Enzo Francescoli: Den uruguayanske publikfavoriten i River Plate

Enzo Francescoli. För många av dagens supportrar till River Plate är Enzo Francescoli något av en kultspelare. Han var deras barndomsidol som öste in mål och som vann flertalet titlar med den argentinska storklubben på 80 – och 90-talet. 

Han växte snabbt ut till en av River Plates mest ikoniska spelare någonsin under 80- och 90-talet. Det spelade liksom ingen roll att Enzo Francescoli var uppväxt i den uruguayanska myllan på andra sidan Rio de la Plata-sundet. Supportrarna till den argentinska storklubben tog honom snabbt till sig och han blev en publikfavorit som än idag är uppskattad bland föreningens anhängare. 

Enzo Francescoli föddes i Montevideo under inledningen på 60-talet. I unga år provspelade han för såväl River Plate – som den uruguayanska storklubben Peñarol, men tackade nej till båda erbjudandena eftersom han ansåg att han inte skulle få särskilt mycket speltid på något av ställena. 

”En dag provspelade jag för River, först stannade jag, men sedan skippade jag det andra provspelet eftersom jag föredrog att fortsätta att spela tillsammans med mina kompisar. Med Peñarol skedde samma sak. Jag åkte till Las Acacias, där var över sex tusen pojkar som provspelade. Hela dagen stod jag och tittade på och fick spela i tjugo minuter varpå en av tränarna, Mosquera, sa; ”kontraktera han den smale.” När vi gick därifrån sa jag till min pappa; ”Jag vet inte om jag vill komma tillbaka. En dag till där jag bara står och tittar på är inte något som jag känner för att göra.”

Istället fortsatte Francescoli att spela med sitt kompisgäng och när han gick sista året i skolan fick han kontakt med ungdomslaget i den uruguayanska föreningen Wanderers. En av hans kompisar spelade nämligen för klubben och det slutade med att även Francescoli tog sina inledande fotbollssteg, i organiserad form, för den anspråkslösa föreningen i Montevideos utkanter. 

Många gånger kom han försent till matcherna på helgen eftersom den unge Enzo fick gå extra kurser parallellt. 

”Mer än en gång kom jag försent till matcherna. Wanderers började med tio man, jag kom med bussen, sprang ner och bytte om för att sedan springa direkt in på planen.”

Efter tre säsonger med Wanderers visade den argentinska storklubben River Plate ett intresse för Francescolis tjänster. Den offensive mittfältaren hade då precis vunnit Copa América med sitt Uruguay och kom till en förening som började bli desperata i sin jakt på den åtråvärda Copa Libertadores-titeln. Inledningen på Francescolis första sejour med River Plate blev inte heller den enklaste. 

”En dag slog jag på Tv:n och där satt Guillermo Nimo (tidigare domare och senare expertkommentator) och sa; ’Hur mycket betalade River för Francescoli? Den som borde betala något skulle vara han själv för att få spela.” Inne på arenorna skrek supportrarna också till mig; ”Spring din uruguayan, du har kropp som en duva.”

Dessutom var inte Francescoli, till en början, särskilt populär hos huvudtränare Luis Cubilla. Mittfältaren visade dock omgående upp sin anspråks – och prestigelöshet varpå han föreslog att han mycket väl kunde tänka sig att spela i rollen som en nummer åtta istället för hans normala position som tia. 

”Jag slet röven av mig. Som åtta måste du springa upp och ner hela tiden. Men det gick bra, jag vann t.o.m. skytteligan.”

1984 – ett år efter att han anlänt till River Plate – valdes Francescoli till Sydamerikas bäste spelare i konkurrens med Nelson Gutiérrez och Antonio Alzamendi. I samma veva anlände den colombianska klubben América de Cali för att försöka värva anfallaren till sig. Dock var Francescoli tydlig med att han inte var intresserad och begärde en astronomisk summa i lön för att skrämma bort intressenten. 

”Eftersom jag inte ville dit bad jag om en stor summa i lön redan på telefon, ifrån Montevideo, innan jag ens hade gått ombord på planet. Jag ville verkligen vinna saker med River och detta hade satt sig i huvudet på mig.”

Enzo Francescoli blev till sist enormt populär i River Plate.

