Néstor Rossi: Ledargestalten som briljerade i såväl River Plate – som i den colombianska ligan

Néstor ”Pipo” Rossi. Han blev en ledargestalt under en guldålder i River Plates historia. Dessutom nådde Néstor Rossi stjärnstatus i Colombia och blev mästare, ett flertal gånger, med det argentinska landslaget.

Néstor Raúl Rossi föddes i området Parque Patricios i Buenos Aires. Ganska snabbt flyttade dock familjen till förorten Béccar där Rossi gick i en religiös skola – Carmen Arriola de Marín – som låg i sidoområdet San Isidro.

Han började spela fotboll redan i unga år för den lokala klubben i Béccar, men körde parallellt även med Acassusos ungdomslag. Det var inte omöjligt att han spelade för Acassuso på morgonen och sedan för Béccar på eftermiddagen. Rossis pappa jobbade på ”El Ministerio de Obras Públicas” och hade bl.a. hand om underhållet av vägarna i staden. Fadern gick dock i pension redan som 51-åring.

Redan vid 16-års ålder började Rossi jobba på det lokala pappersbruket i staden och redan ifrån den tiden minns han gamla medarbetare att den unge Rossi konstant pratade om fotboll. Efter tiden med Acassuso fortsatte Rossi vidare till Platense innan River Plate plockade upp honom som 16-åring.

Det intressanta här var att Boca Juniors, mer eller mindre, hade gjort klart med den unge Rossi när River Plate plötsligt kom in i bilden och ”kapade” affären. Carlos Peucelle var ansvarig för rekryteringen till storklubbens ungdomslag och övertygade Rossi om att River Plate var rätt klubb att gå till. Los Millonarios betalade Platense 5000 pesos för talangens namnteckning.

En dag fick Rossis pappa ett samtal. Personen i andra änden ville tipsa honom om den stortalangen, vilken han benämnde som ”ett fenomen”, som skulle få debutera mot Racing Club senare samma dag. Rossis pappa visste såklart vem det handlade om – hans egen son.

Senare samma dag hoppade Néstor Rossi in i den andra halvleken, istället för den skadade Manuel Giúdice, och gjorde därmed sin officiella debut för storklubben. Detta skulle bli början på en framgångsrikt saga.

Rossi utvecklades nämligen snabbt till en otroligt skicklig femma. I egenskap av en central, defensiv, mittfältare lärde han sig snabbt att bli en ledande gestalt i River Plates startelva. Det finns historier om att folk kallade honom för ”femman” – istället för Pipo – som var Rossis mer vanliga smeknamn.

Rossi var hjärnan och arkitekten i River Plates speluppbyggnadsfas. Under en epok då Argentina i allmänhet – och River Plate i synnerhet producerade fantastiska fotbollsspelare var Rossi en stjärna bland många andra stjärnor. Trots det stack han ändå ut.

Den ursprungliga delen av La Máquina var på slutet av sin epok när Rossi kom in i laget. Dock lyckades han, tillsammans med spelare som Alfredo Di Stéfano, Omar Sívori och Eliseo Prado förlänga denna framgånsrika period i River Plates historia. Flera dubbade också denna senare konstellation till ”La Maquinita” – den lilla maskinen.

Rossi var med och vann ligan såväl 1945 som 47. Under det sistnämnda året debuterade han också för det argentinska landslaget när dessa vann Copa América i ecuadorianska Guayaquil. Landslaget innehöll en rad stjärnor förutom Rossi. Bland dessa återfanns bl.a. José Manuel Moreno, René Pontoni, Tucho Méndez och Félix Loustau. Argentina öste in mål under mästerskapet och gjorde fler än fyra mål i snitt per match.

Det var först tänkt att Rossi skulle agera som backup, under mästerskapet, till Angel Perucca, men det hela slutade med att han fick en given plats i startelvan.

Det argentinska landslaget under Copa América i Guayaquil 1947.

Året efter utbröt en stor spelarstrejk inom den argentinska fotbollen. Spelarna begärde mer jämlikhet kring hur inkomsterna fördelades och begärde en åtgärd ifrån presidenten i landet, Juan Perón. Det hela slutade dock med att presidenten införde ett lönetak, i den inhemska ligan, på 1500 pesos vilket blev startskottet på en spelarflykt utomlands.

Néstor Rossi var en av dom som låg bakom strejken – och också en av många som valde att lämna Argentina för att istället spela i den colombianska ligan. Denna liga hade ett rykte om sig, på 40- och 50-talet, som något av en ”piratliga” då dom dels inte löd under FIFA – och dels inte betalade övergångssummor, till dom argentinska klubbarna, från vilka spelarna köptes in ifrån.

Utöver detta kunde man i Colombia erbjuda avsevärt högre löner eftersom klubbarna hade förmögna ägare. En stor del av pengarna kom förmodligen ifrån narkotikahandeln i landet, men det var ingenting som man pratade om vid tidpunkten för ligans sportsliga blomstring.

