1998: När Vélez Sarsfield blev mästare under Marcelo Bielsa

1998. Den gyllene epoken började lida mot sitt slut för Vélez, men när en excentrisk tränare vid namn Marcelo Bielsa kom in som en virvelvind, under 1997, kunde det väl bara sluta på ett sätt?

Efter att ha bärgat många stora titlar under 90-talet började obönhörligen den gyllene epoken, för Vélez Sarsfield, att närma sig sitt slut. När vi klev förbi nyårsafton och in i 1998 var det få spelare kvar i truppen som hade varit med vid triumfen, i Interkontinentalcupen, fyra år tidigare. Carlos Bianchi hade ersatts av Osvaldo Piazzo och denne hade nu, även han, lämnat plats för en excentrisk herre vid namn Marcelo Bielsa. 

Till en början togs inte den nye tränaren emot med öppna armar av den mer rutinerade delen av truppen. Spelarna i Vélez var vana vid att spela ett rakt 4-4-2-system och plötsligt kom Bielsa in som en virvelvind och ändrade till en trebackslinje med wingbacks. Därutöver var inte resultaten de bästa under inledningen på hans tid i klubben. Det kanske tydligaste exemplet kom redan i Bielsas debut som spelades mot São Paulo i Supercopa Sudamericana. Vélez spelade bedrövligt och förlorade i slutändan med väldigt stora siffror – 5–1 – något som spelarna inte alls var vana vid efter flera år av konstanta succéer.

I denna final hamnade också Bielsa i en häftig argumentation med två av de mer rutinerade herrarna i truppen – Chilavert och Cardozo. De båda tyckte inte om det nya spelsättet och försökte övertyga tränaren om detta – dock utan några vidare framgångar. Chilavert fick träna avsides i några dagar tills känslorna hade svalnat en aning och därefter kunde saker och ting succesivt bara bli bättre. 

I Aperturan 1997 hade Vélez presterat en hel del fina resultat trots att de inte var med och slogs i den yttersta toppen av tabellen. Laget hade börjat visa upp den intensiteten i spelsättet som Bielsa strävade efter och succesivt började förhoppningar i truppen att stiga. Inför Clausuran 1998 genomförde därför Vélez en intensiv försäsong med siktet inställt på att bli mästare. Darío Husaín minns förberedelserna inför säsongen. 

”Denna försäsong genererade att vi kunde slipa på Marcelos spelidé. Vi tränade en halvtimmes fotbollsträning på en plan där bollen aldrig lämnade. Vi var alltid helt slut efteråt. Efter det insåg vi att det som han (Bielsa) eftersökte var att ha mycket intensitet i spelet. Vi flög fram och överträffade alla motståndare, rent fysiskt, under säsongens gång.”

Marcelo Bielsa var ifrågasatt under inledningen av sin epok med Vélez Sarsfield.

Även Sebastián Méndez, Raúl Cardozo och Christian Bassedas minns Bielsas inverkan på laget. 

”Bielsa är en extraordinär tränare. Han var 30 år före sin tid. Allt som han sa skulle ske i en match, det hände också. Han var väldigt grafisk när det kom till att ge instruktioner. Vi såg på väldigt långa videoklipp. Han hade en portabel VHS som var som en väska och den vägde typ åtta kilo.”

Sebastián Méndez.

”Bielsa övertygade mig om att jag kunde spela wingback. Han lät mig träna på det tills det fungerade. Efter varje match sov jag sedan tusen timmar. Jag var helt död.”

Raúl Cardozo.

”Det fanns en viss slitning mellan Bielsa och de rutinerade spelarna i laget. Ibland gör en fotbollsspelare fel som tror att han kan allting. I stället för att öppna upp oss satte vi stopp i början och detta blev fel ifrån vår sida. Idag kan jag se tillbaka på den här säsongen och se att Bielsa bevisade att han är en sann lärare. Det tog sin tid innan vi accepterade – och började ta in hans idéer, men när vi väl gjorde det samlades vi under honom och blev ett fantastiskt lag.”

Christian Bassedas.

