Alberto ”Beto” Acosta: Målmaskinen på 80- och 90-talet

Alberto ”Beto” Acosta. Få fotbollsspelare i Argentina är mer förknippade med en aldrig sinande målproduktion som Alberto Acosta. Under sina flera decennier långa karriär smällde anfallare dit över 300 mål. 

Han föddes långt bort ifrån storklubbarnas stjärnglans, strålkastarljus och välfyllda arenor. Som liten – och uppväxt i det lilla samhället Arocena, mitt emellan Santa Fe och Rosario, trodde inte Alberto Acosta själv att han skulle bli professionell fotbollsspelare i framtiden. Hans tre år äldre bror såg dock kvalitéer i sin lillebror som Alberto själv inte kunde skönja. 

”Jag sprang alltid omkring med en fotboll som liten, åtminstone ända sedan jag kunde röra mig. Men jag drömde inte, som många andra ungdomar, om att en dag få spela i Primera Division. En som såg till att jag utvecklades och uppmuntrade mig till att provspela för diverse klubbar var min storebror Sergio som var tre år äldre än mig. Han såg kvalitéer i mig som jag, på den tiden, inte ännu hade sett i mig själv.” 

Acostas första klubb som liten var den lokala föreningen Libertad i Arocena. Redan ifrån unga år spelade han som central anfallare och skulle komma att verka i denna roll under hela sin karriär. Efter en kort period med Libertad flyttade Acosta vidare till en annan lokal förening som hette ”9 de julio”. 

”Det var tuffa turneringar, som det alltid brukade vara i inlandet, och vi vann två mästerskap. Man skulle kunna säga att redan som 15-åring hade jag börjat att göra mig ett namn. Eftersom Arocena ligger mitt emellan Rosario och Santa Fe föreslog många att jag skulle provspela för Central, Newell’s, Colón och Unión. Men jag gav inte dessa råd särskilt stor uppmärksamhet. Jag tyckte om att studera och när jag slutade gymnasiet gick jag ut med toppbetyg.” 

Som 16-åring åkte ändå Acosta på sitt första provspel och då till Unión i Santa Fe. Han stannade emellertid inte eftersom klubben gjorde tydligt klart att de redan hade många ungdomar i föreningen. Acosta åkte sedan på ett provspel med konkurrenten Colón, men hade en liknande upplevelse där.

”Det var liksom förutbestämt att jag inte skulle bli en ”sabalero” (namn på en Colón-anhängare), men det återstod fortfarande litegrann innan jag var en ”tatengue” (namn på en Unión-anhängare).”

Acosta började istället att spela för Belgrano i Coronda, som spelade i den regionala ligan i Santa Fe. Han var nu 17 år gammal och ställdes mot Unión. Acosta smällde dit två mål och klubbledningen i Santa Fe-klubben började inse att de begått ett stort misstag varpå två handlingskraftiga herrar såg till att Unión till slut värvade den unge talangen. 

Under sina första år i ungdomslaget kom Acosta att få uppleva flera fina stunder och dessutom var han med i en turnering där han kom att ställas mot en spelare som senare skulle bli en av hans bästa vänner. 

”Vi spelade en turnering som hette ”Proyección 86”. Alla matcher spelades på Vélez hemmaplan och i denna turnering spelade flera ungdomar som senare skulle bli stora profiler. Vi i Unión gick till finalen där vi ställdes mot River. I deras lag spelade Caniggia, Troglio och Pipo (Gorosito). De hade ett fantastiskt lag som, logiskt nog, också blev mästare. Vi förlorade visserligen finalen, men för majoriteten av oss spelare gav den här erfarenheten oss möjligheten att sedan ta klivet upp till Primera Division.”

Truppen kom tillbaka till Santa Fe med vind i seglen och supportrarna ville gärna se mer av ungtupparna i A-truppen. Acosta var en av spelarna som lyftes upp och fick många goda råd av den f.d. storspelaren Leopoldo Luque. Men trots att den unge talangen nyss blivit uppflyttad fanns kravställningen där direkt och Acosta förväntades att producera mål omgående. Något som han, till en början, hade det lite trögt med.

