Alberto Márcico: Mästare med Ferro och Boca Juniors samt utlandsproffs i Toulouse

Alberto Márcico. Eduardo Basigalup var lagkamrat med Márcico i Ferro och han slog en gång fast följande om sin lagkamrat; ”Han är en av de bästa fotbollsspelarna jag sett, Maradona och Zidane inkluderat. Márcico har lidit av att han var i mindre klubbar då han stod på toppen av sin karriär”.

Att Alberto Márcico var något alldeles speciellt som fotbollsspelare har många människor bekräftat genom åren. Och slår man på en gammal match med Boca Juniors, ifrån det tidiga 90-talet, är det svårt att inte slås av den tekniske mittfältaren, med låg tyngdpunkt och som på många sätt och vis hade samma karaktärsdrag som en viss Diego Maradona. Dock hade han inlett sin fotbollskarriär någon helt annanstans.

Det är ganska intressant när det kommer till just Alberto Márcico eftersom han hoppade över ungdomslagen helt och hållet. Medan andra ungdomsspelare lirade fotboll mot varandra spelade han på gatan om pengar – och ära. Här lärde han sig att bemästra alla möjliga scenarion och hans tekniska färdigheter slipades till perfektion. Samtidigt byggdes även något annat upp under den här tiden – kärleken till Boca Juniors.

Márcico hade ärvt kärleken för den blågula storklubben av sin pappa. Dessutom bodde familjen nära Bocas hemmaplan La Bombonera så möjligheterna till en blixtrande förälskelse fanns alltid där runt hörnet. Trots att familjen inte hade särskilt gott om pengar – med många syskon att mätta – åkte Márcico land och rike runt för att se sitt Boca Juniors. Han var t.o.m. i Montevideo 1977 när Boca Juniors vann den tredje – och avgörande finalen mot Cruzeiro i Copa Libertadores och vann turneringen för första gången i klubbens historia.

”Min mamma dödade mig nästan när jag kom hem, haha. De visste först inte att jag hade rest. Detta även fast de misstänkte det efter att jag, dagen innan, hade sagt; ”Imorgon åker jag”, varpå min mamma hade svarat; ”du åker ingenstans”. Men jag åkte. Det var bara två dagar kvar tills skolan och arbetet skulle börja igen. Men djupt inne visste min mamma att jag inte var en lat person och att jag skötte såväl jobbet som skolan. Så i slutändan fick jag inga problem. Jag var bara tvungen att åka – det fanns inte på kartan att jag skulle missa den finalen”.

Márcico provspelade för flera klubbar i unga år – däribland Boca – men fick nobben av de flesta. Hos Racing tänkte han tillslut stanna, men eftersom han anlänt efter att registreringen till ungdomslagen trätt i kraft fick han inte spela. Då tröttnade Márcico och lämnade. När han hade provspelet för Racing hade han gjort det för en tränare som hette Juan Carlos Giménez. När Márcico fick tipset av en kompis att provspela för Ferro visade det sig vara Giménez som ledde även detta provspel.

”Han tittade bara på mig och sa; ”Dig känner jag igen”. Därefter ordnade vi kontraktet och jag började spela. Det gick bra och de sa att de skulle ringa mig snart igen”.

Det dröjde inte särskilt lång tid innan Márcico blev inkallad till nya matcher för Ferro. Dock dök det upp ett problem och det var det faktum att han inte ägde några ordentliga fotbollsskor. Han hade ju bara spelat fotboll på gatan dessförinnan och aldrig organiserat. Allt löste sig emellertid och Márcico kastades in i seniorfotbollen utan att ha gjort några avtryck inom landets ungdomsfotboll.

”Det jag märkte av, som jag saknade, var det fysiska – inte det fotbollsmässiga. Jag hade spelat mycket fotboll för pengar på gatorna nära Huracáns hemmaplan. Lördagar och söndagar spelade vi hela dagarna. Många helger dubblade jag min totala inkomst p.g.a. det jag vann när jag spelade”.

Med Ferro skulle Márcico komma att spela i fem år och hans epok i den gröna föreningen sammanstrålade med deras bästa någonsin. Laget tränades av den karismatiske Carlos Griguol och han kom att bli något av en fotbollspappa för Márcico – något han blev för många fotbollsspelare under 80- och 90-talet. Márcico var fäst vid sin tränare och framhöll efter karriären att Griguol, tillsammans med César Luis Menotti, var hans favorittränare under karriären. Vad det gällde hans känslor kring Carlos Bilardo hade han däremot helt andra. Mer om detta senare i artikeln.

