2005: När Vélez Sarsfield vann ”Campeonato Económico”

2005. Sju år efter den senaste stora titeln lyckades Vélez ännu en gång bli mästare i Argentina. Den här gången med ett lag som nästan uteslutande bestod av spelare ifrån den egna akademin.

Efter ligatiteln 1998 skulle det dröja ytterligare sju år innan Vélez återigen kunde titulera sig mästare i Argentina. 2002 hade klubben hamnat i stora ekonomiska problem. Visserligen hade 90-talet bjudit på många glädjestunder, men det hade också kommit med en kostnad genom höga löner för att upprätthålla ett slagkraftigt lag. 

Under 2002 var det dags för ett presidentval i Vélez och Raúl Gámez – tidigare ledare för klubbens Barra – gick till val med ett förslag kring hur föreningen skulle kunna få ordning på sina skulder. Han skulle försöka sänka lönerna och sälja alla spelare som det inkom bud på utifrån. Därutöver skulle inte föreingen köpa några nya spelare utan enbart lyfta upp ungdomar ifrån den egna akademin. Gámez vann valet och satte i gång med sitt arbete. Detta skulle bli uppstarten till vad som blev ihågkommet som; ”el Campeonato económico”.

”Det situation som krävde mest uppoffring ifrån oss var den säsongen som fick smeknamnet; ’Campeonato económico’. Vi hade en stor skuld p.g.a. de höga lönerna som vi haft under den fina eran när vi vann Copa Libertadores och alla andra pokaler. Vi letade efter andra alternativ rent sportsligt, berättade för supportrarna vad vi tänkte göra – att vi inte tänkte köpa några nya spelare och att vi skulle sälja samtliga spelare som det inkom något bud på. Våra medlemmar förstod situationen och hjälpte oss. Kort därefter vann jag också valet.”

Nästan samtliga spelare i A-truppen såldes och lönebudgeten kunde sänkas betänkligt. Dock behövdes en ny tränare som kunde ta sig an denna kluriga utmaning. Carlos Ischia hade varit den senaste tränaren, men han hade inte alls lyckats. Alberto Fanesi jobbade ett tag som interimtränare och under Aperturan 2004 nådde faktiskt klubben fina resultat där de slogs med Newell’s Old Boys om ligaguldet hela vägen in till slutet av säsongen. Efter sex månader på posten lämnade Fanesi jobbet som tränare och in kom istället Miguel Ángel Russo. Till en början var supportrarna en aning skeptiska, men detta förändrades snart.

”Miguel adderade enormt mycket med sin erfarenhet. Han är en person som arbetar väldigt bra med hela gruppen och inte enbart vad det gäller det taktiska. Han ger dig möjligheten till ett givande och tagande som var väldigt intressant och vi hade spännande träningar. Han är en väldigt rolig person och en bra kamrat med oss spelare.”

Fabián Cubero.

”Russo förändrade det mentala för oss. Han sa till oss att han kommit till Vélez för att bli mästare. Vi förändrade vårt sätt att spela på, med endast en defensiv mittfältare (Somoza) och en enganche i Gracián. Vi anfall på alla möjliga sätt och vis, men när det var dags att vinna tillbaka bollen stängde de tre mittfältarna på ett föredömligt sätt. Allt detta var tack vare Miguels arbete.”

Rolando Zárate.

Vélez inledde dessvärre inte Clausuran 2005 på bästa sätt. I premiären ställdes man mot Newell’s Old Boys på hemmaplan. Men eftersom Estadio José Amalfitani var nedstängd flyttades mötet till Huracáns hemmaarena. Miguel Russos första elva såg ut enligt följande; Sessa; Cubero, Fuentes, Pellegrino, Broggi; Castromán, Somoza, Gutiérrez, Batalla; Bianchi, Rolando Zárate.

Rolando Zárate – som är storebror till den mer kände Mauro – missade en straff och mötet med Newell’s slutade således mållöst. Funderingarna – och oron började redan stiga inom Vélez kring hur detta nya lagbygge skulle fungera i praktiken. Inte blev det bättre av att laget förlorade den nästföljande matchen borta mot Quilmes med 2–0. Rolando Zárate minns den krampaktiga inledningen på säsongen. 

”De första omgångarna var jobbiga eftersom, förutom att vi förlorade, lyckades vi inte heller göra några mål framåt och missade dessutom två straffar. Miguel började de häckla redan i den tredje omgången. Det var helt galet.”

Vélez Sarsfields lag 2005.

I den tredje omgången väntade Almagro på hemmaplan, men återigen blev det en mållös historia. Den här gången var det stolparna som stod i vägen för Vélez jakt på de tre poängen. Det spelade inte heller någon roll att Russo genomfört ett antal förändringar i startelvan – Vélez lyckades inte att hitta rätt i sitt spelsätt.

