Un día como hoy: 1994 – När Vélez tystade 100,000 brasilianare

Carlos Bianchi hade hand om rodret i föreningen som en gång i tiden hade fostrat honom till den fantastiska fotbollsspelare han kom att bli. Nu skulle han göra Vélez Sarsfield till såväl Sydamerikas – som hela världens allra bästa fotbollslag.

Tystnad, tagning – är alla redo? Vélez var i alla fall. Ibland är det svårt att beskriva olika mästarlag genom fotbollshistorien. Det blir lät upprepningar, plattityder och en ända lång hyllingstext som är ganska ointressant att läsa. När det gäller Vélez Sarsfields årgång 1994 fanns det många fler aspekter, än vanligt, att ta hänsyn till.

I Argentina finns det fem storklubbar – los cinco grandes – och i dessa innefattas Boca Juniors, River Plate, Independiente, Racing Club och San Lorenzo. Men därutöver finns det åtskilliga lag i landet som vill hävda sin rätt att vara just en storklubb.

Vélez Sarsfield har länge haft mottot ”El primero en ser un gran club” – Etta i att vara en stor klubb. Det är onekligen ett epitet som inte behöver några vidare förklarningar och kollar man den argentinska motsvarigheten till maratontabellen ligger faktiskt Vélez femma i denna.

När Carlos Bianchi tog över klubben, under slutet av 1992, hade man visserligen varit ett topplag under dom senaste säsongerna, men faktumet kvarstod att föreningen inte hade vunnit ligan på 25 år.

Bianchi hade ett ganska gediget lag till sitt förfogande, detta trots att Ricardo Gareca hade lämnat för Independiente. Esteban González var en fascinerande målskytt, Christian Bassedas en dynamisk mittfältare och Omar Asad en frenetisk anfallare. Tillsammans skapade dom en gemenskap som skulle visa sig bära otroligt långt.

Redan säsongen efter att Bianchi tillträtt som tränare vann man ligan i imponerande stil. Som nämnts tidigare var detta deras blott andra ligatitel sedan klubben grundades 1910. Tack vare titeln blev man också kvalificerade till Copa Libertadores-turneringen året efter.

Omar Asad med Libertadores-pokalen.

I gruppspelet hamnade man tillsammans med Boca Juniors och dom brasilianska klubbarna Cruzeiro samt Palmeiras. Boca tränades på den tiden av Menotti och kunde mönstra ett väldigt namnkunnigt lag.

Första mötet, med sina argentinska antagonister, slutade 1-1 på Estadio José Amalfitani, men i returen drog Vélez det längsta strået. Trots att man var reducerade till 10 man lyckades ändå Bianchis lag att vinna på La Bombonera med uddamålet. Utöver denna bedrift vann man, hemma på Amalfitani, mot både Cruzeiro och Palmeiras. När gruppspelet summerades var Vélez vidare i egenskap av gruppvinnare.

I såväl åttondelsfinalen, mot uruguayanska Defensor Sporting, som i semifinalen mot colombianska Junior, vann Vélez efter dramatiska straffläggningar. Stor matchhjälte blev, i båda mötena, en viss José Luis Chilavert. Den paraguayanske landslagsmålvakten räddade två straffar mot Defensor Sporting och en mot Junior. Men det var i finalen mot São Paulo som hans räddningar skulle väga allra tyngst.

Det fanns knappt någon fotbollsentusiast på den sydamerikanska kontinenten som, sett över två matcher, trodde att Vélez skulle besegra mäktiga São Paulo. Man ska nämligen komma ihåg att den brasilianska storklubben hade vunnit Copa Libertadores två år i rad och utöver detta hade man dessutom besegrat såväl FC Barcelona – som AC Milan i dom två efterföljande Interkontinentalcuperna.

Vélez 1994.

São Paulo hade dessutom haft flertalet spelare med i det brasilianska landslaget som blivit världsmästare i USA, tidigare samma sommar. Bland dessa återfanns bl.a. Cafú och Raí. Men trots stjärnstatusen, och rutinen på att vinna, lät sig inte Vélez skrämmas. Båda finalmatcherna var intensiva och proppfyllda med känslor.

Det första mötet i Argentina vanns av Vélez efter ett mål i den första halvleken av Omar Asad. Skådespelsplatsen för returmötet, i Brasilien, stod Estadio Morumbi för. Närmare 100,000 brasilianarna hade tryckt in sig på denna gigantiska arena och tillsammans skapade dom en ljudkuliss som var allt annant än välkommnande för Vélez-spelarna.

Carlos Bianchi skiner ikapp med pokalen.

São Paulo tog också ledningen i den 33:e matchminuten genom Müller. Mötet stod sedan och vägde, där hemmalaget hade dom bästa chanserna, innan matchen tillslut fick avgöras på straffar. Här skulle man kunna tänka sig att brassarnas rutin skulle väga över till deraa fördel – men det gjorde den inte.

Tystnad, tagning – är alla redo? Chilavert var redo, och det redan när Palhinha slog straffsparksläggningens första straff för São Paulo. Visst blev det tyst också. 100,000 brasilianska åskådare stod och begrundade när deras möjlighet, till en tredje raka Copa Libertadores-titel, sakta rann dom ur händerna.

Vélez var nämligen skoningslösa ifrån elva meter och tryckte dit samtliga av sina fem straffar. När Roberto Pompei skickade in den sista steg jublet mot skyn hemma i Buenos Aires-området Liniers. Miraklet på Estadio Morumbi var ett faktum och Carlos Bianchi hade lyckats med det som ingen annan gjort före honom – vinna Copa Libertadores med Vélez Sarsfield.

Chilavert blev, av förklarliga skäl, närmast helgonförklarad bland klubbens supportrar. Med sina räddningar var han förmodligen den enskilt viktigaste spelaren genom hela turneringen. Inte minst när Vélez tystade 100,000 brasilianare på Estadio Morumbi.