”Det kostade mig mycket att nå mitt första mål i Primera Division. Det kom borta mot Independiente och jag minns att tränare Castelli hade sagt till mig, innan matchen, att detta var min sista chans, att det fanns många anfallare bakom mig som knackade på dörren – däribland en uruguayansk målskytt – och de förtjänade alla sin chans de också. Det blev som en motivation för mig eftersom, trots att vi förlorade med 2-1, gjorde jag vårt mål på Luis Islas i målet med ett högerskott ifrån distans. Till och med journalisterna klassificerade mig som matchens förgrundsfigur. Jag hade övertygat Castelli och fick fortsätta på min position.”

Med Unión fick Acosta slåss ordentligt för klubbens överlevnad i landets högsta division. Till slut föll dock klubben ner och samtidigt hade Acosta gjort klart med en flytt som kom att förändra stora delar av hans framtida karriär. Han hade nämligen skrivit på för storklubben San Lorenzo. 

”Jag var redan såld, men spelade ändå kvar för Unión hela vägen ut. Klubben åkte ner mot Racing de Córdoba i ett kval som spelades på La Bombonera. Trots att jag befann mig i en priviligierad situation där jag kunde flytta vidare och få spela för en storklubb i Buenos Aires, så smärtade ändå denna nedflyttning enormt mycket för egen del. Och desto mer eftersom vi inte kunde göra särskilt mycket för att undvika det.”

Till en början var inte Acosta ordinarie i sin nya klubb. Detta då Tedini och Ferreyra hade hand om anfallspositionerna i San Lorenzo. Den nyanlände anfallaren hade inget emot att inleda på bänken, men han ville gärna få speltid. Plötsligt skadade sig dock Tedini och ödets väg öppnade upp sig för Acosta. 

”Jag gick in och formerade en anfallsduo med Ferreyra. Vi var visserligen båda två nior, men kompletterade ändå varandra på ett bra sätt. I verkligheten var det som så att jag rörde mig, i straffområdet, som en nia, där jag krigade mycket, men kunde samtidigt dra mig ut litegrann på vänsterkanten där jag kunde röra mig bättre och mera fritt.”

Den framtida vännen som Acosta hade stött på, redan i ungdomsturneringen med Unión, var ingen mindre än Néstor ”Pipo” Gorosito. I San Lorenzo blev dessa båda herrar för första gången lagkamrater och de förstod varandra omgående på ett väldigt bra sätt. 

”Det som stack ut allra mest, under min första kontakt med San Lorenzos matchtröja, var mina väggspel med Gorosito och de mål som jag gjorde. Framför allt ett som kom mot Boca och som jag aldrig någonsin kommer att glömma. Enligt mig var det ett av de snyggaste målen som jag gjorde under hela min karriär. Inom den argentinska fotbollen gjorde jag många mål, men det är bara några enstaka som har en speciell känsla runt omkring sig. Man jublar såklart över samtliga mål, men vissa fullträffar förtjänar nästan att bli jublade över dubbelt så många gånger.”

Beto Acosta blev en idol med San Lorenzo.

Acosta gjorde sig snabbt ett namn med San Lorenzo och förutom att han blev populär bland föreningens supportrar öste han också in mål för storklubben. Dessa prestationer ledde till anfallarens allra första utlandskontrakt när han blev klar för franska Toulouse under inledningen på 90-talet. Här fick han, bland annat, glädjen att spela tillsammans med den f.d. Boca-spelaren Beto Márcico

”Jag minns hela upplevelsen med en väldigt speciell känsla, dessa två år som jag spelade för Márcicos klubb. Dessutom utvecklades jag mycket av att spela tillsammans med Beto. Man lär sig alltid nya saker, på nya platser, om man bara tar det till sig och i Frankrike snappade jag upp många saker. Kanske gick det inte särskilt bra rent fotbollsmässigt då jag bara gjorde sex mål på trettioen matcher, men som person och pappa blev det en speciell erfarenhet. För hela familjen blev det en formidabel upplevelse i vårt liv. Här föddes nämligen min son, Mickael Alberto, och just därför har jag väldigt speciella minnen ifrån denna franska stad.”

Efter två år i Frankrike bestämde sig Acosta och hans familj för att det var dags att vända hem till Argentina igen. Återigen föll valet på San Lorenzo och med en resväska fylld med nya erfarenheter såg klubben ifrån Boedo fram emot att få hem sin anfallare i ännu bättre slag än förra gången han drog på sig den rödblåa tröjan. 

