Omar Sívori: 60-talets Diego Maradona

”Han var som en gud för dom”.

Sívoris föräldrar härstammade båda två ifrån Italien. Men hade emigrerat i början av 1900-talet. Själv växte han upp i en liten stad i utkanten av Buenos Aires. Här spelade den unge pojken fotboll, ifrån morgon till kväll, tills hans tunna skor gick sönder. Sívoris familj tillhörde knappast dom mest välbärgade i landet och hans föräldrar hade nätt och jämnt råd till att köpa honom ett par nya skor.

I Argentina älskar dom att ge fotbollsspelare ett smeknamn – ibland är dom snällare än andra gånger. För Sívori blev hans smeknamn ”El Cabezón” – rakt översatt ”big-headed” – för sin frispråkighet, höga tankar om sig själv och självsäkra attityd på planen. Tidigt i ungdomslagen stod det klart att denne talang inte tänkte be om ursäkt för sig. 

Åtta matcher efter sin debut i Rivers A-lag som 17-åring var det dags för Sívori att springa in på den mytomspunna La Bombonera inför fullsatta läktare för att möta Rivers värsta rivaler Boca Juniors. Marken skakade under den unge talangens fötter och svetten rann ner längs ryggraden innan matchen ens hade hunnit börja. Många är dom som påstått att La Bombonera ibland ”rör på sig” och det kan nog dom flesta som någonsin spelat ett ”Superclásico” i Argentina intyga om. 

Mitt i allt detta stod alltså Sívori. När han blickade upp mot läktaren fylldes han ändå med en tillfredsställelse om att detta kunde bli en bra dag, en bra match för hans River – och det skulle det också bli. Sívori blev visserligen inte matchhjälten, tillställningens enda mål gjordes av Eliseo Prado, men det var Sívori som trollade runt med Bocas försvarare på ett magnifikt sätt. Med en sådan övertygelse att när journalisterna skulle recensera matchen efteråt kunde dom inte undgå att sätta Sívori på framsidan som matchens tveklöst bästa spelare. 

Omar Sívori inledde sin karriär i River Plate.

I fyra år spelade Sívori för River Plate innan Juventus fick upp ögonen för argentinaren. Den italienska storklubben blev tipsade av sin f.d. tränare Renato Cesarini som, i egenskap av argentinare, ofta hade ett gott öga till sina landsmän. Transfersumman landade på 10,000,000 argentinska pesos, eller 91,000 pund, vilket var ett nytt transferrekord i världen. 

Fram till denna övergång hade Rivers hemmaplan, Estadio Monumental, gjort sig känd som ”hästskon” eftersom man bara hade läktare på tre av dom fyra sidorna. Men med dessa pengar kunde klubben färdigställa Monumental till den ståtliga arena man är idag. På mer än ett sätt bidrog alltså Sívori i allra högsta grad till att utveckla River Plate i en framgångsrik riktning. 

I Italien och med Juventus charmade Sívori även italienarna. En av dessa var en, vid den tidpunkten, ung Adriano Galliani – mannen som under flera år var vice president i Milan och Silvio Berlusconis högra hand minns den argentinska anfallaren med värme. 

”Sívori var en dröm som spelare, han utsöndrade en ren passion under en annan tid inom fotbollen. Jag minns honom från när jag var liten och bodde i Monza. För oss ungdomar där var Sívori drömmen vad det gällde fotbollsspelare. Hans ansiktet syntes på många löpsedlar och han stimulerade våran fantasi”.

Med Turin-klubben vann Sívori tre stycken liga – och två cuptitlar. Argentinaren hann också med att bli utsedd till världens bästa spelare och fick ta emot den åtråvärda Ballon d’Or. Efter tiden i Juventus gick Sívori vidare till Napoli där han sedermera avslutade sin karriär i slutet av 60-talet. En av hans f.d. medspelare i den syditalienska storklubben var Antonio Iuliano som beskrev sin medspelare med väldigt kraftfulla lovord.

”Sívori var 60-talets Maradona. Vi spelade tillsammans under fyra år, ända fram till slutet av 1969 och jag lärde mig väldigt mycket av honom”.

Sívori i Juventus.

