Omar Asad: Likställd med Vélez framgångar på 90-talet

Omar Asad. Han spelade bara några fåtal säsonger på den yttersta toppnivå innan en segdragen knäskada satte stopp för karriären. Under dessa aktiva år hann dock Asad vinna dom flesta titlar som majoriteten av alla sydamerikanska fotbollsspelare bara kan drömma om.

”Jag provspelade för över 20 klubbar, hann nästan inte med att spela någon ungdomsfotboll alls och var världsmästare vid 23-års ålder. Men jag spelade bara fem år på högsta nivå, då denna fina resa slutade abrupt p.g.a. en skada. Jag opererade mig fyra gånger – två gånger för korsbandet och två för brosk i knäet. Jag försökte komma tillbaka i 4 år, men i slutändan gick det inte”.

Detta citat, ifrån Omar ”El Turco” Asad, skulle egentligen kunna användas för att beskriva hela hans spelarkarriär på ett så kortfattat sätt som möjligt. Det blev ingen långdragen historia utan karriären avslutades abrupt p.g.a en jobbig knäskada. Innan dess hann dock Asad, som sagt, vinna åtskilliga tunga titlar.

Han växte upp i Ciudad Evita utanför Buenos Aires. En liten stad som formades på 40-talet av den dåvarande presidenten Juan Perón. Staden ritades upp, med gator, hus och parker, för att forma ansiktet på presidentens andra hustru Evita Perón. Sedan 1977 är staden klassificerad som en ”nationellt historisk plats”.

Här växte alltså Omar Asad upp och spenderade hela sin ungdom på gatorna – kickandes på en boll.

”Den staden representerar det bästa med min barndom – och mina ungdomsår. Den representerar gatan, buset, slagsmålet över en tjej, bråk i matcherna på gatan, skydda polaren mot slagsmål osv. Jag levde tusentals sådan upplevelser där. Staden innehåller dessutom den fina historien i att jag träffade Tana, efter ett av många slagsmål, som än idag fortfarande är min flickvän”.

Under uppväxten hade inte Asads familj särskilt mycket pengar. Det var faktiskt inte någon ovanlighet att man inte kunde äta mer än ett mål per dag. Istället fick Asad fylla ut med en kopp mate och lite bröd. Men trots att det var sparsamt med mat gick han ändå upp i vikt något kupiöst. Anledningen till detta hade dock att göra med hans jobb på Coca Cola.

”Jag blev tjock p.g.a. att jag drack för mycket Coca Cola. När jag började jobba där vägde jag 78 kg, när jag slutade vägde jag 96. Läsken gjorde att jag svällde upp, men jag har alltid haft en tendens att lägga på mig”.

Trots detta spelade Asad fotboll med sitt lokala kvarterslag ”Las Estrellas”. Från början var han inte anfallare, men när en medspelare blev skadad fick han hoppa in på den positionen, och efter det lämnade han aldrig.

Att vara lite extra knubbig bidrog dock till att Asad ibland lämnades utanför fotbollsmatcherna som liten. Men den blivande Vélez-spelaren hade en enorm vilja och efter att ha provspelat för tjugo olika klubbar – däribland Vélez en gång – och fått nobben, testade han igen.

Denna gång gick det bättre. Asad gjorde bra ifrån sig och efteråt frågade tränare hur mycket han vägde. ”98” svarade Asad. ”Om du går ner sex kilo så får du ett nytt provspel”. Asad sprang hem och jobbade sig neråt. Efter att ha tappat 7 kg på några veckor var han tillbaka i Vélez Sarsfield, och den här gången valde klubben att kontraktera honom.

Som liten grabb hade Asad hejat på River Plate och gått på matcherna tillsammans med sina kompisar. Den store idolen var Juan Gilberto Funes, som senare spelade för Vélez, och faktum är att Asad fick ta över Funes gamla plats i omklädningsrummet när han tog klivet upp till seniorlaget.

”En dag dök Ruggeri plötligt upp när jag höll på att duscha inne i omklädningsrummet för ungdomslaget. ”Ey, grabben, har inte Bambino (tränare) berättat för dig att du ska byta om med oss?” Jag tog tag i handduken och följde efter honom, fortfarande med tvål på kroppen. När jag kom in i deras omklädningsrum sa han; ”Från och med nu kommer du att byta om på den här platsen. Vet du vem som brukade byta om här? Juan Gilberto Funes”. Jag ville dö (av lycka). Efter det började dom kalla mig för Juancito och Funecito. Och jag bytte aldrig plats igen, i omklädningsrummet, under min karriär. Mer än en gång ville dom flytta på mig, men jag vägrade”.

