Ariel Ortega: El Burrito

Ariel Ortega. Han är kanske inte mest ihågkommen för sina bedrifter på planen, även om dom också hade sina ljuspunkter, utan mer för att han aldrig riktigt levde upp till dom förväntningarna som omvärlden hade på honom. Var förväntningarna orimliga, och var verkligen Ortegas karriär så pass medioker som många anser?

Att komma fram som en av Argentinas mest spännande mittfältare, i en av dom största klubbarna i landet, genererar givetvis förväntningar. Att man sen dessutom påminner, sin spelstil, väldigt mycket om Diego Maradona gör givetvis inte saken enklare. Med sin låga tyngdpunkt, kvicka dribblingar och förmågan att höja – samt sänka tempot i en match fick många att dra paralleller mellan Ortega och El Diego.

Ortegas framfart i River Plate, under den första halvan av 90-talet, gick ingen obemärkt förbi. River som föreningen var också, vid denna tidpunkt, inne i en framgångsrik period. Mellan 1991 – och 96 hann Ortega med att vinna fyra ligatitlar och en Libertadores-titel med Los Millonarios. Laget innehöll många framtida argentinska landslagsmän i Hernán Crespo, Juan Pablo Sorín och Matías Almeyda. Lägg därtill den uruguayanska – och tillika notoriske målskytten Enzo Francescoli och man får en hint om varför River var så pass framgångsrika, som man var, under denna period.

Ortega föddes i en liten oansenlig stad nära den bolivianska gränsen i nordvästra Argentina. Som liten försökte han imitera Rivers, på den tiden, största stjärnan, Ramón Díaz. När han var 16 år deltog Ortega i en ungdomsturnering som arrangerades av River Plate för att scanna av områdets talanger.

”Det var jag och 500 andra ungdomar. Jag tog bollen och lämnade sedan inte den ifrån mig till någon. Det hela gick uppenbarligen bra eftersom River bad mig komma tillbaka dagen därpå”.

Ariel Ortega under sin första sejour med River Plate.

Höjdpunkten på tiden i River Plate var när man, i princip, säkrade ligatiteln på La Bombonera i december 1994. River gick obesegrade igenom hela året, för första gången i sin långa historia, och segern på La Bombonera var en del i denna historiska säsong. 3–0 slutade matchen och Ariel Ortega var som vanligt i händelsernas centrum. Hans nedbröstning och halvvolley förbi Navarro Montoya i Bocas mål innebar 2–0 och ytterligare ett steg mot ligaguldet.

När Ortega kom till River i början av 90-talet togs hand väl om hand av klubbikonen och den dåvarande tränaren Daniel Passarella. Han insåg att den blott 17-årige Ortega behövde en fadersfigur och hjälpte honom med såväl det personliga som det fotbollsmässiga. Ganska snabbt vann han River-supportrarnas hjärtan och kärlek. Med sina små vrickningar, snabba beslut och dribblingar lurade Ortega sig förbi motståndarna som allt som oftast blev stumma av beundran.

Argentinas världsmästerskap i USA 1994 skulle visa sig bli en smärtsam upplevelse för alla inblandande. Man gick visserligen, tämligen enkelt, vidare ifrån sin grupp och när man ställdes mot rumänerna i åttondelsfinalen var man stora favoriter till att vinna. Men vad Argentina och omvärlden inte hade räknat med var att Hagis – och Dumitrescus briljans skulle överträffa ett Argentina utan den dopningsavstängde Diego Maradona. I hans ställe hoppade en ung – och orutinerad 20-åring in i startelvan för första gången i VM-sammanhang.

Ortega var inte redo för vad som väntade honom och att få uppgiften att ersätta landets största stjärna, med så pass kort varsel, i en VM-åttondel var givetvis inte optimalt för någon. Det hela slutade inte heller bra för någon argentinares del denna stekheta dag i Pasadena. Rumänien tog ledningen genom Dumitrescu efter elva minuter trots att Argentina inledde matchen väldigt bra och var nära på att ta ledningen. Först genom Batistuta och sedan genom Abel Balbo.

Argentina kvitterade genom Batistuta men inte bättre än att Dumitrescu återigen kunde ge rumänerna ledningen efter bara några minuter. Ortega tog en del intressanta initiativ, under inledningen av matchen, även om man såg att han inte riktigt var van vid det höga tempot. När Hagi utökade till 3–1, under inledningen av den andra halvleken, var dock loppet kört för Argentina. Det hjälpte föga att Bablo fixade en reducering med kvarten kvar. Finalisterna ifrån VM 1990 var utslagna och Ortegas mästerskap tog slut lika fort som det hade börjat.