Rossi hamnade i Millonarios där han spelade med många andra världsstjärnor. Här var han bl.a. lagkamrat med landsmännen Julio Cozzi, Antonio Báez, Alfredo Di Stéfano och Hugo Reyes. Med den colombianske klubben lyckades Rossi vinna den inhemska liga fyra gånger och följde med på flera storartade turnéer till Europa.

Under en av dessa besegrade Millonarios Real Madrid med 4-2 och Rossi fick flera lukrativa erbjudanden ifrån klubbar på den iberiska halvön. Dock trivdes han bra i Bogotá och valde därför att stanna. I Colombia blev Rossi en riktig storstjärna. Han gjorde reklam för herrkläder och stod modell för många av den tidens senaste – och mest fashionabla klädmärken.

1955 valde Rossi tillslut att vända hem till Argentina – och River Plate igen. Detta blev först möjligt efter att det argentinska fotbollsförbundet, som först stängt av alla spelare som gått till Colombia, drog tillbaka denna avstängning. Det gjorde man efter att Colombia gått med i FIFA och dessutom lovat att returnera samtliga argentinska spelare till deras tidigare klubbar.

Rossi kom tillbaka till ett välmående River Plate som återigen bestod av förstklassiga fotbollsspelare. Tillsammans med Santiago Vernazza, Federico Vairo och Omar Sívori vann Rossi ligan såväl 1955 – som 57. I samma veva såldes Sívori sedan till italienska Juventus. Med dessa pengar kunde River Plate bygga klart den fjärde – och sista läktaren på Estadio Monumental.

Sívori var, förutom en fantastisk spelare, även Rossis närmaste vän inom fotbollen. Dom båda spelade tillsammans under många år i såväl River Plate – som det argentinska landslaget.

1957 vann Argentina återigen Copa América och givetvis var Rossi med i laget. Landslaget tränades av Guillermo Stábile som satte ihop ett extremt slagkraftigt lag. Kvintetten i anfallet med Corbatta, Maschio, Angelillo, Sívori och Cruz fick smeknamet ”Los Carasucias” – dom skitiga ansiktena – för sin kämpaglöd och uppoffrande spelstil.

Néstor Rossi tillsammans med José Sanfilippo i landslaget.

När landslaget gjorde sig redo för världsmästerskapet i Sverige, 1958, hade dock denna anfallskedja decimerats markant. Sívori, Angelillo och Maschio hade samtliga blivit sålda till Italien och eftersom endast spelare ifrån den inhemska ligan fick tas ut i landslaget, lämnades dessa utanför truppen.

Trots detta hade ändå argentinarna en enorm övertygelse om att man skulle gå långt i världsmästerskapet. Rossi själv, som var med i Sverige, menade dock att spelarna i laget var dåligt förbereda inför turneringen.

”Till världsmästerskapet åkte vi med förbundna ögon och trodde att vi var bäst i världen. Vi visste ingenting om den europeiska fotbollen och var dessutom inte förbereda på att spela tre matcher på en vecka. Ovanpå detta åkte jag till mästerskapet med ett ryggskott. Jag fick injektioner varje dag eftersom jag inte stod ut med smärtan”.

Argentina förlorade öppningsmatchen mot Västtyskland med 3-1 och Rossi insåg snabbt, under matchens inledande minuter, att detta motstånd skulle bli övermäktigt för argentinarna.

”I den första matchen mot tyskarna var dom överlägsna oss. Så till den milda grad att det slutade med att jag skrek till försvararna att dom skulle sparka ner motståndarna. Det var det enda sättet att få stopp på dom”.

Efter debaclet mot Västtyskland besegrade Argentina, visserligen, Nordirland med 3-1 innan man åkte ut, med dunder och brak, mot Tjeckoslovakien efter att ha förlorat med 6-1.

Världsmästerskapet i Sverige markerade slutet på Néstor Rossis landslagskarriär. Samma år lämnade han också River Plate för att istället avsluta spelarkarriären med Huracán. Här spelade han fram tills 1961 innan ryggbesvären blev så pass allvarliga att Rossi bestämde sig för att lägga skorna på hyllan.

Därefter väntade en lång tränarkarriär under vilken Rossi inte alls nådde samma framgångar som han gjort i egenskap av spelare. Dock hann han med att leda några av dom största klubbarna i landet och ironiskt nog vann han också sin enda titel, som tränare, med River Plates ärkerival Boca Juniors.

Annars tränade Pipo Rossi en rad utländska klubbar och var bl.a. två vändor i Spanien där han hade hand om såväl Granada som Elche. 1991 diagnostiserades Rossi med sjukdomen alzheimer innan han, drygt femton år senare, gick bort vid en ålder av 82. Han hade då levt igenom åtskilliga decennier tillsammans med fotbollen och sett, ifrån nära håll, hur sporten förändrats framför hans ögon.

Än idag är namnet Néstor Raúl Rossi synonymt med Argentinas guldålder, på 40-talet, och River Plates framgångsrika historia.