2004: Newell’s mästare igen efter 12 års väntan

2004. Vad behövs egentligen för att bli ett mästarlag? Elva toppspelare och några lovande talanger på bänken? När Tolo Gallego anslöt till Newell’s Old Boys 2004 sa han redan på presskonferensen att han skulle bli mästare. Med en enorm vilja, inställning och en blandning av unga, egenfostrade, talanger, samt några rutinerade rävar utifrån, blev Newell’s Old Boys också just detta. 12 års väntan var över. 

Américo ”Tolo” Gallego slutade spela fotboll under slutet av 80-talet. Då hade han endast burit två klubblagströjor under sin långa karriär – Newell’s Old Boys och River Plate. Efter den aktiva spelarkarriären alternerade han egentligen främst mellan Independiente och River Plate som tränare, dock hela tiden med tanken på att återvända till Newell’s Old Boys.

Någonstans var det nämligen alltid hit som tankarna gick. Det var i Newell’s karriären en gång i tiden hade tagit fart och indirekt banat väg för att Gallego skulle bli världsmästare i Mexiko med det argentinska landslaget. 24 år senare var det tillslut dags att återförenas på nytt med Newell’s Old Boys. På en presskonferens satt en konstant leende Tolo och pratade om vad hans plan med Rosarioklubben var framöver.

”Jag kom hit för att bli mästare. Jag är otroligt glad över att få komma hem igen. Även om det gått 24 år sedan jag lämnade har jag alltid haft Newell’s i mitt minne”.

Américo Gallego kom ”för att bli mästare” och blev också det.

På värvningsfronten plockades flera spelare in, men där framförallt en person stack ut lite extra. Ariel Ortega befann sig i en konflikt med den turkiska storklubben Fenerbahce då han inte återvänt till klubben efter ett landslagsuppehåll trots att mittfältaren stod under kontrakt. Det hela ledde till att Ortega blev tvingad av FIFA att betala en ansenlig summa pengar till Fenerbahce samtidigt som han fick avtjäna en 4-månders lång avstängning.

Det framkom att han lagt på sig någa extra kilon och behövde komma i form innan han kunde bli aktuell för att spela med Newell’s Old Boys. Sin första träning med laget gjorde han redan innan papprena var påskrivna.

”Om min situation kan lösas kommer jag att skriva på för Newell’s Old Boys då dom är den enda klubben som vill erbjuda mig ett kontrakt”.

En bild ifrån den första träningen visar en tillsynes ganska trött och sliten Ortega som sitter och återhämtar sig på en gammal trästol ute på träningsplanen. Mittfältaren hade trots allt inte gjort någon match sedan mars månad, året innan, och var långtifrån sin bästa form.

Ariel Ortega efter sin första träning med Newell’s Old Boys sittandes på en trästol.

Tillslut löste sig allting och Ortega kunde skriva på för Newell’s Old Boys. Han blev en av flera viktiga pusselbitar i det lagbygge som Tolo Gallego satte ihop för att försöka vinna ligan.

”Jag är enormt taggad på att börja spela fotboll igen. Hade jag inte varit det hade jag inte stått här idag. Jag har hållit mig i hyfsad form tack vare att jag spelat – och tränat med landslaget”.

Övriga spelare som värvades in till Newell’s bidrog också med att skapa en grund att stå på och bygga vidare ifrån. Målvakten Justo Villar köptes in ifrån Libertad, mittbacken Julián Maidana anslöt efter en sejour i Talleres och Pedro Aguirrez värvades in ifrån bolivianska Aurora. Dessa nyförvärv kryddades med ungdomar ifrån den egna akademin i form av framförallt Nacho Scocco, Damián Manso och Fernando Belluschi.

Säsongen började dock inget vidare för Newell’s Old Boys del. Allt inleddes med en förlust i premiären hemma mot Vélez Sarsfield med 1-0. Visserligen var inte särskilt många nyförvärven med i den matchen, men insatsen lämnade ändå en hel del övrigt att önska. Dessutom sågades Mario Jardel ganska kraftigt i pressen efteråt – ett av få nyförvärv som startade match. Han fick bara en trea i betyg och beskrevs som ”en skugga av den målskytt han varit i Europa (gjorde bl.a. över 130 mål för FC Porto) under många säsonger”.

Huvudbryna ökade för tränare Gallego och inte blev det bättre av att ett derby mot Rosario Central väntade i den kommande omgången. Nu kunde dock tränaren räkna med dom flesta nyförvärven och valde dessutom att skrota trebackslinjen ifrån premiären. Det blev succé. Newell’s vann med 1-0 efter att Julián Maidana, i sin debut, nickat in matchens enda mål efter 77 minuters spel. Tusentals bortasupportrar fick fira på Estadio Gigante de Arroyito och vidare in i den kolsvarta Rosarionatten.

