Blas Giunta: Spelaren med Argentinas största pungkulor

Blas Giunta. Det sägs att ingen inom den argentinska fotbollen har – eller har haft större pungkulor än Blas Giunta. Om det stämmer, eller inte är såklart upp till betraktaren själv att avgöra. Vad som däremot står klart är att Blas Giunta var en spelare som lämnade sin själ ute på planen och blev uppskattad för sin uppoffrande spelstil. Så pass uppskattad att Bocas supportrar sjöng om honom flera år efter att mittfältaren lämnat storklubben.

På La Bomboneras läktare kunde man höra sången eka mellan betongfundamenten; ”Huevo, huevo, huevo, Giunta, Giunta, Giunta”. Gick man på en fotbollsmatch med Boca Juniors under 90-talet var det svårt att inte känna av uppskattningen som supportrarna öste över Blas Giunta.

”När dom sjöng om dig, då kunde du plötsligt springa hur mycket som helst. Det var som att en motor startade inne i kroppen. När någon motståndare någon gång lyckades ta sig förbi mig skakade publiken oftast på huvudet. Det normala var att jag antingen tog spelaren (oftast) eller bollen”.

Blas Giunta spelade i flera olika klubbar under sin spelarkarriär, men är ofrånkomligen mest förknippad med Boca Juniors. Det var här han blev mästare och spelade under två separata sejourer. Ska man däremot få med hela Giuntas karriär måste vi börja i en helt annan ände.

Han föddes i Buenos Aires och som liten började han gå på Vélez Sarsfields matcher. Den största anledningen till detta hade helt enkelt att göra med att denna arena låg närmast Giuntas hem. Dessutom fick han glädjen att beskåda sin store idol, Américo Gallego, när denne spelade med landslaget på Estadio José Amalfitani.

”Jag gillade Américo Gallego väldigt mycket som liten eftersom han också spelade som femma”.

Men Giunta gick även på San Lorenzos – och Boca Juniors hemmaarenor. Oftast brukade han smita in, utan att betala, genom att ställa sig bredvid en äldre herre och säga att han skulle gå med honom.

”När jag kom in och såg strålkastarljuset blev jag trollbunden. Där och då kändes det som att det var jag som skulle ut och spela inför all publik”.

Redan under skolåren gjordes sig Giunta känd som något av en rebell. Vid 13-års ålder blev han förbannad på en domare, under en basketmatch, och gav denne en örfil. Detta renderade i att han blev avstängd i 99 år ifrån all typ av basketspelande.

”Dom gav mig 99 år och det är ingen avstängning jag ämnar att uppfylla, haha. Jag var ganska rebellisk som liten och fick snabbt mycket respekt i skolan ifrån dom andra eleverna”.

Giunta har själv berättat hur dagarna i skolan flöt förbi genom att han ständigt spelade fotboll med sina kompisar. Dom brukade ta ett par strumpor och fyllde dessa med papper för att sedan kunna använda dom som fotbollar.

”Mina barn går idag på samma skola och varje gång jag går dit minns jag alla fotbollsmatcher som jag spelade där”.

Giunta spelade för Liniers, i Primera D, när San Lorenzo plötsligt en dag dök upp och ville köpa honom. Själv var han inte särskilt sugen på att gå dit, men klubben pushade den unge talangen och övertygade honom om att han var ämnad för betydligt större saker än att spela i fjärdedivisionen.

Hos San Lorenzo spelade Giunta tillsammans med flera andra fysiska spelare och laget blev snabbt omnämnt som ett väldigt hårdfört lag – på gränsen till brutalt.

”Vi var krigare hela högen. Det var Siviski, Madelón, Perazzo, Ortega Sánchez och Riquelme. Ett fantastiskt lag. Bakom dessa fanns Marchi och Lucho Malvárez som också dödade allting som kom i deras väg. Vi gick in i närkamperna som galningar”.

Att Giunta var en passionerad fotbollsspelare fick snart den breda massan av fotbollssupportrar i Argentina erfara. Han levererade också fina citat på löpande band och kunde hamna i ordbråk med nästan vem som helst. Ett av Giuntas mer kända citat var; ”när mitt lag förlorar, då lever jag inte”.