Överhuvudtaget var Sívori omåttligt populär bland dom italienska fotbollsentusiasterna. Många har, precis som Iuliano, jämfört honom med Diego Maradona och det är inga ju knappast en dålig jämförelse, då Maradona förmodligen är den argentinaren som åstadkommit störst avtryck i den italienska ligan genom åren. Man får dock inte glömma att Sívori fångade kärleken och intresset hos en hel generation av fotbollstokiga italienare i en tid där majoriteten av befolkningen inte ägde en egen TV. Det säger en del om en spelares kvalitéer när han kan förvandlas till ungdomarnas idol genom enbart radioreferat.

Sívori var en hetlevrad spelare som blev utvisad ett flertal gånger av dom italienska domarna. I Juventus spelade han ihop men den långe, walesiske landslagsmannen, John Charles. Med sina 195 cm var han en spelare som ingav respekt, bland såväl sina med – som motspelare. Han var den enda spelaren som kunde stoppa Sívori när han fick ett av sina många raseriutbrott på planen. Det finns en klassisk bild där argentinaren är på väg, rasandes, mot en motspelare som precis sparkat ner honom, men där Charles ställer sig emellan och lugnar ner situationen. 

Sívori tillhörde en generation i Argentina som gjorde sig kända för att spela hårt men samtidigt vackert. Tillsammans med Omar Oreste Corbatta, Osvaldo Cruz, Humberto Maschio, Antonio Angelillo fick Sívori smeknamnet ”Angels with dirty faces”. Detta var en otroligt talangfull generation som vann Copa América 1957 i imponerande stil. Bland annat besegrade Argentina Colombia med 8–2 och Brasilien med 3–0. Sívori själv gjorde ”bara” tre mål under turneringen men kombinationerna han satte upp med sina medspelare var den argentinska fotbollsdrömmen personifierad i sin renaste form. 

I detta mästerskap gjorde Argentina tjugofem mål på sex matcher och Humberto Maschio smällde dit hela nio mål. Argentina förlorade bara en enda match och den kom i den helt betydelselösa matchen mot Peru – där och då var det redan klart att Argentina skulle bli mästare. Just det året spelade man faktiskt ett gruppspel med sju lag där alla mötte varandra två gånger. Onekligen lite annorlunda mot dagens Copa América. 

En annan spelare som var lagkamrat med Sívori under hans i Italien var Luis del Sol. Han berättar om skillnaden mellan Alfredo Di Stéfano, som han spelade med i Real Madrid, och Sívori som han spelade med i Juventus. 

Omar Sívori i det argentinska landslaget

”Di Stéfano var en magnifik spelare, det fanns ingen som honom. Men Sívori var definitivt större i Italien än vad Di Stéfano var Spanien. Det säger en del. Italienarna beundrade Sívori, han var som en gud för dom”. 

När det segrande argentinska laget stod på Estadio Nacionals gräsmatta i Perus huvudstad Lima 1957 och tog emot publikens glädje, efter att ha vunnit Copa América, greppade River Plate-spelaren Federico Vairo tag om mikrofonen. Han var en man med mycket pondus och även om hans bekymrade utseende alltid gjorde att han såg fundersam ut var han en ledare såväl på – som utanför planen. Nu kunde han inte hålla ihop det längre, tårarna rann och rösten sprack när han skulle prata till publiken.

”Det är tack vare dessa… dessa spelare med ”caras sucias” – dirty faces. Det är därför vi vunnit detta mästerskap”.

Det var inget långt tal men det beskrev en generation av spelare som där och då var övertygad om att man var bäst i världen. Argentina hade bojkottat världsmästerskapen sedan 1934, ett beslut som presidenten Juan Perón hade tagit. Han ville att Argentina skulle framstå som världens bästa land och då ville han inte ha något mästerskap som bevisade motsatsen. Omar Sívori spelade aldrig något VM för Argentina. Istället stod han på planen i mästerskapet som spelades i Chile 1962, iklädd den italienska landslagsdressen.

Men den där kvällen i Lima var argentinsk fotboll på toppen av världen. Där och då trodde man inte att någon – eller något kunde stoppa dom. Fallet skulle därför bli än mer tung i VM 1958 – men det är en helt annan historia.