Ett år senare anlände Carlos Bianchi som ny huvudtränare för Vélez Sarsfield. Asad inledde denna epok – och försäsong på bänken. Men efter att ha gjort några mål slog han sig dock in i startelvan och den nye tränaren var imponerad av sin korpulente anfallare.

”Den tjockisen kommer att kunna spela lite överallt”.

Omar Asad blev synonym med Vélez Sarsfield framgångar på 90-talet.

Men dom båda var inte alltid bästa vänner. Det hände ibland att Asads, något bryska, spelstil kunde reta gallfeber på tränaren. Ett av dessa tillfällen var i slutskedet av säsongen 1993. Vélez slogs om ligatiteln med River Plate när man tog sig an San Lorenzo på hemmaplan. Efter att ha sneat på motståndaren Zandoná sparkade Asad ner honom precis framför domaren. Han blev såklart utvisad och Bianchi skrädde inte orden.

”Du tänker ju inte! Denna situation är ett klockrent exempel på detta”.

Asad kunde inte annat än att hålla med. Han nickade instämmande gentemot sin tränare och bad om ursäkt.

Ironiskt nog blev Asad senare lagkamrat med Zandoná, vilken han haft den där dispyten med. När Carlos Bianchi gick runt med sin nye spelare och presenterade honom för sina lagkamrater blev det lite stel stämning när turen kom till Asad. ”Omar Asad, känner du honom?”. Hela omklädningsrummet började skratta och frågade Asad om han inte skulle be Zandoná att äta gräs som häst – vilket han bett honom om i den infekterade konfrontationen.

Annars var Omar Asad en uppskattad spelare bland såväl lagkamrater – som supportrar under sina år med Vélez Sarsfield. Säsongen efter fadäsen, i slutskedet, vann Asad och Vélez ligan i Clausuran 1993. Detta renderade i att man fick en plats i nästa års Copa Libertadores.

Väl där tog man sig först vidare ifrån en väldigt svår grupp – vilken innehöll Cruzeiro, Palmeiras och Boca Juniors. Vélez toppade gruppen efter sex spelade omgångar. Därefter avfärdade man uruguayanska Defensor Sporting i åttondelen, venezuelanska Minervén i kvarten och sedan colombianska Junior i semifinalen.

Väl framme i finalen väntade São Paulo i ett dubbelmöte. Den första matchen spelade på Estadio José Amalfitani i Buenos Aires och Vélez Sarsfield vann mötet med 1-0 efter att Asad gjort matchens enda mål. Detta var anfallarens sjätte mål i det årets Copa Libertadores och med det var han en av dom starkast lysande stjärnor i Vélez.

Returmötet i São Paulo blev sedan en riktig rysare. Brasilianarna kvitterade Vélez ledning genom Müller, redan i den första halvleken, och inte blev det bättre för argentinarna när Raúl ”Pacha” Cardoza blev utvisad med knappa halvtimmen kvar på matchuret.

”Det blev riktigt jobbigt när Pacha blev utvisad och jag fick springa lite överallt. Det var som ett krig därute med armbågar, slag – och stämplingar”.

Finalen gick till straffar där Vélez Sarsfield drog det längsta strået efter att Palhinha bränt São Paulos inledande straffspark.

”Brasilianarna tog sin revansch efteråt. Dom såg till så att vi bli tvingade att åka till flygplatsen redan klockan tio på morgonen och planet lyfte inte förrän sju på kvällen. Dom jävlarna. Den dagen lade jag mig på golvet och sov, kramandes pokalen. Den var i min ägo från det att vi hade vunnit, tills dess att vi kommit hem till Argentina igen”.

Omar Asad jublar ett av sina många mål för Vélez Sarsfield.

Titeln i Copa Libertadores var såklart gigantisk för Vélez Sarsfields del. Speciellt med tanke på att det var deras första gång någonsin. Tack vare segern i Libertadores väntade ett möte med Milan i Interkontinentalcupen. Matchen skulle spelas i Japan och hela Vélez lag hade enormt svårt att somna inför finalen. Dels påverkade säkerligen tidskillnaden en del, även om Asad påpekade att så inte var fallet, och dessutom gjorde sig säkerligen nerverna påminda.