Ortega i VM-åttondelen 1994 mot Rumänien.

Fyra år senare var Ortega betydligt mer redo för ett världsmästerskap. På klubblagsnivå gick det dock sämre. Efter Libertadores-titeln med River 1996 flyttade han till Valencia för en stor summa pengar. Tiden i den spanska klubben blev dock långtifrån lyckad. Ortega var ojämn i sina prestationer och hamnade i osämja med tränaren Ranieri efter att inte ha följt diverse instruktioner. När han reste till VM i Frankrike 1998 var det mer eller mindre underförstått att tiden i Valencia var till ända.

VM-slutspelet tog Argentina och Ortega till kvartsfinalen där Nederländerna blev för svåra. Innan dess hade man vunnit sin grupp i storslagen stil. Japan hade besegrat i Toulouse med 1–0 innan Jamaica krossades i Paris med hela 5–0 efter ett hattrick av Batistuta och dubbla mål av Ortega.

Det blev sedan inte fler mål för mittfältaren i detta VM utan Argentina fick resa hem efter Dennis Bergkamps sena avgörande i åttondelsfinalen. Matchen blev också ihågkommen för Ortegas mindre lyckade beslut när han försökte filma sig till en straff. Domaren köpte inte hans dykning och när Ortega skallade till en vansinnig Van der Saar fick han syna det röda kortet. I spansk media blev Ortega sågad vid fotknölarna och en tidning konstaterade kallt att ”det är såhär Ortega är”.

Tiden i Valencia gick, som sagt, mot sitt slut och nästa destination för Ortega skulle bli italienska Sampdoria. Klubben hade vunnit ligan 1991, nått Europacupfinal 1992 och vunnit cupen två år senare. Men den tillvaro som Ortega kom till var långtifrån en klubb som slogs i toppen av tabellen. Den karismatiske ägaren, Paolo Montovani, hade plötsligt gått bort och i hans ställe hade sonen tagit över. Känslan kring hela föreningen var att framgångsperioden, som Paolo haft, nu var ett minne blott.

Redan efter bara någon månad i Sampdoria hamnade Ortega, ihop med sina lagkamrater Gastón Córdoba och Caté, i ett uppmärksammat slagsmål på en bar i Rom. Ortegas alkoholvanor skulle visa sig förfölja honom under resterande delen av karriären.

Ariel Ortega i Sampdorias tröja.

Ortega spelade bara ett år i Sampdoria men lyckades ändå att göra ett avtryck i föreningen. Hans drömmål i utklassningen av Inter på hemmaplan, som Sampdoria vann med 4–0, lever fortfarande kvar i minnet på klubbens supportrar. Efter att Sampdoria blivit degraderade i maj 1999 lämnade Ortega för Parma. Den norditalienska klubben betalade 23 miljoner lire för argentinarens signatur, vilket motsvarade 9,4 miljoner euro.

I Parma spelade Ortega tillsammans med landsmannen Crespo och lyckades vinna Supercupen med föreningen. Dessvärre blev denna, högst oansenliga titel, också den enda som Ortega skulle ta i Italien. Efter två år med Parma vände han hem igen, River Plate kallade på hans tjänster. Omgivningen kändes bekant – och familjär för Ortega. ”Nu är jag äntligen hemma igen” sa en tillsynes lycklig Ortega på presskonferensen. Kanske var det här, i River, som karriären skulle få nya fart igen?

Till en början bildade Ortega en fruktad kvartett ihop med Juan Pablo Ángel samt ungtupparna Javier Saviola och Pablo Aimar. Det var dock först 2002 som Ortega återigen fick glädjen att kröna sig mästare med sitt River.

Tillsammans med Andrés D’Alessandro och Fernando Cavenaghi lyckades Ortega säkra ligatiteln. Storklubben hamnade sex poäng före Gimnasia – och ytterligare två poäng före ärkerivalen Boca Juniors. Ortegas andra sejour i River innehöll visserligen inga Copa-framgångar men trots det ändå många glädjestunder. Bland annat lyckades han med bedriften att trycka dit fyra mål på Unión i en minnesvärd tillställning.

