörmokare. Det fanns en tid då jag funderade på att sluta med fotbollen helt och hållet eftersom det var så pass svårt att slå sig in i A-laget”. 

Rosario är en väldigt speciell fotbollsstad där livet för invånarna kretsar kring dom båda storklubbarna Rosario Central och Newell’s Old Boys. Detta var något som Omar Palma snart skulle bli varse om och en detalj som skulle generera känslor i kroppen han inte trodde att han var kapabel till att känna. Centrals trupp innehöll, vid denna tidpunkt, flera tongivande spelare och laget lyckades faktiskt nå en semifinal samma år som Palma debuterade (ligan avgjordes i fyra zoner och sedan slutspel) – där åkte man sedermera ut med dunder och brak mot dom kommande mästarna River Plate. 

Det blev bara två matcher för Palma under debutsäsongen och även om han närmade sig startelva lite mer under den efterföljande säsongen stannade det ändå vid blott nio framträdanden i den gul-blåa tröjan. 1980 vann Rosario Central ligan efter att ha besegrat Racing Córdoba i finalen. Hemmamötet på Gigante Arroyito slutade med 5–1 där Palma blev noterad för sitt första mål i Central-tröjan. Åren gick och med dom blev mittfältaren allt mer central i föreningens framgångar. 

Under säsongen som följde mästaråret 1980 blev han noterade för fyra mål på fjorton matcher där faktiskt samtliga kom i en och samma match när Central besegrade Huracán på hemmaplan med 6–4. Nedflyttningssystemet gjordes om i Argentina vid denna tidpunkt och man började räkna ut det med hjälp av genomsnittspoängen sett över dom två senaste säsongerna – något som skulle visa sig bli ödesdigert för flera klubbar, däribland Rosario Central. Efter två mindre bra säsonger, där man bl.a. kom nästsist under den senare, gjorde att föreningen blev nedflyttade. Palma valde dock att stanna kvar, beslutsam att året i andradivisionen skulle bli ettårig. Hans vilja visade sig bära frukt och Central nådde också uppflyttning direkt året efter. 

Som vanligt var den argentinska tävlingssäsongen lika ologisk då som idag vilket gjorde att lagen som gått upp fick vänta sex månader innan kunde delta i nästa säsong av den högsta divisionen, detta eftersom man spelade två turneringar per kalenderår. För att inte tappa rytm lånades Palma ut en kortare sejour till Cólon de Santa Fe men återkom sedan lagom till sommaren 1986 då Central återigen skulle spela i Primera Division. 

Tränaren för detta lag var återigen samma person som en gång i tiden gett Palma hans debut mot Boca Juniors. Ángel Tulio Zof var en festlig – men bestämd herre och han lyckades också leda Central till ligatiteln under återkomstsäsongen till Primera. Laget spelade en bländande fotboll samtidigt som Palma var en virtuos i mitten av allting och levererade mål på löpande band. Totalt kom han upp i tjugo mål under säsongen vilket ledde till att mittfältaren placerade sig överst i seriens skytteliga – ett mål ovanför Bocas Jorge Comas som senare i karriären skulle bli hans lagkamrat. Ligaguldet säkrades i den sista omgången mot Temperley och Palma hamnade återigen i målprotokollet. 

Rosario-stjärnan stod där och då, onekligen, på toppen av sin karriär. Han hade tillbringat en lång tid i föreningen som han nu kunde kalla sitt hem och hade varit med om såväl en nedflyttning som två ligatitlar. Därför blev kanske en hel del personer förvånade när Palma valde att lämna för River Plate strax efter ligaguldet. Här var han, mitt i sin karriär, på toppen av densamma. Varför bytte han klubb?

”Jag ville egentligen inte lämna men klubben behövde sälja för att få in pengar. Själv såg jag fram emot att spela Copa Libertadores under nästkommande säsong. Och personligen så tror jag att ifall jag stannat så hade vi också vunnit titeln”. 

