Néstor ”Pipo” Gorosito: San Lorenzos mest populäre spelare någonsin

Néstor ”Pipo” Gorosito. Hans pappa var supporter till River Plate – om än i måttlig dos – och var en stor beundrare av fotbollsspelaren Néstor Rossi – som spelade för storklubben på 40- och 50-talet. Men Néstor Gorosito skulle inte komma att bli likställd med River Plate, utan istället den konkurrerande storklubben San Lorenzo.

”En dag hörde jag hur någon knackade på vår dörr i Carupá. Jag gick för att kolla vem det var, jag var bara tio år gammal, och ropade till min pappa ”det är Pipo Rossi”. Han bara skrattade. Pipo hade kommit för att besöka en vän och hade hört talas om min historia – eftersom jag hade gjort en intervju i en tidning – och därför tänkte han passa på och hälsa på mig också”.

Det som Néstor Gorosito hade berättat i lokaltidningen var att eftersom hans pappas största idol var Pipo Rossi – fick även sonen detta som sitt smeknamn. Än idag är Néstor Gorosito mer känd som Pipo Gorosito.

”Mamma ville att jag skulle heta Néstor och pappa accepterade detta, men med tillägget att jag skulle ha Raúl som mellannamn och Pipo som smeknamn. Detta eftersom Pipo Rossi var hans stora idol – och någon som han beundrade väldigt mycket. Sen blev saker som de blev – jag gick till River Plate och började spela som femma i deras ungdomslag. Samma position som Pipo Rossi en gång i tiden hade haft”.

Det var i River Plate som Néstor Gorosito tog sina initiala fotbollssteg. Här hamnade han redan som sjuåring efter att ha, tillsammans med sitt lokala lag, vunnit Copa Evita Perón och därigenom väckt storklubbens intresse.

Man får nog säga att den unge Néstor hade fina fotbollsgener. Hans pappa var en f.d. fotbollsspelare och även om han inte nådde särskilt långt, under sin karriär, sägs det att han hade ett oerhört fint tillslag på bollen.

”Alla pratade alltid om hur fantastiskt han spelade. Han var en av få, på den tiden, som gjorde mål på frispark genom att skjuta över muren. Han hade ett väldigt bra tillslag på bollen så något genetiskt därifrån fick jag säkert”.

Gorosito fick dock debutera, för River Plate, under en aning speciella förhållanden. P.g.a. en spelarstrejk fick ungdomsspelarna springa ut på planen i Primera Division, istället för dom ordinarie, och bland dessa återfanns en viss Néstor Gorosito.

”Vi hade en otrolig stöttning ifrån dom ordinarie spelarna. Dom sa till oss att vi skulle ta det lugnt, att dom skulle kämpa för vår framtid. Motståndarsupportrarna hejade t.o.m. på oss, även domarna. Vi var inte särskilt gamla. Det var en märklig upplevelse, svår, men vi lyckades vinna några matcher”.

Néstor Gorosito ihop med Alberto ”Beto” Acosta som han bildade ett fruktat anfall tillsammans med.

Det blev sex år med River Plate innan Gorosito flyttade vidare till San Lorenzo. Övergången som sådan fick Gorosito själv höra av en slump via nyheterna på TV:n. Han var en del i övergångssumman vilken River Plate betalade San Lorenzo för Chilavert och Siviski tjänster.

”Det var inget jag gillade. Framförallt inte som jag fick redan på det via TV:n”.

Men det var i San Lorenzo som Gorosito gick ifrån att ha spelat såväl femma – som åtta – till att bli en renodlad tia. Efter att ha dominerat under en träning, på denna position, blev det uppenbart för alla runtomkring att detta var Gorositos plats på planen.

Dock blev det först några jobbiga år på kanterna innan denna upptäckt blev en generell sanning och under inledningen på sin sejour, med San Lorenzo, hade Gorosito svårt att vinna supportrarnas kärlek.

Under slutet av 80-talet och inledningen på 90-talet var Néstor Gorosito en av dom starkast lysande stjärnor i San Lorenzo. Visserligen hade han oturen att lämna – för spel i Chile – året innan klubben vann sitt första ligaguld på 21 år, men den ansträngda relationen med den dåvarande – och kontroversielle presidenten Fernando Miele blev tillslut droppen som fick bägaren att rinna över. 1994 lämnade Gorosito för spel i den chilenske klubben Universidad de Católica.

Med den chilenska storklubben missade Néstor Gorosito ligaguldet under sin första säsong. Detta gick istället till Marcelo Salas Universidad de Chile och i den avslutande matchen hade Gorosito blivit utvisad efter att ha fått ett mindre utbrott på domaren.

”Detta gjorde att i mitt nästa kontrakt, med klubben, fanns med en klausul där det stod att jag inte fick kritisera förbundet eller den beslutande tribunalen”. 

Men någon fortsättning i Chile blev det inte tal om. Först hamnade Gorosito en kortare period i Yokohama – av alla ställen på jorden – men insåg ganska snabbt sitt misstag.

”Jag insåg det faktiskt redan under den första dagen. Jag tryckte upp ett skott i krysset, under en träning, men tränaren tittade inte ens på mig. När dom andra japanska spelarna gjorde mål gratulerade han dom direkt. I första matchen började jag och Beto (Acosta) på bänken, vi kom in och vann matchen med 3-0 efter att målen gjorts av Beto och jag spelat fram. Men trots detta fick vi aldrig spela ihop igen – inte ens på en träning”.

Gorosito under den korta sejouren i Yokohama.

Istället höll först Gorosito på att hamna i Boca Juniors, då Carlos Bilardo var sugen på att köpa loss honom. Men när San Lorenzo återigen dök upp som en kandidat tvekade han inte.

Återkomsten i San Lorenzo blev ett kärt återseende. Även om det inte blev några titlar hade Néstor Gorosito vunnit supportrarnas kärlek en gång för alla. Sett över hela karriären var dom båda sejourerna, med San Lorenzo, Gorositos klart bästa tid som spelare.

När tidningen Olé gjorde en omröstning, i början av 00-talet, kring vem som var den största ikonen, i San Lorenzos långa historia, blev Néstor Gorosito utsedd till just detta.

”Det var en enorm stolthet. Om jag skulle välja mellan detta – eller att ha gjort 20 mål för landslaget hade jag valt det första. Jag tror att anledningen till att jag vann omröstningen – trots att jag aldrig vann någon titel – var helt enkelt för att jag alltid försökte spela bra och aldrig missade någon match. Om du kollar på mästerskapen spelade jag alltid minst 18 av 19 matcher”.

Néstor Gorosito var omåttligt populär bland San Lorenzos supportrar, som spelare, och är det än idag i egenskap av tränare. Varje gång han besöker Nuevo Gasómetro, tillsammans med ett motståndarlag, hörs ”Olé Olé Olé Olé Piiiipoooo, Piiiipoooo” ifrån betongläktarnas alla sidor.

Spelarkarriären avrundades med några år i Universidad de Católica innan skorna lades på hyllan 2001. Därefter har Gorosito haft en stadig karriär som tränare och är i skrivande stund huvudansvarig för Gimnasia i Primera Division.

Med det argentinska landslaget gjorde Gorosito nästan 20 landskamper och även om dessa sträckte sig över nästan ett decennium, kom han aldrig med till något världsmästerskap. Närmast var han förmodligen till VM i USA, men den gången drog Gorosito på sig en skada strax dessförinnan i en landskamp mot Peru.

”Det var synd. För det är mycket enklare att spela mot européer än sydamerikaner. Förutom italienarna, är övriga landslag tämligen tröga”.