1994: När Vélez Sarsfield vann Interkontinentalcupen mot Milan

1994. Titlarna duggade tätt för Vélez Sarsfield under 90-talet. Efter att ha bärgat Copa Libertadores stundade triumfen i Interkontinentalcupen mot AC Milan. 

Efter att ha vunnit Copa Libertadores 1994 stod Vélez Sarsfield inför en ordentlig utmaning när de skulle få möjligheten att möta italienska Milan i Interkontinentalcupen. Den italienska storklubben hade vunnit Champions League-finalen samma år mot FC Barcelona med 4–0 och det var med andra ord ingen enkel uppgift för Vélez. Istället skulle det bli ett ordentligt eldprov och möjligheten att få visa upp sig på den största av scener. 

Finalen skulle spelas i den japanska huvudstaden Tokyo. Vélez hade stenkoll på sina motståndare tack vare huvudtränare Carlos Bianchis närmast maniska förmåga att alltid scouta sina motståndare noggrant. 

”Milan hade vunnit över ”Dream-teamet” Barcelona med 4–0 och detta var den enda match som jag visade mina spelare inför finalen. Vi åkte till Tokyo och tänkte att vi måste försöka spela 0–0. Jag hade sett Milan spela en match i Grekland och den gången hade de gått vidare på ett 0–0-resultat.”

Om Vélez hade bra koll på Milan kunde man knappast säga samma sak om italienarnas information kring den argentinska klubben. Faktum är att italienarna hade minimalt med kunskap om vad Vélez var för något lag och majoriteten av spelarna hade aldrig hört talas om den argentinska föreningen. Därutöver fanns det en viss italiensk arrogans kring det hela. Varför skulle en storklubb som Milan bry sig om ett litet lag ifrån Argentina som bara vunnit deras motsvarighet till Champions League en gång?

Innan avresan mot Japan spelade Vélez en match i Aperturan 1994 mot Argentinos Juniors som slutade 0–0. Med tanke på tidsskillnaden, och det annorlunda klimatet, ville Bianchi komma till den japanska huvudstaden i god tid för att kunna acklimatisera sina spelare. Vélez reste med en trupp bestående av sexton spelare och där den största överraskningen var att reservmålvakten, Juan Carlos Ducabo, inte kunde följa med utan ersattes av Sandor Guzmán. 

Raúl Cardozo minns känslorna inför avresan mot Japan.

”Jag var väldigt entusiastisk inför att lära känna Japan som land. Vi kom till ett land som var i full utveckling. De visade sig vara ljusår före oss i många saker. Vi blev väldigt överraskade.”

För Vélez-spelarna blev detta en ny – och spännande upplevelse. Samma sak gällde såklart för de supportrar som bestämde sig för att göra resan till Japan. Det fanns nämligen flera resebyråer i Argentina som sålde paketresor, och även om dessa inte direkt var billiga, kände många att detta var ett unikt ögonblick som kanske aldrig någonsin skulle komma tillbaka igen. 

Väl framme i Tokyo checkade spelarna in på ett hotell, men de första nätterna vaknade flera av de tidigt på morgonen till följd av tidsskillnaden. Héctor Almandoz har i efterhand berättat en rolig anekdot kring vistelsen i Japan.  Hur han vaknade tidigt en morgon för att dricka mate. Dock hittade han inget sätt att värma vattnet på utan försökte få en japansk kypare att förstå, med hjälp av teckenspråk, att han dels var hungrig, men också behövde varmvatten. Alltihop löste sig till slut. Omar Asad hade en annan rolig berättelse ifrån resan.

”Det var en väldigt delad upplevelse hela resan. Varje gång vi hade en stund över utforskade vi omgivningen. Jag minns att två av mina lagkamrater hittade en stor leksaksaffär. Där fanns plastvapen som kunde skjuta pilar och gummikulor. De började sedan jaga varandra i butiken. En med ett maskingevär och en med en pistol samtidigt som de gömde sig runt omkring i butiken. Skamlöst, haha. Dessa spelare var Pacha Cardozo och Sotomayor. Víctor verkade nog, utåt sett, vara en gammal hund, men han var väldigt sympatisk. Cardozo sprang runt och gömde sig samtidigt som han sköt. Han såg ut som någon hämtad ur en gammal västernfilm.”

Spelarna i Vélez hade fått nya sponsrade skor vilka därför inte var helt inkörda. Detta ledde emellertid till att de första träningspassen i Japan blev av lägre kvalité. Allteftersom började dock saker och ting att falla på plats. Gruppsammanhållning var fantastiskt och spelarna var enormt sammansvetsade. 

Finalen spelades den 1 december 1994 på nationalarenan i Tokyo. Bianchi valde att ställa upp med ett starkt lag; Chilavert: Almandoz, Trotta, Sotamayor, Cardozo: Basualdo, Gómez, Bassedas, Pompei, Asad, Flores. Gómez fick en känning under uppvärmningen, men fick lite smärtstillande i omklädningsrummet och kom således till spel. Redan under uppvärmningen hade förolämpningarna mellan lagens spelare börjat hagla. Vélez kände att Milan såg ner på dem och tänkte inte vika undan för de italienska storstjärnorna. Almandoz minns de heta känslorna.