Den 17 februari 1998 inleddes Clausuran. För Vélez vidkommande väntade en hemmapremiär mot Racing Club på Estadio José Amalfitani. Bielsa valde att ställa upp med följande lag i sin ligapremiär; Chilavert; Zandoná, Sotomayor, Pellegrino; Castromán, Gómez, Cardozo; Camps; Posse, Pandolfi, Cordone. Racing tränades av Ángel Cappa och såg närmast chockade ut när Vélez tryckte plattan i botten ifrån avsparken. Pandolfi frispelade Camps och denne gjorde inga misstag. Under den andra halvleken fixade Posse 2–0 och satte därigenom spiken i kistan. Premiärens första målskytt minns inledningen på säsongen.

”Under inledningen på 1998 satt spelsystemet till perfektion och koordinationen som laget hade var väldigt bra. Vi var medvetna om vad vi gjorde på en väldigt hög nivå och med ett tempo som du inte ser ofta inom den argentinska fotbollen.”

Vélez inledde därmed säsongen på bästa möjliga sätt och Bielsa fick lite välbehövlig arbetsro redan ifrån starten. I den andra omgången väntade ett bortamöte med Gimnasia y Tiro i Salta. Precis som i premiären mot Racing hamnade Posse och Camps i målprotokollet när Vélez vann med 2–1. Att de sedan, i matchen därefter, krossade Unión med 3–0, efter dubbla mål av Camps, fastställde serieledningen ännu mer och var ett tidigt kvitto på att Bielsas manskap skulle bli att räkna med under säsongens gång. Bassedas minns, precis som Camps, det höga tempot som Vélez spelade med. 

”Vi var ett väldigt aggressivt lag, både i återerövringen av bollen och när vi själva anföll. Vi skapade många målchanser i samtliga matcher. Redan ifrån starten av den här säsongen var Marcelos idé implementerad i laget.”

Härnäst väntade den alltid lika kluriga motståndaren Boca Juniors på La Bombonera. Förutom att mötena med storklubben alltid innebar en extra nerv till matcherna var just denna kväll särskilt speciell. Martín Posse skulle nämligen gifta sig efter matchen och p.g.a. detta blev matchen en väldigt speciell sådan för hela laget. 

Efter en hörna nickade Pellegrino stenhårt i ribban varpå Castromán slog in returen. Boca kom visserligen tillbaka i matchen genom Martín Palermo, men denna afton skulle tillhöra Vélez. I halvtid genomförde Bielsa ett byte som skulle komma att förändra matchbilden helt. Darío Husaín kom in i stället för Pandolfi och han kom att spela en avgörande roll under den andra halvleken.

”Denna dag bad Marcelo mig om att spela som central anfallare. Det var en väldigt fin match eftersom vi vann mot Boca på deras hemmaplan och det är aldrig enkelt. Detta gav oss ett enormt lyft rent mentalt.”

Redan under inledningen av den andra halvleken väggspelade Husaín med Cardone innan han tryckte dit 2–1 för Vélez. Men Boca kom återigen tillbaka i matchen – denna gång genom Diego Latorre. Med endast några fåtal minuter kvar på matchklockan kom Posse fri med Bocas målvakt. När han precis skulle avsluta kom Néstor Fabbri tillbaka och kapade anfallaren bakifrån. Domaren dömde straff för Vélez och nu fick Chilavert chansen att skjuta den fjärde raka segern till Bielsas lag. Målvakten gjorde inga misstag utan skickade de flera tusen bortasupportrarna, på La Bombonera, i extas. Sebastián Méndez minns Chilaverts avgörande och det efterföljande bröllopet. 

”Chilavert var den mest exceptionella målvakten jag någonsin sett i Vélez. Han var en målvakt som tog de fördelar som gavs. Han hade allt, men framför allt var han en vinnare som alltid gick med bröstet utåt. Alla motståndare var rädda för honom. Efter matchen mot Boca åkte vi allihop till Cholo Posses bröllop. T.o.m. Bielsa var med på ceremonin, men när festen började lämnade han. När Marcelo såg någon form av distraktion sprang han i väg.”

Triumfen mot Boca Juniors följdes upp av en 0–0-match mot Platense på hemmaplan. Vélez hade många målchanser, men lyckades inte få hål på motståndarmålvakten Fabián Cancelarich. Trots detta behöll Vélez sin serieledning med tretton inspelade poäng på fem matcher. Den sjätte omgången bjöd på ett kärt återseende för Bielsas del. Vélez reste till Rosario för att möta tränarens gamla klubb Newell’s Old Boys. Gästerna vann med 1–0 efter att Camps tagit vara på ett tillfälle, då Newell’s målvakt var bortgjord, och gjorde matchens enda fullträff. Precis som efter triumfen mot Boca följde Vélez upp segern i Rosario, mot Newell’s, med ytterligare en 0–0-match. Den här gången var det Argentinos Juniors som stod för motståndet. 