Márcico trivdes bra i Ferro och presterade själv en fantastisk fotboll. Såväl 1982 – som 1984 vann laget Primera Division. Det var de första – och till dagens datum enda gångerna som klubben vunnit Argentinas högsta division. I finalen av Nacional-turneringen 1984 ställdes man mot River Plate i ett möte som Márcico själv beskrivit som en av hans bästa matcher under hela karriären.

”Det var min bästa match i Ferro, och en av de bästa under hela min karriär. Den var oförglömlig, jag ville inte att den skulle sluta. Hela Monumental var tyst. Samtliga tidningar gav mig en tia i betyg dagen efter. Vi dominerade match mot ett lag som hade Alonso och Francescoli i startelvan. Under returmötet gick vi upp till en 1–0-ledning och Rivers supportrar började tända fyr på läktarna”.

Márcico vann två ligaguld med Ferro.

Med tanke på Márcicos varma känslor för Boca Juniors kan man tänka sig att han njöt lite extra mycket över att få besegra just River Plate i finalen. Säkerligen slog denna triumf lite högre än alla de andra tillsammans. Epoken med Ferro slutade dock inte på det allra bästa sättet. Márcicos kände inte att han – och flera andra spelare blev belönad för de stora bedrifter som de åstadkommit med föreningen. Bland annat fick de bara en nyckel i guld som belöning för det ena ligaguldet. Något som spelarna inte var särskilt tillfreds med.

Márcico kände att det var dags för en förändring och när möjligheten dök upp att korsa Atlanten för att spela i Toulouse tvekade han inte en sekund. I Frankrike kom han att stanna i sju år och här växte hans barn upp och trivdes. Márcico var också tillfreds med vardagen och i Toulouse spelade han förmodligen sin bästa fotboll – ihop med tiden i Ferro – under hela karriären.

”Vi trivdes fantastiskt där som familj och ville verkligen inte lämna. Dessutom kom vi trea i ligan vid tre tillfällen”.

Totalt spelade Márcico 248 matcher för Toulouse och gjorde 67 mål. Hans bästa säsong, på ett personligt plan, var den andra säsongen då han gjorde 14 mål på 30 matcher i den franska ligan. Förutom att Márcico trivdes bra i Frankrike tyckte även klubben om honom och såg ogärna att han lämnade. Argentinaren hade en fin relation med presidenten i Toulouse, men när det dök upp ett intresse ifrån Boca Juniors – klubben han följt slaviskt som barn – kunde han inte dölja hur mycket han ville lämna.

”Personerna i Toulouses klubbledning ville inte släppa mig, de tyckte väldigt mycket om mig. Den dagen då Bocas anbud kom in till klubben samlades tio personer ifrån klubbledningen för att ha ett möte med mig. De gav mig ett kontrakt på tio år där jag skulle spela i tre år till och sen bli tränare. Men jag tackade nej, mitt mål var att spela för Boca Juniors och jag tänkte inte på något annat. De kunde inte förstå att jag tackade nej och ville fortsatt inte släppa mig. De sanktionerade t.o.m. mig och supportrar kastade en molotovcocktail mot presidentens hus”.

Márcico förklarade dock för presidenten hur gärna han ville spela för Boca Juniors och att det skulle vara en barndomsdröm som slog in. Presidenten förstod argentinarens känslor och släppte tillslut honom. Márcico var överlycklig och hans första dag på La Bombonera var som en dröm vilken äntligen hade slagit in.

”Min första dag på La Bombonera tillbringade jag tillsammans med fystränaren Herrera och tre spelare för att göra olika tester. När jag gick in på La Bombonera, som såklart var tom den dagen, kunde jag inte dölja mina känslor. Sen dagen då jag debuterade mot Platense. Jag hade precis gått in på gräsplanen när jag tittade upp mot den sektionen där jag brukade stå som supporter, precis under La Doce. Jag kunde inte tro att det var sant. Jag hade vuxit upp runt La Bombonera. Jag träffade t.o.m. min första flickvän vid arenan”.

Med Boca Juniors kom Márcico att spela under tre år. Han var bl.a. med och vann en väldigt efterlängtad titel för storklubben – Aperturan 1992 – som var det första ligaguldet på 11 år för Boca. Under inledningen på 90-talet var Boca Juniors ett stjärnspäckat lag och det var under denna epok som Diego Latorre myntade uttrycket att; ”Boca es un cabaret”. Det var också under denna period som det sades att omklädningsrummet var uppdelat i två läger – Halcones y Palomas (hökar och duvor). Huvudpersonerna själva har alltid försökt tysta ner dessa uppgifter och menat att det aldrig var så pass farligt som tidningarna ville göra gällande. Även Márcico är inne på denna linje, men han medger att det fanns meningsskiljaktigheter.