Med Los Millonarios lyckades Palma vinna Copa Interamericana 1987 och var ett uppskrivet namn inför säsongen 1987–88. I El Gráficos inför-bilaga till det årets säsong poserar han på framsidan ihop med Alejandro Nannini (San Lorenzo), Rogelio Delgado (Independiente), José Cuciuffo (Boca Juniors) och José Iglesias (Racing Club). Men Palma fann sig aldrig riktigt till rätta i storklubben utan spelade bara två säsonger där innan nästa äventyr väntade. Inte heller denna destination skulle visa sig bli bättre än tiden i Central. 

Mexikansk fotboll har alltid lyckats locka argentinska spelare med löfte om guld, gröna skogar och fyllda pengasäckar. Veracruz blev Palmas nästa destination och efter flertalet säsonger utanför landets högsta division var föreningen nu fast beslutna att åstadkomma något stort med en ny ägare i ryggen. Det började dock inte bra för varken föreningen eller Palma på ett personligt plan. Efter bara någon omgång fick tränaren Héctor Sanabria sparken och in kom istället Roberto Matosas. Veracruz vaknade sedermera till liv igen och Palma var en stark bidragande orsak till detta. Tillsammans med bl.a. den förre Boca-anfallaren Jorge Comas lyckades Palma hjälpa Veracruz till en fin tabellplacering och när föreningen under den nästkommande försäsongen arrangerade en miniturnering var Palma återigen i blickfånget.

Turneringen bestod av brasilianska Botafogo, mexikanska Pumas UNAM och spanska Real Madrid. Palma stod för ett av målen mot den spanska storklubben och blev väldigt uppmärksammad i mexikansk press till följd av detta. Säsongen efter fick han dessutom sällskap av en annan argentinare i laget när hans förre lagkamrat i Central, Edgardo Bauza, köptes in.

Sakteligen fick Palma hemlängtan och när han tänkte på ”hemma” så var det givetvis Rosario Central som dök upp i hans huvud. 1992 inledde han sin tredje sejour i klubben och även om föreningen inte var inne i någon vidare succéfylld period kunde ändå Palma bidra till att göra livet roligare för supportrarna som följde laget slaviskt. 1994 kom Central på en fjärdeplats vilket gjorde att man säkrade en biljett till Copa Conmebol under nästkommande säsong. Laget innehöll, förutom Palma, flera tongivande spelare i bl.a. Roberto Abbondanzieri, Rubén Da Silva och Eduardo Coudet. 

Central nådde hela vägen till finalen där man tillslut besegrade den brasilianska klubben Atlético Mineiro på straffar. Palma tryckte dit lagets första elvametersspark i straffläggningen förbi en chanslös Claúdio Taffarel. Men åren började ta ut sin rätt på den hårt arbetande mittfältaren och efter några segdragna skador valde Palma att avsluta sin karriär 1998 – vid en ålder av 40.

Palma spelade nästan 400 matcher i Rosario Central och blev noterad för sextiotre mål. Han är utöver detta också föreningens mest utvisad spelare någonsin med sjutton röda kort. Palma var en ettrig terrier på mittfältet som fungerade, under många år, som hjärtat och själen i Rosario Central. Det blev inga landskamper för den excentriska mittfältaren men det spelade nog mindre roll i sammanhanget. I områdena kring Gigante Arroyito i Rosario kommer han för alltid att ha en speciell plats i dom flesta Central-supportrars hjärtan.

”Fotboll är en otroligt vacker sport som man måste ta på största allvar. Supportrarna gör en stor uppoffring för att följa sitt lag och då måste spelarna också vara professionella. Man måste träna och ta hand om sig på ett ansvarsfullt sätt”.

Det finns en läktarramsa som ofta sjungs på Centrals hemmamatcher. Den handlar om att oavsett vad som händer, oavsett när laget spelar, kommer supportrarna att vara där och heja. En spelare som tog supportrarnas passion med ut på planen var Omar Palma.

”Canalla te prometo siempre voy a estar a tu lado

Dejando cualquier cosa de lado para verte a vos”