”Det var så jag levde för fotbollen. Jag njöt av framgångarna, men vid förlusterna led jag något enormt. Just därför gillar jag inte att förlora, inte i någonting. Förlusterna bar jag med mig och dom gjorde mig mycket illa. En väldigt tung förlust var den som kom i finalen 1991 mot Newell’s Old Boys. Vi förtjänade inte att förlora och detta bar jag med mig inombords”.

Efter några säsonger med San Lorenzo spelade Giunta en kort period med Cipolletti, men blev inte särskilt långvarig i klubben utan gick vidare till Platense. Även fast mittfältaren själv hävdar att han inte blev utvisad särskilt ofta, kommer man inte ifrån det faktumet att han fick syna det röda kortet i sina två första framträdanden för Platense.

Under denna epok etablerade sig Giunta ännu mer i Primera Division och hans spelstil imponerade på fler än vad den skrämde bort. Insatserna med Platense gjorde att River Plate ville värva in mittfältaren, men eftersom han redan spelat för San Lorenzo var inte Giunta intresserad av att gå till Los Millonarios. Dessutom dök plötsligt San Lorenzo upp och slantade upp dom pengar vilka Platense ville ha för mittfältaren.

”River Plate och Platense hade, redan på den tiden, en bra relation, men jag ville hellre gå till San Lorenzo eftersom jag hade börjat min karriär där. Därför sade jag min mening också och uttryckte att jag inte ville gå till River”.

Man kan tänka sig att Blas Giuntas nobbande av River Plate också gjorde att han senare i karriären kunde skriva på för ärkerivalen Boca Juniors med gott samvete. Däremellan hamnade han dock i den spanska ligan, även om klubbadressen inte blev vad han först hade förväntat sig.

Real Zaragoza köpte nämligen Giunta under slutskedet av 80-talet, men samme president, som värvat honom, förlorade kort därefter valet och den argentinske mittfältaren blev istället utlånad till Real Murcía. Här gick det över förväntan även om laget tillhörde bottenskiktet av tabellen.

”När jag kom dit gick det otroligt dåligt för dom, man låg på nedflyttningsplats. Jag minns att jag gjorde en fantastisk match mot Real Madrid där jag blev utsedd till mötets förgrundsfigur. I slutändan sade presidenten till mig att eftersom klubben åkte ur, och jag bara var inlånad, blev jag tvungen att lämna”.

Giunta vände hem till Argentina igen och nu var det dags för Boca Juniors att träda in i handlingarna. Med den argentinska storklubben skulle mittfältaren komma att bli en symbol och, som nämnts tidigare, en enorm publikfavorit.

Redan under slutskedet av november 1989 vann Giunta och Boca Juniors sin första titel tillsammans. I finalen av Supercopa Sudamericana ställdes man mot Independiente och efter att båda matcherna slutat mållöst – tog en straffläggning vid. Väl där var Boca Juniors avsevärt mer säkra, ifrån elvameterspunkten, och den avgörande straffen – ja den slog Blas Giunta.

Mittfältaren stegade fram och skickade bollen i nät. Därefter rusade han, i ett enormt glädjerus, bort mot Bocas kortsida, hoppade upp på staketet och firade tillsammans med La Doce och övriga supportrar. Om man påstår att det var kärlek vid första ögonkastet, dom båda emellan, skulle det inte vara någon överdrift.

Under sina år med Boca Juniors gjorde sig Giunta känd för att ha en väldigt nära relation till storklubbens barra – La doce. Faktum är också att när klubben vann ligatiteln 1992 – den första på 11 år – firade mittfältaren denna tillsammans med flera spelare i laget och toppskiktet av klubbens barra. Däribland ledaren ”El Abuelo”.

”När vi vann titel 1992 firade vi den i en lastbil tillsammans med honom och resten av Barran. Det var jag Beto, Manteca (Martínez) och Betito Carranza. Det var kaos”.

Blas Giunta i Boca Juniors tröja, vilken han kom att bli mest förknippad med.

Relationen med ”El Abuelo” gick emellertid ännu längre än så. När denne satt i fängelse besökte Giunta och hans lagkamrater honom och försökte lyfta ledarens humör med lite gåvor i form av tröjor och dylikt.