”Med en hård – och ottagbar nick skickade Julián Maidana dom tre poängen till Newell’s Old Boys som kommer att bli en välbehövlig boost för självförtroendet i dom kommande matcherna”.

Julián Maidana nickar in segermålet mot Central i derbyt.

Newell’s följde upp derbysegern med att vinna även den tredje omgången mot Huracán med 1-0 innan man kryssade mot Colón i den fjärde. Den matchen var mest färgad av skadan som Damián Manso drog på sig.

Därefter var det dags för Ortega att göra din officiella debut. Banfield väntad på hemmaplan och tidningarna var fullproppade med reportage om Ariel Ortega. ”Ortega är reda för ytterligare en gambeta” gick bl.a. att läsa i tidningen Clarín två dagar innan debuten. Newell’s spelade bra, men fick bara oavgjort 1-1. Däremot var omdömena om Ortega genomgående positiva – ”Ortega, ägaren av magin”.

En poäng borta mot River Plate i den åttonde omgången som sedan följdes upp av en 1-0-seger över Estudiantes gjorde att förhoppningarna om guld tog ny fart i Newell’s. Segern mot Estudiantes kom efter att Ariel Ortega gjort matchens enda mål. Detta var också Estudiantes första förlust för säsongen. Tidningen Olé beskrev det som att Estudiantes ”lät glädjetåget rymma”.

Ortega i mötet med Estudiantes.

Newell’s Old Boys och Tolo Gallegos lag hade börjat få upp ångan ordentligt igen. Mixen av gammalt och ungt, av en solid defensiv och en effektiv offensiv bäddade för att poängen skulle trilla in i stadig takt. Gallego var dessutom orädd för att bänka spelare han inte tyckte presterade för studen, något som drabbade Ortega vid ett flertal tillfällen under säsongen, men sammanhållningen inom gruppen ledde till att man fortsatte att prestera oavsett vem som spelade.

Fernando Belluschi briljerade stundtals och man var enormt starka på hemmaplan. 1-0 mot Racing i omgång 11 spädde på drömmarna om guld än mer. Denna segern följdes upp med en seger mot Quilmes, som beskrevs som ”ett alltid lika klurigt lag”, med 2-0 och Newell’s höll fast vid den delade förstaplatsen med Vélez Sarsfield. Under den resterande delen av säsongen skulle dom båda komma att följas åt, men även Estudiantes ville blanda sig i titelstriden.

Förlusten mot Almagro i omgång 13 satte stop för en elva matcher lång förlustfri svit och krysset i omgången efter mot Lanús skapade en viss oro inom klubbens väggar. Därför kom segern mot San Lorenzo som skänk ifrån ovan. Scocco och Borghello hette segerorganisatörerna och tidningarna förkunnade att Newell’s nu var ensamma ledare av tabellen.

1-1 mot Olimpo på hemmaplan var såklart en missräkning, men i gengäld fick Ortega fira sitt ledningsmålet på ett vilt sätt framför hemmasupportrarna. Olé förkunnade också efteråt att ”dessa supportrar förtjänar att vinna ligan”.

Ariel Ortega jublar efter sitt mål mot Olimpo.

Säsongens tyngsta seger kom tre omgångar ifrån slutet på ett fullsatt La Bombonera. Boca Juniors, som vunnit Copa Libertadores tre gånger under inledningen på 00-talet, hade såklart fortfarande ett väldigt bra lag även om denna säsong inte var deras bästa. Därför var Newell’s 3-1-seger än mer imponerande. Dubbla mål av Borghello och ett av Maidana bäddade för segern som beskrevs som ”ytterligare ett steg på vägen” och ”Tolo Gallegos lag bärgade en bekväm 3-1-seger och är mycket nära att bli mästare”.

Trots att Newell’s haft det lite svårt under inledningen av matchen lyckades Borghello utnyttja två stycken fatala misstag av Boca Juniors försvarare och plötsligt stod det 2-0. Detta var också första gången på 16 år som Newell’s vann borta mot Boca Juniors och givetvis var Gallego nöjd.

”Det har gått 16 år sedan vi vann här på La Bombonera senaste så det är klart att jag är nöjd. I första halvlek spelade vi väldigt bra och gjorde allt det som jag sagt på förhand”.

Newell’s jublar på La Bombonera – ”Dröm stort”.

En annan tidningen hade rubriken ”dröm stort” som ackompanjerades av en bild på en jublande Borghello. Den näst sista matchen slutade i en 2-0-seger över Gimnasia och detta blev i slutändan ett resultat som gav ligatiteln till Newell’s Old Boys.