Serieledningen var dock alltjämt intakt och likaså nollan i förlustkolumnen. Det första – och enda nederlaget under den här säsongen skulle dock komma i omgången efter mot San Lorenzo på hemmaplan. Gästerna vann med 2–1 efter att Beto Acosta och Montenegro gjort målen för San Lorenzo. Visserligen lyckades Vélez reducera genom den alltid lika påpasslige Camps, men detta var inte Bielsas – eller Vélez afton. Darío Husaín minns säsongens enda förlust i efterhand.

”Mot San Lorenzo förlorade vi, men vi hade flera chanser till att göra mål. Just därför blev vi inte heller särskilt oroliga över resultatet. Det var en missräkning, men vi reagerade snabbt.”

Det blev många jubel för Vélez under Clausuran 1998.

Förlusten i kombination med några oavgjorda matcher hade gjort att flera lag börjat närma sig Vélez underifrån. Just därför var det av yttersta vikt att mötet med Estudiantes, i La Plata, slutade med tre poäng. Redan efter elva minuters spel kom den reaktionen som Bielsa hade hoppats på. Cardozo avslutade med en elegant slängnick, på en hörna ifrån Pandolfi, och gav Vélez ledningen med 1–0. Camps hade sedan chansen att utöka ledningen ifrån straffpunkten, men Estudiantes målvakt Bossio räddade. 2–0-målet skulle dock till slut komma och då i form av Darío Husaín. Anfallaren höll sig påpassligt framme på en retur efter ett avslut ifrån Pandolfi. 

Estudiantes lyckades reducera, men Vélez knep samtliga tre poäng och hade studsat tillbaka efter fadäsen mot San Lorenzo. Husaín minns sitt fina mål som innebar tre viktiga poäng i La Plata.

”Det var det viktigaste målet som jag gjorde den här säsongen eftersom det gav oss segern. Att möta Estudiantes på bortaplan var ett bra test för oss eftersom de hade ett väldigt duktigt lag. Lyckligtvis, med den här matchen i bagaget, fortsatte vi framåt.”

Härnäst väntade Indepediente på hemmaplan och trots att storklubben placerade sig i mitten av tabellen, var detta en klurig match. Lyckligtvis genomförde Vélez sin kanske bästa match under hela säsongen den här eftermiddagen. Efter sju minuters spel gav Camps laget ledningen efter en målvaktsretur. Vélez var det klart bästa laget och med en välfungerande press – samt ett fint passningsspel – bjöd de publiken på en riktig uppvisning. 

Camps fyllde på till 2–0 innan Darío Husaín – på passning ifrån brodern Claudio – fastställde slutresultatet till 3–0. Méndez minns den fina insatsen mot Independiente. 

”Mot Independiente spelade vi, stundtals, ut dem. Det här laget som vi hade gjorde planen mindre för motståndaren och med snabbheten som våra yttrar hade gjorde vi dem galna. Vi vann med 3–0, men skulle ha kunnat vinna med ytterligare två – eller tre mål.”

Två segrar i rad blev tre när ett besök till Jujuy inbringade tre poäng till Vélez. Bielsas lag var klart bättre än Gimnasia och efter mål av Bassedas och Chilavert – på straff – kunde de inkassera sin tredje raka triumf i ligaspelet. I nästa omgång väntade en ordentlig smällkaramell när Colón kom på besök. Vélez drev upp ett så pass högt tempo som deras motståndare inte hade en chans att hänga med i. Visserligen tog gästerna ledningen redan efter tolv minuters spel, genom Mario Saralegui, men efter detta tillhörde matchen uteslutande Vélez.

Kvitteringen kom efter dryga halvtimmen när Chilavert slog in sin egen straffretur. Under inledningen av den andra halvleken bjöd Posse och Darío Husaín publiken på en riktigt godbit. De båda gjorde en s.k. ”Coca Cola” vilket är ett dubbelt väggspel innan Posse skickade dit 2–1. Samme spelare gjorde sedan även 3–1 och Colón började obönhörligen att hänga med sina huvuden. Federico Domínguez fyllde på till 4–1 innan Cordone gjorde femman. Vélez dominerade matchen totalt och när 6–1 kom, genom Darío Husaín, var det ett ställningstagande som gav eko i hela Argentina. Méndez minns den imponerande utklassningen.