Det började lukta kris kring Russos manskap. Efter tre spelade omgångar hade de fortfarande inte gjort något mål framåt och dessutom hade de bara tagit två av nio poäng. Inte heller började mötet mot Lanús, i den fjärde omgången, på bästa sätt. Under inledningen på den andra halvleken gav Rodrigo Díaz hemmalaget Lanús ledningen med 1–0. Men ur askan i elden dök plötsligt Rolando Zárate upp, tog emot bollen utanför straffområdet och drog på ett vasst avslut som målvakten inte hade någon chans på. 

Tack vare kvitteringsmålet kändes det som att ett antal knutar löstes upp inom Vélez och av bara farten gjorde även Juan Manuel Martínez 2–1, vilket också blev slutresultatet. Segerskytten minns det viktiga vinstmålet. 

”När jag precis skulle skjuta hängde Lanús försvarare i mig på alla tänkbara sätt. Jag förstår inte hur jag lyckades få i väg något avslut. Men det gick och bollen gick i mål. Ingenting annat hade någon betydelse just då. Det var den första segern för säsongen, den gav oss lite andrum eftersom inledningen verkligen hade varit komplicerad och Miguel hade varit ifrågasatt.”

Även Fabricio Fuentes minns den otroliga lättnaden efter segern mot Lanús.

”Mot Lanús var det lite sista chansen för att få fart på säsongen och för att övertyga oss själva om att vi kunde slåss om guldet. Det var en avgörande seger som gav oss ett lyft rent mentalt och som tog bort en jobbig börda ifrån våra axlar.”

En vecka senare var det dags att försöka följa upp segern mot Lanús med en ny trepoängare när Bambino Veiras San Lorenzo stod för motståndet på hemmaplan. Leandro Gracián gav tidigt Vélez ledningen med 1–0 och därefter var det hemmalaget för hela slanten. Rolando Zárate fyllde på till 2–0 – hans andra mål för säsongen.

Därmed hade Vélez nu brutit den segerlösa sviten på såväl borta – som hemmaplan. Laget började att ta form under Russos ledningen och förhoppningarna steg även bland supportrarna. Borta mot Olimpo, i Bahia Blanca, i omgången därefter fick Vélez med sig ytterligare en viktig poäng när Rolando Zárate återigen hamnade i målprotokollet. Tillställningen slutade 1–1 och poängen började så sakteligen att trilla in på kontot.

Den 3 april 2005 var det dags för ett ordentligt test för Russos manskap. Vélez tog sig an Boca Juniors på hemmaplan och det här skulle bli startskottet på en formstark period under säsongen. Vélez dominerade den första halvleken, men lyckades inte få hål på sina motståndare. Ledningsmålet skulle dock komma till slut. Lucas Castromán skulle bli stor segerorganisatör när han kom in under den andra halvleken.

Först skickade Cubero in ett inlägg ifrån högerkanten, som Castromán nickade in, och sedan fastställde anfallaren även slutresultatet till 2–0 på tilläggstid. Tack vare segern hade nu Vélez tagit tolv poäng i ligaspelet och trepoängare mot Boca Juniors gav en positiv injektion till hela laget. Gastón Sessa minns den viktiga segern mot storklubben.

”Vinsten mot Boca var tung. De hade väldigt duktiga spelare och vi vann klart över dem. Vi dominerade ifrån början till slutet. Arenan exploderade nästan den dagen, det fanns inte plats för en enda supporter till. Det var en bisarr match.”

Vélez Sarsfield vände en tung säsongsinledningen och vann i slutändan ligaguldet 2005.

Härnäst väntade Gimnasia på bortaplan i La Plata. Den här matchen hade verkligen det mesta. Rolando Zárate brände tidigt ett jätteläge för Vélez innan hemmalaget tog ledningen istället. Lucas Licht drog på ett stenhårt skott som letade sig upp i målvaktens ena kryss. Bara några minuter senare var dock emellertid Vélez tillbaka i matchen och det var Rolando Zárate som tog revansch på sig själv. Precis innan halvtidsvisslan tog Gimnasia återigen ledningen och i halvtid insåg Russo att han behövde göra en förändring.

In på planen kom Castromán, precis som i mötet med Boca, och detta blev helt avgörande för matchen. Vélez vände på steken och vann i slutända med 4–2 efter att Gracián och Zárate gjort de två avslutande fullträffarna. Fabián Cubero minns att i takt med att poängen trillade in fick laget mer och mer självförtroende. 