Detta beslut kom att påverka hela Francescolis långa karriär. Hade han hoppat på erbjudandet ifrån América de Cali hade han aldrig nått de framgångar som han senare gjorde med River Plate och inte heller blivit den idolen som klubbens supportrar ser upp till än idag. 

”I sådana fall hade jag aldrig haft en andra sejour med River och inte heller blivit en idol. Det är så livet är. Ett litet beslutet kan visa sig vara det största beslutet i ditt liv. Ibland tar man ett beslut med hjärtat och det var exakt det jag gjorde 1984.”

Den första sejouren med River Plate fortsatte fram till mitten av 1986. Under den första delen av året hade Francescoli varit med och vunnit ligan med storklubben och under sommaren deltog han i världsmästerskapet i Mexiko för Uruguays del. Det blev en märklig turnering för de ljusblåas vidkommande. Uruguay blandade strålande insatser med rejäla bottennapp. I gruppspelet inledde de med att kryssa mot Västtyskland innan Uruguay föll pladask mot Danmark med hela 6–1. I slutändan åkte de ut i åttondelsfinalen mot Argentina med 1-0.

”I mötet med Danmark var det som att vi inte förstod, under matchens gång, att vi höll på att bli totalt utklassade. Vi borde ha stängt matchen vid 1–3, men när jag reducerade till 1–2 hämtade jag bollen och sa; ’nu går vi upp och kvitterar’. De spelade ut oss totalt och det var som att vi inte förstod det. Efter det hände detta aldrig mig igen. Det är också den enda matchen som jag bett det uruguayanska folket om ursäkt.”

När den första sejouren med River Plate var över – och världsmästerskapet i Mexiko var till ända – gick Francescolis utlandsäventyr vidare till Europa. Först skrev han på för den franska klubben Racing Club de Paris. Här spelade han under tre säsonger med blandade resultat. Dock genererade denna period flera positiva saker. Francescoli blev oerhört populär bland fransmännen och lockade till sig ett intresse ifrån Marseille. Det var också hit som flyttlasset gick 1989. 

Under sin enda säsong med Marseille fortsatte den offensive mittfältaren att göra mål och vann också ligan. Dessutom skedde en sak som han själv inte blev varse om förrän flera år senare. En ung grabb vid namn Zinedine Zidane stod ofta och kollade på Marseilles träningar och hade uruguayanen som sin store idol. Just av denna anledningen valde Zidane senare att döpa sin son till Enzo efter just Francescoli. 

”Jag fick reda på detta inför Interkontinentalcupen 1996 då vi skulle möta Zidanes Juventus. Detta eftersom han sa att det skulle bli svårt att möta oss då jag spelade för River. Det var i samma veva som han också berättade att som liten brukade han åka och kolla på våra träningar med Marseille. Av den anledningen gav jag också honom min tröja efter matchen. Därefter fick jag senare reda på att han brukade sova i den tröjan under världsmästerskapet i Frankrike 1998.”

Enzo Francescoli vann ligan med Marseille 1990.

Zidane och Francescoli påminde också väldigt mycket om varandra. Båda två har alltid varit två tystlåtna personer som närmast har framstått som känslokalla utifrån sett. Francescoli själv menar att detta är ett personlighetsdrag som han haft med sig ända sedan han var liten. 

”Jag har alltid var en introvert person. Som liten var jag väldigt blyg och pratade väldigt lite. Jag observerar istället saker och har lärt mig att bli en bra lyssnare. Det är en bra egenskap som jag har. Utåt sett ser jag kanske ut som en kall person, men även jag blir emotionell inombords. Det är bara det att jag inte visar det utåt. Jag har gråtit flera gånger. När jag hade min avskedsmatch för River grät jag under hela ärovarvet. Att få se ansiktena på mina söner, då gick det upp för mig att karriären var över. Det var jobbigt att tänka tanken att jag inte längre skulle få höra; ’uruguayoooo, uruguayoooo.”

Åren i Frankrike följdes upp med två klubbadresser i Italien. Först spelade Francescoli för Cagliari innan det blev en kort vända för Torino. Åtta år efter att han lämnat River Plate kände emellertid Francescoli att det var dags att vända hem igen. 