”Mot Colón gick det upp för oss att det fanns få lag som kunde hålla vårt tempo. Vi var som en ångvält eftersom redan under de första minuterna hade vi mycket intensitet. Vi spelade 3-3-1-3, praktiserade man-man-markering och slutade aldrig att anfalla.”

Vélez Sarsfields lag 1998.

Nu väntade en alltid lika klurig match när River Plate, på Estadio Monumental, stod på schemat. Visserligen hade Ramón Díaz manskap halkat efter i toppen av tabellen, men de hade fortfarande ett vasst lag med många skickliga spelare. Vélez inledde matchen starkt, men trots detta var det River Plate som tog ledningen. Pablo Aimar skickade in en boll som överrumplade hela försvaret – inklusive Chilavert – och 1–0 var ett faktum. Vélez fortsatte att trycka på, men Bonano verkade närmast omöjlig att överrumpla i målet. När inte målvakten stod i vägen hjälpte målramen till att hålla Rivers nolla intakt. 

Till sist skulle dock kvitteringen komma. Posse drog på ett avslut som styrde på en försvarare och ställde Bonano. Efter kvitteringen hade Vélez flera fina chanser att vinna matchen och borde förmodligen också ha fått en straff när Darío Husaín gjordes ner i straffområdet. Poängen var ändå välkommen och Vélez fortsatte att placera sig som serieledare. Bassedas minns att mötet med River borde ha slutat i tre poäng.

”I matchen mot River spelade vi väldigt bra. Vi skapade många målchanser och förtjänade att vinna. Just därför kände vi oss också väldigt lugna efteråt.”

I nästa omgång väntade en seriefinal mot Lanús som hade börjat närma sig Vélez efter deras poängtapp mot River Plate. Matchen var därmed av största betydelse för att inte tappa serieledningen inför avslutningen på säsongen. Det började dessvärre inte särskilt bra för Bielsas manskap. Julián Kmet gav Lanús ledningen efter halvtimmen spelad med ett lågt avslut. Som om inte detta var tillräckligt jobbigt åkte dessutom Sotomayor på ett rött kort strax därefter. Höll alltihop på att rinna Vélez ur händerna?

Bielsa svar i halvtid var att inte göra några byten alls. I stället gick Vélez ut till den andra halvleken med endast en tvåbackslinje. Detta var ett djärvt drag ifrån tränaren och det skulle också bära frukt. Redan efter sex minuters spel fick Vélez straffspark efter att Gustavo Siviero klättrat på tok för mycket på Mauricio Pellegrino. Chilavert klev fram och dunkade dit 1–1. Glädjen blev dock kortvarig. Strax efter kvitteringen var det dags för Lanús att tilldelas en straffspark, vilken Juan Serrizuela förvaltade på bästa sätt. 

Bielsa kände nu att det var allt eller inget som gällde och slängde in Cordone samt Panfolfi på planen. Vélez avslutade därmed matchen med ett system som skulle kunna ha liknats vid 2-2-5. Det var gasen i botten som gällde och utdelningen kom. Med fem minuter kvar levererade Pandolfi ett fint förarbete till Posse som med ett fint högeravslut skickade dit 2–2 och fick hela Amalfitani att explodera i ett glädjeinferno. Tack vare poängen fortsatte Vélez att vara serieledare, men delade nu platsen tillsammans med Gimnasia. 

Efter två raka kryss var det av största vikt att bortamötet med Rosario Central slutade med en seger. Vélez brände flera klara målchanser innan Pandolfi frälste Bielsas lag. Anfallaren lurade hemmalagets målvakt genom att ställa upp sig, vid en frispark, som om han tänkte slå ett inlägg, men valde sedan att skjuta direkt på mål. Pandolfis genialitet hade gett Vélez en vital ledning.

Rosario Central kvitterade, men den här matchen skulle bara Vélez vinna – kosta vad det kosta ville. Federico Domínguez lyfte in ett inlägg som Posse nådde högst på och kunde nicka dit 2–1. Att segern var viktig kunde man se på glädjescenerna efteråt. Bortasektionen på Gigante de Arroyito förvandlades till ett hav av segerrusiga Vélez-supportrar. Darío Husaín minns det viktiga med den här segern.