Efter ligaguldet 2002 hoppade Ortega på ett nytt utlandsäventyr. Denna gång var det Turkiet och Fenerbahçe som stod för destinationen. Men argentinarens sista europeiska äventyr skulle sluta i moll. Efter att ha kommit till den turkiska storklubben som en megastjärna blev han anmäld, ett knappt år senare, av samma förening efter att ha struntat i att återvända efter en landslagssamling med Argentina. FIFA dömde Ortega till böter – och stängde av honom i fyra månader. Detta blev slutet på vistelsen i Turkiet.

Huvudpersonen själv har beskrivit tiden i det sydeuropeiska landet som rena tortyr och skrev såhär i sin självbiografi.

”Redan ifrån första stunden i Turkiet kände jag att detta inte var ett land för mig”.

Tiden i Fenerbahçe blev ingen höjdare.

Ortega själv menade att Fenerbahçe inte hade levt upp till alla överenskommelser som skrivits ner i kontraktet. Utöver det var han också besviken över att löftet, om att köpa fler argentinska spelare, inte hade hållits av den turkiska klubben.

Samma år som River blev mästare – och Ortega gick till Turkiet, gick världsmästerskapet i Sydkorea och Japan av stapeln. Ortega var en given pjäs i ett stjärnspäckat argentinskt landslag. Man hamnade i ”dödens grupp” som innehöll England, Nigeria och Sverige. Det skulle visa sig bli en alldeles för svår grupp för Argentina.

Efter att ha besegrat Nigeria i öppningsmatchen, i Kashima, förlorade Argentina mot England och kryssade bort sig mot Sverige i den sista matchen. Uttåget var ett enormt stort nederlag för argentinarna som ansågs tillhöra favoriter inför mästerskapet.

Ortegas avstängning hade avtjänats i slutet av 2003 och mittfältaren valde därför att vända hem till Argentina igen. Denna gång blev det dock inte till River Plate, utan istället Newell’s Old Boys som vid denna tidpunkt tränades av Ortegas gode vän Américo Gallego. Med Rosario-klubben lyckades Ortega vinna ligan 2004 och bidrog i allra högsta grad till att göra Newell’s till en toppklubb igen.

Ariel Ortega vann ligan med Newell’s Old Boys 2004.

Men kärleken till River var alldeles för stor för att ignorera. Två år efter avstängningen – och övergången till Newell’s valde Ortega att återvända till River för en tredje sejour i klubben. Det blev dock ganska uppenbart att mittfältare inte var samma spelare längre. Till råga på allt elände hade han dessutom dragit på sig alkoholproblem vilket gjorde att han fick bli inlagd på en avvänjningsklinik i Buenos Aires. En månad efter att han kommit ut ifrån kliniken gjorde han ett magiskt chippmål mot San Lorenzo innan han sprang bort och kramade om Daniel Passarella vid sidlinjen. Många trodde nog att detta var en pånyttfödelse, men det skulle visa sig bli motsatsen.

Ortega blev sedermera istället utlånad till lag i dom lägre divisioner i form av Independiente Rivadavia, All Boys och Defensores de Belgrano. Kanske blev inte hans karriär så pass bra som många trodde – och hoppades på. Men trots det blev den långtifrån misslyckad. Fotbollen tog Ortega på en fin resa till såväl den spanska – som italienska ligan. Även fast dom största titlar uteblev gjorde han ett bestående avtryck inom fotbollsvärlden.

Kärleken till River Plate fanns alltid där.

Precis som sin föregångare i landslaget, Maradona, fick karriären ett tråkigt slut där ett missbruk tog överhanden. Trots det kan ingen ignorera Ortegas många briljanta stunder på fotbollsplanen. 2013 hade han sin avskedsmatch på River Plates hemmaplan, Estadio Monumental, i Buenos Aires. Över 60,000 åskådare dök upp och skanderade unisont, i den 24:e matchminuten, ”Orteeee, Orteee” samtidigt som huvudpersonen själv brast ut i tårar.

Känslorna, passionen och kärlek till River Plate fanns alltid där, även om livet inte alltid var fullt lika kärleksfullt mot ”El Burrito” Ortega.

Fotnot: Ortega var med och vann Panamericano 1995 och gick till final i OS 1996 med Argentina.

Fotnot 2: El Burrito betyder ”den lille åsnan” på spanska.