Hernán Díaz: El Festero som vann ligan 8 gånger med River Plate och väggspelade med Maradona i VM 94

Hernán Díaz. Bara en enda argentinsk spelare har gjort fler matcher i Copa Libertadores än Hernán Díaz. Därutöver ligger han åtta vad det gäller flest antal spelade matcher för River Plate och dessutom, med sina åtta ligatitlar, är det bara Leonardo Astrada som vunnit fler ligaguld med storklubben. Lägg därtill att det inte finns någon som blivit utvisad lika många gånger i Superclásicots historia som Díaz. Detta är sannerligen en diger meritlista, men givetvis finns det mer än siffror som genomsyrar vem personen – och fotbollsspelaren Hernán Díaz var.

Fastän han aldrig trodde att han skulle komma att spela för River Plate kom Hernán Díaz att bli en symbol för klubben. En hänförare – och en lojal trotjänare som när han väl lämnade klubben höll på att gå in i en djup depression. Men faktum är att han mycket väl hade kunnat hamna i Boca Juniors. Storklubben var nämligen väldigt intresserade av Díaz efter att denne slagit igenom i Rosario Central och Boca tog kontakt med klubben för att genomföra en övergång. När Díaz gick till sängs var han övertygad om att han, dagen efter, skulle skriva på som spelare för Boca Juniors.

Livet har dock en lustig tendens att överraska sig själv. När Díaz vaknade upp dagen därpå och slog upp lokaltidningen såg han istället att han, utan att själv veta om det, var klar för River Plate. I ett bildmontage syntes han plötsligt i ”Los Millonarios” rödvita tröja istället för Boca Juniors. ”Jag hade inte ens en aning om att River var ute efter mig”.

En del hävdade dock att hans spelstil, med mycket ”garra”* som argentinarna säger, skulle ha fungerat bättre i Boca Juniors. Men om detta var sant får vi dessvärre aldrig veta. Dock är det svårt att tänka sig hur det skulle ha kunnat gått bättre, i någon annan klubb, än vad det gjorde hos River Plate.

Díaz första dag i storklubben var emellertid en aning speciell. River hade i samma veva gjort klart med Newell’s Old Boys anfallare Gabriel Batistuta och eftersom både han, och Díaz, var stationerade i Rosario bestämdes det att de skulle åka tillsammans till huvudstaden. Ingen av de hade dock varit i Buenos Aires tidigare. Detta slutade också med att de körde fel i ett infernaliskt skyfall och sittandes i Batistutas Fiat 128 irrade de runt en bra stund innan de till slut hittade fram till Estadio Monumental. ”Vi var helt lost” minns Díaz, ”vi hade inte den minsta idé om var vi befann oss”.

Den inledande tiden i River Plate blev inte heller som Díaz hade hoppats på. Prestationerna blev inte bra och publiken visade sitt missnöje med diverse kvädesord. Under en match tröttnade Díaz och skrek tillbaka på supportrarna vilket renderade i att sprickan fördjupades. Denna skulle dock, lyckligtvis, snabbt suddas ut när triumferna – och pokalerna staplades på hög.

Díaz har alltid haft något av en hatkärlek gentemot lagkamraten i River Leonardo Astrada. De båda är idag goda vänner och efter deras respektive spelarkarriärers slut tränade de flera lag ihop. Dock var båda två hetlevrade personer nere på planen och var sällan sena att låta den andre få höra ifall denne begick ett misstag. Redan i spelartunneln kunde de emellertid skratta åt saken, krama om varandra och bli goda vänner igen. Díaz har alltid hävdat att han själv var en typ av person nere på planen – och en helt annan utanför.

”Nere på planen omvandlades jag, men när domaren blåste av matchen är allt som skett där ute förbi”.

Díaz höll aldrig något långvarigt agg mot någon motståndare utan det som skedde nere på planen, det stannade också där. För många fotbollsspelare har detta alltid varit en oskriven regel. För Díaz var det lika självklart att som att solen värmer upp jorden. Förutom sitt heta humör kunde han också bjuda publiken på uppseendeväckande piruetter, finter ingen hade beskådat tidigare och tacklingar som saknade proportioner. Var han rent av en skådespelare som spelade en fotbollsspelare?

”Alltså det var ju inte så att jag gick ut på planen och bestämde mig för att göra en piruett, det bara blev så. För mig handlade det alltid om att vinna och jag visste inte vem – eller på vilket sätt någon skulle attackera mig”.

Hernán Díaz spelade större delen av sin karriär för River Plate och skördade stora framgångar.

Hans teatrialiska uppträdande renderade dock ibland i problem även utanför fotbollssplanen. När Díaz kom hem efter finalförlusten mot Juventus, i Interkontinentalcupen 1996, trodde inte hans fru på honom när han meddelade att han hade en blindtarmsinflammation. Det finns ju, av en anledning, ett uttryck om att inte ropa efter vargen när vargen inte existerar.

Díaz höll inte heller igen med målfirandet. Han blev snarare känd i hela Sydamerika som spelaren vilken alltid firade sina mål till abnorma nivåer.

”Ja, jag firade mina mål som en galning, det stämmer. Medina Bello började kalla mig för ”el festero” (firaren). Jag gjorde det även när andra gjorde mål, tänk då när det var jag själv som hade gjort det. Därför har jag svårt att förstå när någon gör mål och inte firar”.