I säsongens sista omgång avslutade Newell’s Old Boys borta mot Independiente samtidigt som Vélez Sarsfield spelade hemma mot Arsenal. Seger eller oavgjort för Newell’s och guldet skulle vara klart. Förlust och man fick hoppas på att Vélez Sarsfield tappade poäng mot Arsenal. Mittbacken – och Newell’s lagkapten Sebastián Domínguez hade inget annan i siktet än att bärga ligaguldet.

”Det enda jag tänker på att är att bli mästare, eftersom det är den viktigaste matchen i mitt liv och något jag kommer att ta med mig till den dagen då jag dör”.

Sebastián Domínguez var bestämd inför avslutningen – ”Jag vill bli mästare, det som händer därefter är upp till han däruppe (gud)”.

Nu kommer vi till den största – och mest imponerande delen av detta mästerskap. Till guldmatchen mot Independiente reste 40,000 Newell’s Old Boys supportrar till Avellaneda för att stötta sitt lag. Läktarna var knökfulla med bortasupportrar och det gick verkligen inte att ta miste på vilka som spelade om guldet.

40,000 supportrar reste till avslutningen mot Independiente.

Sånger, bengaler och flaggor mötte spelarna när dom sprang in på planen. Kanske var det nervositeten över alla människor – eller bara stundens allvar som gjorde att Newell’s Old Boys inte alls stod att känna igen. Independiente var klart bättre och tog också ledningen genom Jairo Castillo. El Rojo hade ett väldigt bra lag med bl.a. en ung Sergio Agüero i anfallet.

Newell’s anfallsspel såg långsamt samt idéfattig ut och man hade svårt att komma till några heta målchanser. Det var krampaktigt som Niklas Alexandersson säkerligen skulle uttryckt det – om han hade kollat på argentinsk fotboll vill säga. Lyckligtvis var rapporterna ifrån Estadio José Amalfitani förhoppningsfulla. Arsenal tog nämligen ledningen redan efter sex minuter spel och i det läget behövde Vélez göra två mål för att bli mästare.

Den andra halvleken fortskred, Vélez hade visserligen kvitterat kort efter Arsenals ledningsmål, men verkade inte få in några fler mål. Samtidigt gjorde Federico Insúa 2-0 för Independiente och Newell’s Old Boys var nu helt i händerna på att Arsenal gjorde jobbet mot Vélez Sarsfield. Supportrarna tryckte runt radioapparaterna på läktarna och följde med spänning händelseutvecklingen på Amalfitani. Arsenal höll undan. Newell’s vann guld trots att man förlorade mot Independiente med klara 2-0.

Bengaler, sång och flaggor mötte spelarna i den avslutande matchen mot Independiente.

Festen utbröt efter 12 år väntan, Tolo Gallego såg gladare ut än någonsin – och då ser han för det mesta glad ut, spelarna blev nästan av med samtliga klädesplagg man hade på sig och på klassiskt argentinskt vis klättrade dom upp på målställningens ribba och trummade igång publiken. Luciano Bello var mer än lycklig vid slutsignalen.

”Den här festen kommer inte att ta slut. Jag är mycket glad och vill fira detta med min familj som alla är supportrar till Newell’s”.

Även Germán Ré var emotionell.

”Detta är resultatet av hårt arbete och just därför ska vi fira tills vid dör. Vi är rättvisa mästare”.

Damián Manso som varit skadade sedan mötet med Colón i den fjärde omgången var också glad även om han missade stora delar av säsongen.

”Jag visste att jag skulle få lämna den här arenan glad någon dag. Jag tänker redan på nästa säsong och Copa Libertadores 2006”.

Glädjen var total efter slutsignalen.

Detta var en minnesvärd kväll på alla sätt och vis. Det var Nacho Scoccos första ligatitel som professionell fotbollsspelare, det var Gallegos fjärde ligatitel som tränare – sjätte totalt.

Men mest av allt – och det mest essentiella var att Newell’s Old Boys återigen var mästare. 12 år hade gått sen senast, 30 år sedan deras första ligatitel och äntligen kunde publiken le igen. Supportrarna som, enligt Olé, förtjänade att bli mästare och det är såklart svårt att argumentera emot när 40,000 tog över Avellaneda och firade klubbens femte ligatitel i storartad stil.

Firande med supportrarna.

**

Guldelvan för Newell’s Old Boys: Justo Villar; Luciano Vella, Julián Maidana, Sebastián Domínguez, Germán Ré; Fernando Belluschi, Ariel Rosada, Guillermo Marino; Ariel Ortega; Ignacio Scocco, Iván Borghello.

Guillermo Marino beskrevs av övriga lagkamrater som lagets viktigaste spelare. En teknisk spelare som kunde spela både till vänster – och höger på mittfältet. Supportrarna tog honom snabbt till sig även om man tyckte att Marino saknade lite temperament under matcherna.