”I omklädningsrummet fanns det inte i min värld att jag inte skulle skrika kvädesord mot dem. De kollade på oss på ett sätt som om de gjorde narr av dig. De tittade på oss och såg ut att tänka; ’mot de här kommer vi att vinna med tre – eller fyra mål.”

Franco Baresi och Roberto Trotta skakar hand inför finalen i Japan.

Vélez målvakt Chilavert svarade mot de arroganta italienarna genom att göra sin starka stämma ännu ljudligare i spelargången. Det var dags för en kraftmätning ute på planen. När domaren väl blåste i gång matchen tog Milan omgående tag i spelet. Vélez hade svårt att få kontroll på bollen och fick mest jaga under den inledande kvarten. ”Det kostade oss mycket att komma in i matchen under de första 15 minuterna” minns Bassedas. ”I deras lag spelade Donadoni, Massaro, Maldini och Boban. De hade ett fantastiskt lag, men därefter kom vi igång och lyfte oss. I slutändan vann vi övertygande.” Även Roberto Pompei minns de tuffa inledande minuterna. 

”Det var tuffa minuter där i inledningen på matchen. Man måste förstå att det var Vélez mot Milan. Imperiet mot kvarterslaget. Därefter gjorde vi målen och alltihop slutade till vår fördel.”

Sakta men säkert åt sig Vélez in i matchen. Milan började göra mer frekventa misstag och argentinarna kunde ta vara på dessa. Omar Asad visade återigen upp sitt mod – och kvalitéer när det behövdes som allra mest. Han stångades med Franco Baresi och tjafsade med målvakten Rossi. Vélez var inte i Japan för att bli några statister – de tänkte vinna finalen. 

Den första halvleken slutade mållöst, men med flera positiva indikationer för Vélez. Dock krävdes det att anfallsspelet blev vassare, under de avslutade fyrtiofem minuterna, ifall pokalen skulle få följa med hem till Argentina. Under inledningen på den andra halvleken testade Milans anfallare Massaro, Vélez Chilavert, men den paraguayanske landslagsmålvakten avvärjde. Några minuter senare slog målvakten en lång boll uppåt i planen som Basualdo skickade vidare. Bollen fortsatte sin resa till Flores som fick Alessandro Costacurta hängandes över sig varpå domaren valde att peka på straffpunkten. Fram klev Trotta och dunkade in ledningsmålet för Vélez. 

Efter ledningsmålet gasade Milan på ännu mer framåt och Chilavert fick, gång på gång, iklä sig hjälterollen. Efter tolv minuter av den andra halvleken var det dags för Costacurta att göra ytterligare ett misstag. Försvararen slog en alldeles för lös boll hem till målvakten Rossi varpå Asad kunde snappa upp den och göra 2–0. 

”Jag sprang och tänkte att han skulle slå passningen bakåt. Dock trodde jag inte att han skulle slå den så pass dåligt som han gjorde, men det gav mig tid att fånga upp den. Om målvakten rört vid mig hade det blivit straff. Jag slet mig loss och eftersom han inte rörde mig sköt jag mot målet. När bollen åkte in i nätet var känslan obeskrivlig.”

Omar Asad jublar över sitt mål i finalen mot Milan.

Milans tränare Fabio Capello bytte sedan, något överraskande, ut en anfallare och satte in en försvarare. I det ögonblicket kände Carlos Bianchi att segern var i hamn. När den colombianske domaren väl blåste av matchen utbrast stora glädjescener nere på planen. De Vélez-supportrarna som gjort resan till Japan skrek ut sin glädje på läktarna och hemma i Argentina kunde tusentals fler fira titeln denna tidiga decembermorgon. 

I omklädningsrummet flockades spelarna runt pokalen samtidigt som Omar Asad kunde glädjas ytterligare av att han utsetts till finalens bäste spelare. Alkoholen flödade och spelarna firade att de nu var på toppen av sina karriärer. Cardozo minns känslorna.

”De (Milan) var väldigt avslappnade när matchen började och det kändes som att de tog matchen lite som ett träningspass. Åtminstone tills vi började pressa dem och spela vårt eget spel. Men när de väl uppfattade detta var det redan för sent.”

Pokalen hissas mot skyn. Vélez Sarsfield är världsmästare.

Spelarna firade ordentligt och flera av de blev helt utslagna på segerfesten hem till Argentina. En av spelarna somnade inne på toaletten och när Cardozo skulle be fystränaren Santella om ursäkt åt sina medspelares vägnar skrattade han bara och ryckte på axlarna.

”Vad säger du för någonting? Ni är världsmästare, ni kan göra precis vad ni vill.”