Det fanns dock en risk att Asad inte ens skulle ha kommit att få spela matchen. Inför finalen hotade nämligen Bianchi med att anfallaren inte skulle få spela om han inte gick ner i vikt. Återigen låg fokus – bisarrt nog – på hur mycket Asad vägde och inte på vad han kunde bidra med ute på planen.

”Sanningen var den att vi åt inte särskilt bra i Japan. Nudlarna smakade annorlunda och köttet var segare. Därför åt jag och ”Turu” bröd med smör på för att stilla vår hunger. En dag såg Bianchi hur jag tryckte i mig bröd, varpå han beordrade att jag skulle väga mig. Vågen stannade på 94,5 kg. ”Om du inte väger 93 kg – eller mindre – på matchdagen, så får du inte spela” slog han fast”.

Lyckligtvis stannade vågen på 92,5 kg på matchdagen och Asad fanns därför med mot Milan. Han fick bland annat i uppgift att trycka dit Milans mittbacksgeneral Franco Baresi. ”Brösta upp dig mot Baresi direkt. Visa honom att du har personlighet – och karaktär” instruerade Bianchi sin anfallare.

Asad gjorde såklart som han blev tillsagd och skickade iväg Baresi på en luftfärd.

”Direkt efteråt tittade jag ut mot bänken och då såg jag hur Bianchi applåderade samtidigt som Santello (assisterande) jublade bakom och skrek; ”det där en min grabb, för helvete”.

Vélez Sarsfield besegrade Milan med 2-0 efter mål av Trotta och Asad. Anfallaren utsågs dessutom till matchens bäste spelare. För detta vann Asad en Toyota av de japanska sponsorerna för turneringen. Dock skulle bilen säljas vid hemkosten och pengarna skulle delas broderligt mellan samtliga spelare i laget.

”Detta hade vi bestämt inför finalen. Det var Bianchis idé för att inte någon sen plötsligt skulle bli egoistisk och vilja behålla bilen. Jag hann dock ställa den bredvid min lilla vita Fiat 147 och började gråta”.

Vélez Sarsfield och Omar Asad jublar i mötet med Milan i Interkontinentalcupen 1994.

Efter desss båda, tung, titlar haglade erbjudandena över Asad. Flertalet klubbar i Italien visade intresse, precis som Boca, River och Independiente. Men Vélez ville inte sälja honom. Året efter dessa båda titlar poserade plötsligt Asad i tidningen El Gráfico bärandes Bocas matchtröja – något som givetvis skapade en hel del rubriker.

”Det var faktiskt en usel sak ifrån er på El Gráfico. Ni hade lovat att den bilden endast skulle publiceras ifall övergången gick igenom, men ni lade ut den ändå. Givetvis ville jag gå till Boca, det var ett steg uppåt i min karriär. Dessutom skulle Vélez tjäna ordentligt med pengar, samtidigt som dom skulle fått behålla 50%. Men i slutändan blev det ingenting och klubben dödade mig nästa p.g.a. att jag hade poserat i Bocas tröja”.

Istället för att skriva på för Boca Juniors stannade Asad kvar hos Vélez Sarsfield och en kort tid senare skadade han sig allvarligt i knäet. Trots upprepade operationer blev anfallaren aldrig bra igen och under fyra års tid försökte Asad att komma tillbaka till fotbollen.

”Jag vet inte vad som gick fel, men den första operationen blev inte bra eftersom det dom ersatt mitt korsband med gick av. Jag anförtrodde mig helt och hållet till klubbens kirurg, men sen tappade jag, av förklarliga själ, detta och det var därför som jag gjorde dom två sista operationerna hos William Clancy i USA”.

Fastän Asad inte kunde spela någon fotboll under alla dessa år fortsatte ändå Vélez Sarsfield att betala ut hans kontrakt och gjorde faktiskt så ända till 2001.

”Vélez förlorade mycket pengar på mig och det gjorde jag också. Men dom fortsatte att betala ut min lön till 2001, som om jag fortfarande spelade. På det sättet visade klubben att dom tyckte mycket om mig och visade också upp vilken fin förening man är”.

Omar Asads karriär blev kort, men otroligt framgångsrik. Sammanlagt vann han ligan fyra gånger med Vélez Sarsfield samt Copa Libertadores, Interkontinentalcupen, Copa Interamericana, Recopa Sudamericana och Supercopa Sudamericana en gång vardera.

I det argentinska landslaget blev det bara två matcher för Asads vidkommande. Istället blev han en ikon i Vélez Sarsfield. Han blev synonym med dom framgångarna, vilka klubben skördade under 90-talet, och som man sedan dess aldrig har varit i närheten igen.