Som 11-åring hade Díaz kommit till Rosario Central och det var här han fick sitt genombrott. Här ändrades också hans position ifrån högermittfältare till högerback eftersom tränaren Ángel Tolio Zof var i behov av en ytterback. Díaz var inte svår att övertala, han ville mest av allt spela fotboll och var någonstans, på planen, det blev spelade mindre roll. Med Central vann han också ligan 1987.

Innan åren med Rosario Central hade Díaz spelat för såväl Club Atlético Sastre – en oansenlig klubb ifrån byn han växt upp i – och senare Los Andes. Men det är ingen tvekan om att det var hos River Plate som framgångarna var som allra störst.

På 90-talet dominerade Los Millonarios den inhemska fotbollen på ett närmast infernaliskt sätt. Man vann ligan åtta gånger och givetvis var Hernán Díaz med vid samtliga av dessa guld. Därutöver vann storklubben även Copa Libertadores 1996 efter att ha besegrat América de Cali – f.ö. samma lag som man vunnit över i finalen 1986 – och under hela 90-talet sprutade klubben ut talanger i en sällan skådad mängd. Hernán Crespo, Marcelo Gallardo och Ariel Ortega var bara några spelare som dels kom att briljera för River Plate, men också i det argentinska landslaget.

Även Díaz fick chansen i Albiceleste. Han debuterade 1987 och spelade i två Copa América-turneringar. Dessutom blev han uttagen till världsmästerskapet 1994. Året innan turneringen hade Díaz gjort ett fantastiskt drömmål mot Tyskland i en träningsmatch som spelades i USA. Själv medger han att han kollat på målet vid ett flertal tillfällen i efterhand.

”Häromdagen kollade jag på målet igen och jag förvånandes över hur mycket yta jag fick. Vilken åsna som helst, som jag själv, hade kunnat göra samma sak. Detta mål pushade nog en hel del på att jag sedan kom med till världsmästerskapet”.

Han var även med i landslaget och spelade bl.a. i VM 1994.

Under VM i USA 1994 spelade inte Hernán Díaz särskilt mycket. Den ordinarie högerbacken var istället Roberto Sensini och Díaz första minutrar, i mästerskapet, kom först i den andra gruppspelsmatchen mot Nigeria när han bytte av just Sensini med två minuter kvar.

Därefter startade Díaz i gruppspelsavslutningen när Argentina föll, med 2-0, mot Bulgarien. I åttondelsfinalen – som argentinarna förlorade mot Rumänien – var det inte Díaz som hoppade in istället för Sensini. Istället satte förbundskaptenen Coco Basile in den betydligt mer offensive Ramón Medina Bello när Argentina jagade en kvittering. Trots detta var Díaz ändå nöjd med sitt mästerskap och noterade bl.a. att han hunnit med att göra ett väggspel, under slutminuterna mot Nigeria, med Diego Maradona. Bara en sådan sak.

Totalt spelade Diaz 13 år för River Plate och när den sejouren till slut var över hamnade han själv i en existentiell kris.

”När jag lämnade River Plate kostade det mig något enormt. Jag behövde faktiskt t.o.m. gå till en psykolog för att kunna gå vidare. När jag lämnade klubben ringde Mostaza Merlo mig och ville att jag skulle gå till Racing, men jag tackade nej. Jag kunde inte tänka mig tanken att gå in på Monumental i en annan matchtröja. Jag tror aldrig att jag kommer att kunna klippa navelsträngen helt till River. Det räcker med att jag går till en restaurang och plötsligt kommer en supporter fram och vill ta en bild eller få en autograf. Fortfarande mår jag dåligt när River förlorar en match. Min äldsta dotter gråter alltid när de förlorar”.

Hernán Díaz har själv medgett att när han såg River Plate åka ur Primera Division 2011 hamnade hela familjen i en traumatisk situation. Folk grät till höger och vänster. När sedan klubben säkrade uppflyttningen, säsongen efter, kände han en enorm lättnad i kroppen.

Under åren som spelare för Los Millonarios hann Díaz med att möta Boca Juniors åtskilliga gånger i Superclásico. Dessutom är han den spelaren som blivit utvisad flest gånger i detta ikoniska derby (vid sex tillfällen). Komiskt nog blev han också utvisad i sin allra sista fotbollsmatch, mot Lanús, på Estadio Monumental. ”Jag avslutade min karriär med mitt eget trademark” konstaterade han med ett skratt.

Hernán Díaz prestationer för River Plate lämnade stora avtryck i klubbens historia. 414 matcher utspridda på 13 år är sannerligen inget att fnysa åt. Att han dessutom vann ligan åtta gånger och Copa Libertadores en gång gör såklart inte saken sämre. En stenhård högerback med en säregen skådespelartalang, och ett skämtsamt humör, bidrog till att skapa en alldeles speciell karaktär. En personlighet som vann titlar på löpande band och satte hjärtan i brand på läktarna.

Fotnot: Hernán Díaz spelade en säsong för Colón 1999 – utlånad efter en schism med tränaren Ramón Díaz – innan han vände tillbaka till River Plate igen. Efter spelarkarriären har han dessutom varit tränare och assiterande till sin nära vän Leonardo Astrada under en period.

*Ordet ”garra” används ofta i Argentina för att beskriva en spelares kämpaglöd och uppoffrande spelstil.