”I takt med att matcherna rullade på såg vi att vi vann över många lag på ett väldigt övertygande sätt och spelade på en oerhört hög nivå. Mot Gimnasia, när vi vände på matchen, är ett exempel. Att ha ett bra ihopsatt lag som samtidigt var väldigt kompakt, som detta, ger dig ett lyft rent mentalt och du tänker att du aldrig kommer att falla igenom.”

Två raka segrar blev tre när Independiente kom på besök till Estadio José Amalfitani. Storklubben, som tränades av Menotti vid den här tidpunkten, besegrades av Vélez med 3–1 efter att Gracián, Zárate och Bravo gjort målen. Formen pekade nu spikrakt uppåt och det kändes som att laget verkligen hade lyft sig efter den tveksamma starten. Santiago Ladino minns också hur självförtroendet steg inom truppen. 

”Efter mötet med Independiente började vi få lukt av andra saker. Truppen började forma en fantastisk mystik runt omkring sig.”

Den 23 april tog sig Vélez an Racing Club med en viss Diego Simeone i laget. Redan efter tolv minuters spel fick Rolando Zárate utgå med en skada och in kom istället Martínez. En kort stund därefter fixade Gracián en straff efter att Racings målvakt, Christian Lucchetti, kapat honom i straffområdet. Efter att ha bränt fyra raka straffsparkar i ligaspelet lyckades till slut Vélez bryta denna förbannelse. Castromán stegade upp och skickade in 1–0 till hemmalaget. Även Racing tilldelades en straff, under den första halvleken, men denna förpassade Lisandro López över målramen. Dock skulle kvitteringen till slut komma för Racing precis innan halvtidsvisslan.

Segermålet för Vélez kom sedan efter att Javier Pinola slarvat i Racings försvar varpå Gracián inte var sen att utnyttja situationen. Tack vare segern låg nu Vélez tvåa i tabellen och hade endast River Plate ovanför sig. Fuentes minns att segern mot Racing var fundamental för att laget skulle kunna fortsätta att kriga om ligaguldet.

”Matchen mot Racing var extremt viktig eftersom de också slogs i toppen av tabellen. Vi avgjorde genom bomben som Gracián skickade i väg, men den dagen presterade vi en väldigt hög nivå och förtjänade seger.”

Den förlustfria sviten fortsatte förbi de nästkommande omgångarna för Vélez vidkommande. Först lyckades de knipa en oerhört viktig poäng borta mot Rosario Central där Castromán kvitterade under slutskedet av matchen. Därefter besegrades Huracán de Tres Arroyos med 2–0 i en match där Marcelo Bravo gjorde ett av de snyggaste målen i sin karriär. 

”Den kvällen spelade vi en riktigt svår matchen eftersom de låg sist och vi hade varken Roly eller Castromán med i laget. Vi gjorde en väldigt bra match och det målet som jag gjorde den dagen var utan tvekan ett av de snyggaste som jag gjorde under hela min aktiva karriär.” 

Vélez var nu uppe i tio raka matcher utan förlust och känslan började sprida sig att inget lag kunde råda bot på Russos manskap. I nästa omgång ställdes de mot det alltid lika kluriga laget Colón i Santa Fe. Bravo gav Vélez ledningen med 1–0 innan saker och ting började gå emot laget. Först kvitterade Colón genom Darío Gandín och sedan blev Leandro Somoza utvisad i Vélez, vilket gjorde att de avslutande fyrtiofem minuterna handlade om att slå vakt om den poängen som man hade. I slutändan lyckades också Vélez med detta och det oavgjorda resultatet renderade faktiskt också i att de, för första gången under säsongen, klev upp i ensam serieledning. 

Därefter var det dags för ett möte med Banfield på Estadio José Amalfitani. Rolando Zárate var frisk igen, men även om hans efternamn skulle hamna i fokus denna eftermiddag var det inte p.g.a. honom. Castromán öppnade målskyttet efter att ha fått en utsökt passning ifrån Jonas Gutiérrez. Banfield jagade en kvittering, men istället dök Mauro Zárate – lillebror till Rolando – upp och fixade 2–0. Det var hans första mål i Vélez och glädjande nog fick han fira det tillsammans med sin bror. Sessa minns segern mot Banfield.

”Den vinsten kostade oss mycket. När du känner att du är det bättre laget, men de stänger ytorna bra och du har svårt att få hål på dem – då börjar du bli otålig. Lyckligtvis dök Lucas Castromán upp och såg till att vi vann genom en riktigt pärla.”

I mötet däremot mot Argentinos Juniors följde Vélez upp segern mot Banfield med en riktigt övertygande 3–0-vinst. Castromán öppnade målskyttet ifrån straffpunkten innan Maxi Pellegrino och Gracián fyllde på till slutresultatet 3–0. Russos manskap var nu ensamma serieledare på 32 inspelade poäng.

