1997: När Vélez Sarsfield och River Plate möttes i Recopa Sudamericana i Japan

1997. Vélez hade redan erövrat de flesta stora titlar i Sydamerika under 90-talet, men en saknades – Recopa Sudamericana. 

Efter att ha vunnit Supercopa Sudamericana, året innan, hade Vélez Sarsfield kvalificerat in till att spela finalen av Recopa Sudamericana 1997. Denna match skulle otroligt nog spelas i den japanska staden Kobe. Detta trots att Vélez motståndare var River Plate. ”Los Millonarios” hade vunnit Copa Libertadores 1996 under ledning av Ramón Díaz och hade därigenom kvalificerat sig för denna final som skulle spelas i den asiatiska staden.

Utan att gå in alldeles för mycket på det vansinniga i att två lag ifrån Argentina skulle flyga flera hundra mil för att mötas i en, relativt, obetydlig final kan vi, kort och gott, konstatera att finalen blev av. Vélez tränades numera av Osvaldo Piazza efter att Carlos Bianchi lämnat för den italienska storklubben Roma. 

Detta var den tredje gången på bara några fåtal år som Vélez gjorde resan till Japan. 1994 hade de besegrat Milan i Interkontinentalcupen och året därefter föll man mot Independiente i det årets Recopa Sudamericana. För de flesta av spelarna var resan en ny upplevelse, medan andra hade varit med om den tidigare. Flygresan var såklart lång och krävande. Ifrån Buenos Aires var det över trettio timmars resa med flyg till Tokyo. Därutöver kom såklart problematiken med tidsomställningen och detta var något som båda lagen fick ta hänsyn till. Osvaldo Piazza minns bekymren med tidsomställningen.

”Det värsta var själva acklimatiseringen för båda lagen. Vi åkte dit en vecka innan och fick fixa sömntabletter till laget. För oss var det jobbigt eftersom vi såklart ville vinna ytterligare en titel. Det är inte samma sak med ett pokalskåp som innehåller 14 pokaler i stället för 15. River ställde sitt bästa lag på planen och det gjorde vi också.”

Finalen spelades på Universial Memorial Stadium i Kobe och när lagen klev ut till matchen ställde River Plate upp med följande elva; Bonano; Trotta, Ayala, Berizzo, Sorín; Monserrat, Astrada, Berti, Maisterra; Francescoli, Julio Cruz. Vélez å sin sida formerade sig med följande lag; Chilavert; Zandoná, Sotomayor, Pellegrino, Cardozo; Husaín, Gómez, Bassedas, Morigi; Camps, Posse.

Chilavert var noga med att inte röra vid pokalen vid inmarschen. Han hade nämligen gjort detta två år tidigare mot Independiente och då hade matchen slutat med förlust. Journalisterna hade skrivit upp matchen på förhand, men finalen lämnade mycket övrigt att önska rent spelmässigt. Därför var det kanske inte särskilt förvånande att när målskyttet väl öppnades var det ifrån straffpunkten. Först gav Chilavert Vélez ledningen ifrån elvameterspunkten, innan Enzo Francescoli kvitterade ifrån samma position. Mötet gick ofrånkomligen mot ett straffavgörande. Bassedas minns den jämna finalen.

”Jag anser att vi förtjänade att vinna Recopan innan straffavgörandet, men det blev inte så. I stället var det återigen ’Chila’ som blev avgörande.”

Även Camps ansåg att Vélez var bättre under själva matchen.

”Jag tycker att vi var det bättre laget. Vi styrde matchen och hade flera målchanser. Men det var så här som mötena mot River brukade vara. Det kostade oss mycket att vinna, även fast vi spelade på en bra nivå.”

När straffläggningen inleddes började Chilavert med att missa sin. Burgos – som hade hoppat in när Bonano blivit utvisad – var med på noterna och kunde avfärda. Därefter satte Francescoli sin straff och sedan kvitterade Camps för Vélez. När det var dags för Marcelo Gallardo att slå Rivers andra straff gjorde sig Chilavert redo på mållinjen. Vélez målvakt framstod återigen som ett monster i målet och räddade. Därefter gav Pandolfi Vélez ledningen innan det var dags för en gammal bekanting att slå Rivers tredje straff. 

Roberto Trotta hade under flera säsonger varit såväl lagkapten – som Vélez självklare straffskytt. Nu skulle han försöka besegra sin gamle lagkamrat Chilavert. Det gick inte. Återigen missade River Plate sin straffspark och pendeln slog genast över till Vélez fördel. Därefter brände inga fler spelare sina elvameterssparkar. Zandoná satte 3–1 till Vélez, Ayala reducerade till 2–3 innan Mauricio Pellegrino dunkade in den avslutande straffen till 4–2. 

Vélez hade vunnit ytterligare en pokal och även fast det kanske inte var den allra mest eftertraktade, var det såklart ändå en skön känsla. Camps mindes det märkliga över hela tillställningen och det faktum att finalen spelades i Japan.

”Det var otroligt märkligt. Två argentinska lag som spelar en avgörande match, arrangerad av CONMEBOL, i Japan. Visserligen något väldigt fint också. Det var en viktig titel, River hade många duktiga spelare och vi genomgick en bra period. Utöver detta var det ytterligare en internationell titel som gjorde att Vélez fina sejour utökades.”

Chilavert blev återigen stor hjälte när Vélez vann Recopa Sudamericana 1997.

Det må vara hänt att Recopa Sudamericana inte var den mest åtråvärda titeln, men faktum är att tack vare segern, mot River Plate i Japan, hade Vélez under 90-talet vunnit samtliga kontinentala troféer som gick att vinna. Den 13 april 1997 är därför ett viktigt datum i klubbens långa – och anrika historia. För Osvaldo Piazzo var det ett tecken på att han var rätt man att leda Carlos Bianchis lag vidare in i en ny gyllene epok.