”Det fanns två spelare som inte gillade målvakten Navarro Montoya. Detta var Carlos Tapia och Esteban Pogany, och eftersom jag var vän med de hamnade jag också mitt i alltihop. De ville att jag skulle bli kapten istället för Montoya, men vi löste alltihop”.

Márcico uppfylde en barndomsdröm när han skrev på för Boca under inledningen av 90-talet.

Márcico blev dock således kapten för Boca under en sejour och var under sin epok i klubben en av de bärande pjäserna i laget. När han lämnade under mitten på 90-talet var det på eget initiativ även om han egentligen inte ville lämna klubben som han älskade. I samma veva hade nämligen Boca Juniors anställt Carlos Bilardo som tränare och Márcico kände att han förmodligen inte skulle få spela särskilt mycket under den nye huvudtränaren. Dessutom var han inte helt överens med Bilardos sett att se på fotbollen.

”Jag gillade inte hans sätt att arbeta på. Jag hade haft honom i landslaget och hade då inte haft några problem, men samtidigt hade vi inte haft någon särskilt bra relation. Jag gillade inte honom eftersom han var väldigt manisk i sitt arbeta och en riktigt jobbig person”.

Bilardo verkade inte heller, precis som Márcico hade förutspått, ha mittfältaren i sina planer för storklubben. Han fick träna avsides med övriga spelare som inte längre fanns i tränarens tankar och det var under denna perioden som chansen att spela för Gimnasia dök upp. Såväl Racing som La Plata-klubben var intresserade, men eftersom Márcicos gamle tränare Carlos Griguol tränade Gimnasia föll valet på dem.

”Griguol sa att han ville att jag skulle komma till Gimnasia, men att jag behövde gå ner sex kilo”.

Just Márcicos vikt hade börjat bli ett problem i Boca Juniors. Han hade åkt på en skada och under denna period, när mittfältaren inte spela några matcher, gick han drastiskt upp i vikt.

En annan intressant detalj med Márcicos epok i Boca Juniors var att han brukade komma till arenan i sin svarta BMW. I bagageutrymmet av den här bilen hade han fullt med kläder. Det var nämligen som så att det ofta dök upp en person på Bocas träningsanläggning som försökte sälja diverse saker och Márcico köpte ofta av honom. Därför hade han alltid kläder att låna ut ifall någon lagkamrat, mot förmodan, skulle sakna. Dessutom hade han alltid champagne i en mini-kyl längst bak i bagageutrymmet utifall att festivran föll på.

Med Gimnasia kom Márcico att spela under slutperioden av sin karriär. Laget var nära att vinna ligan 1996, men tappade tillslut det. Under sin första säsong med La Plata-klubben visade han stundtals upp sina fina kvalitéer och under den första säsongen gjorde han 10 mål, vilket bara var två mindre än skytteligavinnaren Ariel López. Sakteligen började dock Márcico att få problem med diverse skador och lade till sist skorna på hyllan.

På landslagsnivå hann faktiskt Márcico med att göra över två dussin med landskamper för Argentina. Tyvärr fick han aldrig visa upp sina kvalitéer i ett världsmästerskap.

”Det var under en epok då Bilardo var förbundskapten och Diego Maradona redan fanns på min position i laget. Hade Griguol varit tränare tror jag att det blivit annorlunda”.

Márcico avslutade sin karriär i Gimnasia där han tränades av sin gamle tränare Griguol.

Márcico vann tre ligatitlar i Argentina – två med Ferro och en med sitt älskade Boca Juniors. 1984 fick han dessutom den väldigt efterlängtad utmärkelsen som den bästa argentinska fotbollsspelaren, i ligaspelet, det året. Han var utlandsproffs i Toulouse under sju säsonger och avslutade karriären tillsammans med läromästare Griguol i Gimnasia.

Vissa påstår att Márcico liknade Maradona i sin spelstil och visst fanns det likheter mellan de båda – även om Maradona såklart var på en annan nivå. Däremot kan man fråga sig hur högt Márcico hade nått ifall han spelat i större klubbar, än Ferro och Toulouse, när han var på toppen av sin karriär. Den frågan får vi aldrig svar på. Istället får vi njuta av att kolla på gamla matcher med Boca Juniors ifrån inledningen på 90-talet, fästa våra ögon på Alberto Márcico och se det romantiskt vackra i att han till slut fick bära tröjan som han – precis som Maradona – älskade mer än någon annan.