”Mot Rosario Central lyckades vi vinna en svår match. Att möta dem på Gigante var inte enkelt. Under den första halvleken borde vi ha gjort fler mål, men lyckligtvis löste vi det under de sista fyrtiofem minuterna.”

Härnäst väntade ett derby mot Ferro och eftersom Gimnasia precis förlorat mot Boca Juniors var det läge för Vélez att rycka åt sig en trepoängsledning, med endast tre matcher kvar på säsongen. Efter en mållöst första halvlek började det lossna under den andra. Jorge Cordon gav Ferro ledningen och oron började sakteligen att stiga inom Vélez. Dock lät inte reaktionen vänta särskilt länge på sig. 

Cardozo skickade in ett inlägg som Posse omvandlade i en kvittering. Därefter var det Vélez för hela slanten. Med tretton minuter kvar av matchen spelade Posse fram bollen till Camps som drog på med en missil, vilken letade sig upp i målvaktens ena kryss. Men trots att Vélez nu ledde med 2–1 slutade de inte anfalla för det. Bielsas manskap fortsatte att trycka plattan i botten och Posse samt Cardone fyllde på till slutresultatet 4–1. Därmed ledde nu Vélez ligan med tre poäng och hade allt i egna händer inför avslutningen. Camps minns nerverna i derbyt mot Ferro.

”Mot Ferro inledde vi väldigt nervös. Samtidigt visste vi att vi spelade med ett enormt tempo och att utdelningen skulle komma till slut. Det var en väldigt speciell match för mig eftersom min son nyligen hade fötts och detta var första gången som han var på arenan. Lyckligtvis kunde jag ge honom ett vackert mål i present.”

Jubel i derbyt mot Ferro.

I nästa omgång besegrades Deportivo Español med 1–0 efter att Camps återigen hamnat i målprotokollet. Med tre poäng ner till Gimnasia, och endast två matcher kvar att spela, fanns chansen till ett nytt ligaguld redan under den kommande omgången. Vélez skulle ta sig an Huracán samtidigt som Gimnasia skulle möta Newell’s i Rosario. Om Bielsas lag vann samtidigt som Gimansia tappade poäng skulle Vélez återigen bli mästare. Det var uppdukat till fest. 

Chilavert fanns inte med i startelvan eftersom han redan åkt med det paraguayanska landslaget för att spela världsmästerskapet i Frankrike. Därmed fick Ariel De La Fuente ställa sig mellan stolparna. Bielsa valde att ställa följande lag på benen mot Huracán; De La Fuente; Zandoná, Sotomayor, Pellegrino; Darío Husaín, Compagnucci, Cardozo; Bassedas; Posse, Camps, Cordone. 

Visserligen inledde Vélez hyfsat frenetiskt, men de spelade inte alls lika bra som de gjort under stora delar av säsongen. Därför var öppningsmålet, i den trettiosjunde spelminuten, mer än välkommet. Ett inlägg ifrån Cordone hittade pannan på Posse som nickade dit 1–0 och fick hela Amalfitani att explodera i ett glädjevrål. Samtidigt kom positiva nyheter ifrån Rosario där Newell’s tagit ledningen mot Gimnasia. 

Nervositeten steg i Vélez samtidigt som matchuret tickade upp mot den nittionde spelminuten. Ifrån läktarna började ”Dale campeón” att eka och plötsligt tittade domaren Horacio Elizonde på klockan, tog visselpipan till munnen och blåste av. Vélez Sarsfield var återigen mästare i Argentina. 

I den avslutande omgången besegrade Bielsas manskap även Gimnasia med 3–2 och befästa än mer sin position som rättmätiga mästare. Vélez slutade på 46 poäng vilket länge stod sig som ett rekord inom den inhemska fotbollen. 

Vélez Sarsfield firar ytterligare en titel.

Marcelo Bielsa, som varit ifrågasatt under inledningen, lyckades med sin uppgift att bli mästare med Vélez Sarsfield. När spelarna i truppen hade lagt prestigen åt sidan och tagit till sig av tränarens idéer visade laget upp ett spel – och tempo som få lag i Sydamerika har presterat genom historien. Bielsas fotbollshjärna och kvalitén på truppen skänkte ytterligare en stor titel till klubben ifrån Liniers.