”Supportrarna tog emot mig bra. Jag har alltid sagt att San Lorenzo är som mitt andra hem och det är sant. Klubben befann sig vid det här tillfället i ren transformation och de höll på att bygga Nuevo Gasómetro för fullt. Detta samtidigt som de satte ihop ett lag för att kunna slåss om viktiga saker. Jag gjorde många mål – vilket alltid var något som jag oroade mig över. Även om jag inte har det exakta antalet i huvudet är det alltid skönt för en nia att se bollen gå i mål. Ännu en gång lämnade jag dock sedan San Lorenzo, men samtidigt visste jag att jag skulle komma tillbaka en vacker dag och bli mästare med klubben.”

Nästa steg i karriären för Acosta blev ett kanske lite oväntat sådant. Boca Juniors hade länge varit intresserade av anfallarens namnteckning och efter att ha fått lida av Acostas mål mot sig, åtskilliga gånger, var storklubben fast beslutna om att knyta anfallaren till sig. Transfersumman blev också något som drog till sig lite extra uppmärksamhet. Boca betalade nämligen två miljoner dollar för Acostas namnteckning – vilket var ett rekord för en övergång mellan två argentinska lag på den tiden. 

”Jag spelade 36 matcher för Boca och gjorde tio mål. Det var en ovärderlig erfarenhet. Bara de som har spelat på ett fullsatt La Bombonera kan bekräfta vad det är man känner när man springer ut på planen. Jag kände det flera gånger. Jag har även känt det som besökare och då i San Lorenzos matchtröja. Det är något extremt imponerande.”

Det blev emellertid bara en kort period i Boca Juniors innan det var dags för Acosta att packa flyttlasset ännu en gång. Under mitten på 90-talet skrev anfallaren på ett kontrakt med den chilenska klubben Universidad de Católica och här fick Acosta, återigen, bilda ett fruktat samarbete med sin vän ifrån San Lorenzo-tiden – nämligen Pipo Gorosito.

”Här upplevde jag mina bästa ögonblick i karriären. Sett till antalet gjorda mål var det utan tvekan den bästa perioden, men även på sättet som laget spelade på. Med den vit-blåa tröjan gjorde jag det snyggaste målet i karriären. Ett sådant som du bara kan drömma om att göra när du precis har kommit upp till Primera Division. Jag hade sett Pelé göra ett liknande och lyckligtvis kunde jag imitera honom. Det var i ett derby mot Universidad de Chile i Copa Libertadores. Jag tog emot en perfekt passning ifrån Pipo och med bröstet lyfte jag den över försvararens huvud. Innan bollen kom ner till marken drog jag på ett volleyskott som gick upp i krysset. Målvakten var Sergio Vargas – en argentinare som hade spelat för Independiente. Det var ett mål ifrån en helt annan planet. Det var oförglömligt.”

Tiden med Universidad de Católica blev också framgångsrik.

Efter ett år med Universidad de Católica – där Acosta bland annat vann den inhemska cupen, skytteligan och blev utsedd till ligans bäste spelare – var det återigen dags för ett nytt äventyr och denne gång det förmodligen mest annorlunda under hela anfallarens långa karriär. 1996 skrev nämligen Acosta på ett kontrakt med japanska Yokohama Marinos. Ännu en gång fick han glädjen att dela denna upplevelse med kompisen Gorosito och även fast det, rent sportsligt, inte var den mest minnesvärda perioden, var ändå upplevelsen av det asiatiska landet – och det ekonomiska något positivt som Acosta kunde ta med sig hem.

”Jag var inte där särskilt lång tid, knappt ett år. Pipo stannade betydligt längre, men inte heller han tyckte att det var någon vidare upplevelse rent fotbollsmässigt. Personligen adderade det ingenting alls till min utveckling. Jag gjorde tio mål, men i övrigt tog jag inte med mig någonting. Utanför planen var dock allting fantastiskt. Jag och min fru har alltid sagt att staden som sådan erbjöd oss allting som vi behövde.”

Året i Yokohama blev, rent fotbollsmässigt, inte särskilt minnesvärt.