Ett uppehåll till följd av VM-kvalspelet gjorde att det dröjde femton dagar innan Vélez ställdes mot Instituto på hemmaplan. Återigen öppnades målskyttet genom en straffspark där Castromán vuxit fram till en skoningslös bödel. Instituto kvitterade emellertid och vände dessutom på hela matchen till 3–1. Russo manskap såg chockade ut och lyckades bara komma tillbaka till 2-3 genom ett mål av Gracián. Rolando Zárate minns kallduschen mot Córdobaklubben.

”Matchen mot Instituto var otrolig. Det var en match som vi borde ha vunnit med 5–0, men den slutade med 3-2 till dem. De gjorde mål nästan utan att behöva anstränga sig. Supportrarna kom till matchen och var nästan i övertygelsen om att vi skulle bli mästare. Sedan förlorade vi och ingen kunde tro att det var sant. I omklädningsrummet efteråt lovade vi varandra att åka till Monumental och vinna för att ha allt i egna händer framöver. Den mängden supportrar som sedan åkte till Rivers hemmaplan var helt otrolig och det gav oss en extra motivation. Mot River dök det laget upp som vi önskade skulle komma fram och vi vann matchen som nästan blev som ett ligaguld.”

Mot River Plate, på Estadio Monumental, sprang Vélez ut med följande manskap; Sessa; Cubero, Fuentes, Pellegrino, Bustamante; Gutiérrez, Somoza, Bravo; Gracián, Castromán, Zárate. Vélez gjorde en utsökt insats och vann också matchen med 1–0 efter att Castromán gjort matchens enda mål denna gråa – och kalla eftermiddag i Buenos Aires. Mer än 5,000 Vélez-supportrar hade gjort resan till Monumental och de fick sannerligen ett minne för livet. Russos manskap stormade mot titeln och det enda som kunde stoppa dem nu var Racing. 

Den 26 juni ställdes Vélez mot Estudiantes på Amalfitani i Buenos Aires. De behövde vinna sin match samtidigt som Racing inte gjorde samma sak borta mot Banfield. I sådana fall skulle Vélez krönas till mästare. Denna eftermiddag fyllde mer än 40,000 åskådare upp Estadio José Amalfitani. Sången ekade mellan betongfundamenten och flaggorna vajade i vinden. Efter två snabba mål av Cubero och Rolando Zárate stormade Vélez mot en ny ligatitel. Efter sju år utan någon stor titel var klubben återigen herren på täppan i Argentina. 

Fabian Cubero; ”Mot Estudiantes spelade vi en fantastisk match. Redan efter tjugo minuters spel stod det 2–0 och vi hade alltihop säkrat, vi var mästare. Vi anlände till denna match på toppen av vår kapacitet och när vi gjorde ett snabbt mål gav det oss möjligheten att frigöra oss och styra matchen dit vi ville.”

Rolando Zárate; ”Mot Estudiantes dök verkligen det laget upp som Russo hade ritat fram. Vi visade upp en fantastisk fotboll. Det var en utspelning utan dess like och vi hade redan avgjort efter halvtimmen spelad.”

Fabricio Fuentes; ”Jag kramade om Somoza och vi grät båda två. Då återstod det fortfarande trettio minuter av matchen. Men det kändes redan klart – vi var mästare.”

Tränaren Russo firar ligaguldet med supportrarna.

Castromán fastställde slutresultatet till 3–0 och utlöste en enorm fest i stadsdelen Liniers. Samtidigt lyckades inte Racing besegra Banfield och därmed var guldet ett faktum. Trots att klubben inte gjort några nyförvärv inför säsongen lyckades Vélez få ihop laget på ett föredömligt sätt och under ledningen av Russo tog de sig hela vägen till ligaguldet. 

Till följd av de ekonomiska uppoffringar som klubben hade gjort, under åren som ledde fram till guldet 2005, fick denna säsong smeknamnet; ”Campeonato económico” av klubbens supportrar. Än idag är detta lag enormt ihågkommet bland Vélez anhängare och spelarna i laget gick till historien som en uppoffrande samling individer vilka satte laget, före jaget, i en tid då föreningen genomgick stora ekonomiska ansträngningar. Rolando Zárate var en av spelarna som var fostrade i klubben och han minns det här året med värme.

”Det var det mest underbara året i mitt liv. Att bli mästare var en stor revansch med tanke på hur nära vi varit året dessförinnan. Just därför njöt vi av titeln dubbelt upp. Vélez är min familj. De har format mig både som fotbollsspelare, men också som person.”