1996: Bland konfetti och bengaler blev River Plate mästare i Copa Libertadores

1996. Konfettin singlade ner ifrån skyn, Hernán Crespo tog några snabba rusher och Ramón Díaz rättade till frisyren på bänken. Det var finalspänning i luften. Hela atmosfären på Estadio Monumental kändes genom TV-rutan.

Det är svårt att föreställa sig att det funnits en tid då River Plate hade det tufft att vinna Copa Libertadores. Ännu svårare är det att föreställa sig en epok då River Plate inte nådde en kvartsfinal, eller längre, i samma turnering.

Men den tiden fanns. 1986 vann River Plate sin första titel i Copa Libertadores någonsin. Därefter tog man sig bara långt vid två tillfällen under dom kommande 10 åren – båda gångerna kom man till semifinal och den sista av dessa gånger var året innan finalen mot América de Cali 1996.

Denna ganska kylslagna afton befann sig Estadio Monumental i total extas. Bengalerna tändes runt om på hela den magnifika arenan, konfettin yrde i luften och spänningen gick att ta på. Inne i omklädningrummet bad spelarna i River Plate sin tränare Ramón Díaz att lämna omklädningsrummet för några minuter.

River Plates lag i mitten på 90-talet.

Enzo Francescoli, en av lagets veteraner och ledande spelare, ville säga några väl valda ord till sina lagkamrater innan det var dags att springa ut på planen. Någonstans kände nog uruguayanen på sig att detta var hans sista chans att vinna Copa Libertadores. En av dom som minns detta ögonblick väldigt tydligt är Hernán Díaz som spelade ifrån start i denna final.

”Detta (att spelarna bad tränaren att lämna omklädningsrummet) är något som blivit alldeles för uppfostorat i efterhand. Enzo bad Ramón att lämna oss ensam en stund. Det stämmer, men det var något som var ganska vanligt att man gjorde. Vi samlade oss och Enzo bad oss om att vi skulle ge allt vid hade ute på planen. Han betonade också att detta kunde vara hans sista chans att vinna Copa Libertadores. Någon annan vrålade ‘idag ser vi till att vinna’ medan en annan fyllde i med ‘idag finns det ingen möjlighet att gömma oss’. Med andra ord var det helt vanliga fraser innan en match”.

Ramón Díaz är fortfarande verksam som tränare och har på senare år gjort sig känd som en frispråkig herre. Men på 90-talet – och under just epoken med River Plate verkar han ha haft ett ganska avslappnande förhållningssätt gentemot sina spelare. Enligt målvakten Germán Burgos var Díaz långtifrån krävande som tränare.

”Ramón var aldrig påträngande mot oss spelare. Han kom aldrig in på våra hotellrum när vi bodde där för att snacka. Han gav aldrig särskilt mycket taktiksnack heller. Han sa bara något kort inför matchen och sen var det klart. Och det var något som funkade väldigt bra, det fanns sällan särskilt mycket mer att tillägga. Vi var alla glada. På torsdagsträningen, inför kommande helgs omgång, såg han alltid till att vi fick möta ungdomslaget. När vi gått upp till en 2-0-ledning avbröt han träningen och lät oss gå och duscha. Díaz ville att vi skulle ha kvar hungern för att göra mer i den kommande helgens match”.

Det blev onekligen ett succéfyllt koncept även om man, såhär 25 år senare, inser att det förmodligen inte hade funkat i dagens fotboll med en sådan sparsam taktisk skolning av laget.

Ramón Díaz hade tillträtt som tränare för River Plate 1995. Under dom kommande sju åren skulle han leda storklubben till en titel i Copa Libertadores samt hela fem stycken ligaguld. Dessa guld kunde adderas till dom fem han redan hade sedan tidigare med klubben under sin spelarkarriär. Längre fram kom han tillbaka och vann ligan med River Plate även 2014.

Hernán Crespo jublar över ett av målen i finalen mot América de Cali.

**

Enligt Germán Burgos ville Ramón Díaz ligga på kontring i returen mot América de Cali i finalen av Copa Libertadores 1996. Detta trots att River hade förlorat det första mötet med 1-0 och behövde vända på matchen. Detta var något som truppen inte var överens med sin tränare om.

”Vi spelare tittade på varandra i omklädningsrummet och bestämde oss för att vi direkt skulle gå på offensiven istället”.

Och visst gjorde man det. Det dröjde inte många minuter innan Hernán Crespo höll sig framme på ett inspel ifrån höger och kunde ge hemmalaget ledningen med 1-0. I en glädjeyra, med dansandet bland den vita konfettin på marken, påminnde hela uppenbarelsen om VM-guldet som hade säkrats på samma plats – 38 år tidigare. Men istället för en långhårig Mario Kempes i huvudrollen var det nu en korthårig Hernán Crespo, med världen framför sina fötter, som placerade sig mitt i händelsernas centrum.

América de Cali försökte hitta in i matchen igen, men River försvarade sig på ett föredömligt sätt. Det kändes faktiskt väldigt sällan farligt när colombianerna gick framåt. Kanske var man tagna av stundens allvar. Kanske var man inte förberedda på River Plates kraftfulla offensiv direkt ifrån inledningen av matchen.

Finalen fortskred och vid ställningen 1-1 väntade förlängning och sedermera straffsparkar. Men Crespo ville annorlunda. Efter knappa timmen spelad hamnade América de Calis målvakt, Óscar Córdoba, på mellanhand vid en utrusning utanför straffområdet. River snappade upp bollen och ett inlägg mot straffpunkten hittade en sopren Crespo. Anfallaren gjorde inga misstag utan kunde nicka dit 2-0 i öppet mål.

River Plate blev mästare, América de Cali hade inte orken – eller kvalitén för att trycka dit en reducering. Glädjen var obeskrivlig på innerplan. För flera av spelarna var detta ”sista natten med gänget”. Till exempel lämnade Hernán Crespo för italienska Parma senare samma sommar.

Enzo Francescoli lyfter den efterlängtade pokalen.

Efter matchen hade spelarna en gemensam middag där Ramón Díaz ställde sig upp för att hålla ett tal till alla gäster som var inbjudna. På något vänster lyckades han att tacka alla, förutom sin spelare. Något som såklart skapade en viss förvirring i truppen som faktiskt säkrat titeln nere på planen.

”Tänk att på en festmiddag, efter att ha vunnit Copa Libertadores, lyckas med tacka alla utom sina egna spelare. Vi tittade bara på varandra inom laget och vissa blev förbannade. Jag menar, det är som att jag skulle vinna en utmärkelse och glömma bort att tacka min fru och mina barn. Jag skulle kunna glömma min hund, men inte dom andra. Men hur kan det komma sig att du som tränare glömmer bort dom mest essentiella elementen till att du åstadkommit och uppnåt det du velat nere på planen?”

Francescoli och hans älskade pokal.

Trots denna fatala fadäs av Ramón Díaz fick han ändå, som tidigare nämnts, stanna kvar i klubben i flera år till. Han hann dessutom med att vinna många fler pokaler med storklubben. Alltsammans inleddes dock med den där otroligt minnesvärda titeln i Copa Libertadores 1996. Bland brinnande bengaler och konfetti, på Estadio Monumental i Buenos Aires, blev River Plate återigen bäst i Sydamerika.