När äventyret i Japan var över vände Acosta tillbaka till Chile och Universidad de Católica för en andra sejour i klubben. Den här gången blev det återigen en lyckad sejour med den chilenska storklubben. 1997 bärgade Acosta ligatiteln med Universidad och gjorde sig redo för ytterligare en sejour med San Lorenzo. 

”Som jag alltid sagt; att bära San Lorenzos matchtröja var en stolthet. Jag gav allt för att få till en återkomst och det lyckades. Kanske var det inte i det bästa ögonblicket, då klubben hade lyft upp många ungar spelare som fortfarande höll på att utvecklas, men jag ångrade mig inte. Återkomsten visade nämligen för supportrarna att jag aldrig hade förlorat min kärlek till klubben.”

Givetvis fortsatte Acosta att ösa in mål. Han gjorde mål med högerfoten, med vänstran, med huvudet och på straff. Acostas namn var numera synonymt med målproduktion och detta genererade också ett sista utlandsäventyr för anfallarens vidkommande. Den portugisiske storklubben Sporting Lissabon visade intresse för Acostas namnteckning och han tvekade inte. Han kom till en klubb som hade goda erfarenheter av argentinare och det var bland annat här som Héctor Yazalde – en gång i tiden – hade öst in mål och blivit tilldelad den beryktade guldskon för flest gjorda mål i hela Europa på 70-talet (samtliga toppdivisioner). 

”Kanske var dessa två år i Sporting Lissabon de bästa i min karriär om man ser till prestationerna. På sättet jag spelade och på alla mål som jag gjorde. Jag fick nämligen inte den bästa starten, men acklimatiserade mig sedan och gjorde massvis med mål. Laget vann också sin första titel på 32 år och jag fick silverskon. En av de mest värdefulla pokaler som jag vunnit och som innebär enormt mycket prestige i Europa. Jag var en ledande spelare i laget och detta fyllde mig med stolthet. Samtidigt var Lissabon en väldigt fin stad och jag trivdes väldigt bra där.”

Med Sporting Lissabon vann Beto Acosta klubbens första titel på 32 år.

Det var under denna epok som målgesten, där Acosta visade upp fyra fingrar, föddes. Han hade nämligen, vid det här laget, blivit trebarnspappa och de fyra fingrarna symboliserade hans tre barn och frun Rosana. Efter tiden i Portugal insåg Acosta att det var dags att börja tänka på avslutet av sin karriär. Han var nu 35 år gammal och bestämde sig för att den nästkommande flytten skulle bli den sista. 

Givetvis var det San Lorenzo som blev karriärens sista anhalt. Klubben väntade återigen på sin målglade anfallare med öppna armar och kilovis med kärlek. Den här sista gången skulle Acosta också få glädjen att vinna, inte bara en, utan två titlar med storklubben (Copa Mercosur 2001 och Copa Sudamericana 2002). 

”Jag kom hem i vad som, enligt mig, var klubben bästa ögonblick. Jag hade en tränare som jag anser var den bästa jag haft under hela karriären i Manuel Pellegrini och fick den stora glädjen att vinna två internationella titlar med en klubb som har så mycket historia, men som samtidigt aldrig hade vunnit en Copa.”

Med sitt älskade San Lorenzo vann Acosta till slut två stora titlar; Copa Mercosur 2001 och Copa Sudamericana året efter.

2004 spelade Acosta sin sista match i karriären. Många ansåg att han hade kunnat spela några år till, men anfallaren kände sig färdig. Under sin långa och framgångsrika spelarkarriär vann Alberto ”Beto” Acosta flera stora titlar och gjorde över 300 officiella mål för de klubbar som han representerade. Han kom obönhörligen mest att förknippas med San Lorenzo – föreningen som han lärde sig att älska och som han spenderade åtskilliga sejourer i. 

Med det argentinska landslaget nådde Acosta också vissa framgångar. Han var med och vann King Fahd Cup 1992 – en föregångare till Confederations Cup – och Copa América året efter. Totalt blev det nitton landskamper och tre gjorda mål för anfallaren i den argentinska matchtröjan. Få fotbollsspelare i Argentina är mer förknippade med en aldrig sinande målproduktion som Alberto Acosta är. Anfallaren ifrån det anspråkslösa samhället Arocena som tog hela landet med storm.