Giunta blev verkligen en symbol för Boca Juniors under 90-talet. Han förkroppsligade väldigt mycket av storklubbens spelstil under detta årtionde. Det var mycket kamp och kanske inte lika mycket skönspel som utövades på La Bombonera. Laget innehöll, trots detta, under perioder väldigt många skickliga spelare och Giunta delade omklädningsrum med såväl Diego Maradona som Claudio Caniggia. Av den förstnämnda fick han dessutom en Rolexklocka vid ett tillfälle.

Derbyna mot River Plate var såklart alltid speciella matcher, vilka Giunta älskade. Han har själv berättat hur han pumpade upp sig själv med adrenalin, under veckan som ledde upp till derbyt, mot motståndaren som mittfältaren hatade mer än någon annan klubb.

”Jag försökte alltid motivera mig själv inför den här typen av matcher. Jag tänkte att jag var He-man (en tecknad superhjälte) och sa till mig själv; ”när jag är där ute på planen då måste jag döda dom. Jag är en gladiator och jag måste bara döda dom”.

Det finns många klassiska ögonblick där en lerig Blas Giunta har klippt såväl motståndaren som bollen och skickat iväg både ett antal meter utanför långlinjen. Det absolut bästa han visste var när det hade ösregnat och planen var lerig.

”Då var det spektakulärt. Det var det bästa som kunde hända mig. Då kunde jag glidtackla mycket enklare och jag klippte motståndare under resans (tacklingens) gång utan att det blev någon större dramatik”.

Giunta har berättat hur han en gång tränade trots att någon råkat trampa på hans öra varpå detta hängde löst ifrån huvudet. Först fick han smärtstillande, men så fort detta hade klingat av, och dom ville ge honom ännu mer, blev han förbannad och krävde att örat skulle sys fast igen.

Med River Plates Hernán Díaz hade Giunta många duster. En gång jagade Boca-mittfältaren sin motståndare över hela planen innan han gav Díaz en hoppspark varpå denne rullade runt i gräset ett par minuter.

”Han var en riktig lipsill. ”Ay, ay, ay!” skrek han, varpå jag svarade; ”res dig upp din mes”.

Tillslut tvingades Blas Giunta bort ifrån Boca Juniors. Interna stridigheter, många egon och nya tränare gjorde tillslut att storklubben sålde honom till mexikanska Toluca. Dock fortsatte supportrarna att sjunga om honom och två år senare var han tillbaka i Boca Juniors igen.

”Vamos Boca, visa pungkulor så att Giunta återvänder, så att Giunta kommer tillbaka”.

En lerig Blas Giunta var en väldigt typisk bild under 90-talet inom den argentinska fotbollen.

Det blev ytterligare två år med storklubben innan Giunta valde att avsluta sin spelarkarriär hos Defensores de Belgrano. Här spelade han gratis eftersom klubben var ordentligt på dekis rent ekonomiskt.

Utanför Argentina är det inte särskilt många som känner till Blas Giunta, men i landet är det desto fler. Enligt honom själv skulle han aldrig kunna besöka varken Huracáns – eller River Plates matcher idag, utan att han bli attackerad, och det är såklart inte svårt att förstå varför. När Giunta representerade San Lorenzo och Boca Juniors spelade han med hjärtat utanpå tröjan och blev lika älskad av sina egna supportrar – som han blev hatad av motståndarnas.

Blas Giunta var, som han själv beskrev det, en krigare och det är klart att om man sparkar ner motståndarna, jagar dom av planen och skickar dom upp i luften bara för sakens skull – då finns risken att man inte kammar hem särskilt många popularitetspoäng bland motståndarnas supportrar. För Giunta spelade detta dock mindre roll. Han var – och är trots allt den fotbollsspelare som flest argentinare anser hade dom största pungkulorna någonsin inom landets fotboll. Då spelar avsaknaden av uppskattning, bland vissa motståndare, mindre roll.

Fotnot: Blas Giunta spelade sju landskamper för Argentina och var bl.a. uttagen till Copa América-turneringen 1991 där Argentina också blev mästare. Dock fick han inte spela särskilt mycket då förbundskaptenen, Coco Basile, föredrog Leonardo Astrada på den positionen.