Nu var siktet inställt på att vinna den där åtråvärda Copa Libertadores-pokalen. Denna hade, ironiskt nog, precis glidit Francescoli ur händerna under hans föregående epok med den argentinska klubben. Den offensive mittfältaren hade nämligen lämnat klubben halvvägs in på året och senare samma vinter blev River mästare i turneringen för första gången i klubbens historia. 1994 var Francescoli tillbaka i klubben med siktet inställt på att vinna Sydamerikas största klubblagsturnering en andra gång i föreningens historia. Dock var det inte alla som ville ha hem uruguayanen till klubben. Det fanns flera personer i styrelsen som var emot värvningen, men i slutändan gick affären ändå igenom. 

River Plate hade ett väldigt starkt lag under hela 90-talet och vann ligan ett flertal gånger. Första gången, efter Francescolis återkomst, var 1994 i Aperturan. Därefter skulle ytterligare tre ligaguld bärgas för uruguayanen innan han sedermera lade skorna på hylla. 

I Copa Libertadores-turneringen 1996 stormade ett stjärnspäckat River Plate mot titeln. Under ledning av den stundtals kontroversielle tränaren Ramón Díaz lyckades också laget att vinna turneringen efter att ha besegrat América de Cali i finalen med sammanlagt 2-1. I returmötet på Estadio Monumental blev Hernán Crespo – som såldes samma sommar till italienska Parma – stor matchhjälte med sina båda mål. Inför det avgörande finalmötet höll Francescoli ett brandtal i omklädningsrummet inför sina lagkamrater. Där slog han fast hur mycket de nästkommande nittio minuter betydde för honom – och hela klubben. 

Segern i Copa Libertadores 1996 blev kronan på verket för Enzo Francescoli.

Efter finalen hamnade tränaren Ramón Díaz på kant med hela spelartruppen. Detta efter att ha missat att tacka spelarna på middagen efteråt samtidigt som han kom ihåg att tacka alla andra. 

”Han tackade alla utom oss spelare. Det gjorde många förbannade. Detta eftersom de som spelar – och som åstadkom allting var vi spelare. Alla satt vi bordet och vi tittade bara på varandra. Vissa spelare var ordentligt förbannade.”

Överlag hade Díaz en ansträngd relation med många av spelarna, men som den diplomatiske spelaren han ofta var lämnade Francescoli det mesta därhän. Uruguayanen har i efterhand poängterat att Díaz största problem var att han skenade iväg efter att ha blivit mästare en gång och plötsligt trodde han att han var större än alla andra. 

Med det uruguayanska landslaget vann Francescoli ytterligare två Copa América-titlar. Dessutom gjorde han ett fantastiskt mål, genom en cykelspark, mot Polen i en träningsmatch. Det här målet fick ett enormt genomslag internationellt och många hävdade att det var ett av decenniets vackraste. ”Det var en sådan dag då allting fungerade för mig” minns Francescoli tillbaka. 

Efter segern i Copa Libertadores föll River Plate i finalen av Interkontinentalcupen, samma år, mot Juventus. Den italienska storklubben var överlägsna sina motståndare och det enda positiva som Francescoli kunde ta med sig var att han fick byta tröja med Zidane. 

Under hela sin karriär var Francescoli en hängiven rökare och kunde utan tvekan röka upp till fem cigaretter på matchdagen. Därutöver hade han för vana att alltid tugga tuggummi under matcherna. Detta var, till en början, enbart för att han inte skulle bli torr i munnen, men det hela slutade med att det blev något av en ritual som han inte kunde sluta med. 

”Om jag någon gång glömde tuggummit så spelade jag inte bra. Då brukade jag signalera ut mot Pichi (Rivers materialare) längs sidlinjen att han skulle komma med ett tuggummi.”

Enzo Francescoli gjorde över 100 mål för River Plate.

Enzo Francescoli växte ut till en extremt stor klubbikon i River Plate trots att han, från början, inte hade någon som helst relation till föreningen. Det finns inte många spelare som är mer förknippade med River Plates framgångar på 90-talet än just Francescoli. Han vann skytteligan tre gånger med den argentinska klubben och gjorde sammanlagt över 100 mål för föreningen. 

Hans sista mål i River Plates tröja kom mot Colón i Aperturan 1997. Två år senare hade Francescoli sin avskedsmatch på Estadio Monumental inför över 60,000 åskådare. En allra sista gång ekade ”uruguayooo, uruguayooo” mellan betongfundamenten på storklubbens hemmaplan. Men trots att ramsan har tystnat kommer den offensive mittfältarens arv aldrig någonsin att lämna Estadio Monumentals väggar.