José Manuel Moreno. Om jag säger Pelé, Maradona, Di Stéfano och Garrincha nickar säkert dom flesta igenkännande. Men om jag däremot nämner José Manuel Moreno är det förmodligen inte lika många som nickar. Faktum är dock att Moreno är med i detta sällskap och 1999 blev han rankad som Sydamerikas femte bäste spelare under 1900-talet efter ovannämnda kvartett.
Moreno var känd som lite av en stilikon på 40-talet. Med sitt svartblanka hår och välansade mustasch var han lika ”inne” på 40-talet som Brad Pitt är idag. Moreno föddes i området La Boca, i Buenos Aires, men det var inte hos områdets största klubb han skulle komma att bli en ikon.
Med detta sagt var det absolut inte som så att han inte försökte spela för Boca Juniors. Tvärtom. Uppväxt i en fanatisk Boca-familj fanns alltid drömmen att spela för storklubben hos den unge Moreno. Vid 15-års ålder provspelade han också för klubbens ungdomslag utan att lyckas övertyga deras ledare. Frustrerad – och med en känsla av att ha blivit förbisedd gick han ifrån Bocas träningsanläggning med ett löfte: ”ni kommer att få ångra detta en dag”.
Istället hittade Moreno hem hos Bocas värsta rivaler – River Plate. Vid denna tidpunkt var Bernabé Ferreyra River Plates bäste spelare och det var faktiskt han som rekommenderade klubben att ta in Moreno.
Vid 18-års ålder följde Moreno med River på en turné i Brasilien. Väl där fick han göra A-lagsdebut mot Botafogo och ska ha visat upp en sådan briljans att storklubben, omgående, förstod vilken guldklimp man hade knutit till sig. Samma år debuterade också Moreno i Primera Division mot Platense. Debuten renderade i ett mål samtidigt som laget vann med 2–1.
Under säsongerna 1936 och 37, när River Plate vann ligatiteln båda gångerna, var Moreno en bärande pjäs i laget. Han blev också en av dom centrala figurerna i den historia konstellation, som det pratas om än idag i Argentina, nämligen La Máquina.
La Máquina bestod av, förutom Moreno, även Juan Carlos Muñoz, Adolfo Pedernera, Ángel Labruna och Félix Loustau. Framför allt Labruna och Pedernera skulle komma att forma den argentinska fotbollsmodellen under många år framöver. Labruna är dessutom fortsatt den argentinska ligans näst bästa målskytt genom tiderna med sina makalösa 293 gjorda mål.
Laget fick sitt namn av den legendariske El Gráfico-journalisten Borocotó. Denna kända anfallskedja var väldigt speciell och t.o.m. motståndarna imponerades. Bocas försvarare, Ernesto Lazzatti, sa såhär om La Máquina vid ett tillfälle.
”Jag gick alltid in för att vinna och såklart även när vi mötte La Máquina. Men som en beundrare av vacker fotboll satt jag hellre i publiken och kollade på dom än mötte dom nere på planen”.
La Máquina skulle leva kvar även efter Morenos tid i klubben, men då i lite olika konstellationer. Faktum är också att den grundlades även innan hans intåg i River Plate. Dock är det just den nämnda anfallskedjan här ovan som är mest förknippad med epitetet La Máquina.
Tillskillnad ifrån andra spelare vid denna tidpunkt hade Moreno, förutom tekniken och det kliniska avslutet, även fysiken med sig. Han var en fruktad huvudspelare och av dåtidens experter symboliserade han den kompletta fotbollsspelaren. Det fanns t.o.m. dom som gick så pass långt att man jämförde honom rakt av med Alfredo Di Stéfano. En jämförelse som givetvis inte var fy skam.
Moreno hade många rykten kring sig som spelare och med flera decenniums distans ter sig dom flesta nästan obegripliga. Bland annat sägs det att han ogillade att träna. Vilket kan sättas i perspektivet att fotbollsträningen på 40-talet var väldigt lugn – och avsevärt mer behaglig än vad den är idag.
Precis som sin lagkamrat i River Plate, Muñoz, ansåg Moreno att tango var den bästa träningsmetoden.
”Vet ni hur härlig träning tangon är för en fotbollsspelare? Du får rytmen i kroppen och sen när du spelar fotboll kan du snabbt ändra rytmen i en löpning. Sen tränar du upp höfterna och benen också. Hur skulle det inte kunna vara bra för mig att dansa tango varenda kväll?”
Moreno ska också ha gillat att festa mellan matcherna samt sägs ha både rökt och druckit en hel del sprit. På lördagskvällarna älskade han att göra en stor kycklinggryta och dricka flera flaskor med öl. Klubben försökte få honom att sluta dricka alkohol mellan matcherna och under en veckas tid provade han också att sova lugnt på nätterna samt enbart dricka mjölk.
Efter den korta perioden spelade Moreno sin sämsta match någonsin och valde därefter att återgå till sina vanliga ”rutiner”. Dessa vanor slutade faktiskt med att River stängde av honom under en kort period med resultatet att övriga spelare i laget gick ut i en solidarisk strejk med sin bohemiske lagkamrat.
Morenos pappa brukade sitt på läktaren precis bakom spelargången. Varje gång som han promenerade ut till matcherna vände han sig om för att vinka till sin pappa. När Morenos pappa en dag plötsligt gick bort, fortsatte han ändå sin vana trogen att vända sig om för att dystert konstatera att fadern inte längre satt på läktaren.
”Hur skulle jag kunna acceptera att pappa plötsligt var borta?”
Totalt vann Moreno 14 titlar med River Plate – åtta av dessa var ligaguld. Han representerade också det argentinska landslaget vid ett flertalet tillfällen och vann Copa América fyra gånger.
Efter den första tiden i River Plate gick Moreno först en vända till mexikanska Real Club España innan han återigen var tillbaka i River. Därefter blev det en säsong i den chilenska storklubben Universidad Católica – där han också blev mästare en gång. Moreno var faktiskt en kort vända i Boca Juniors, men utan att sätta något vidare avtryck.
När Moreno kom tillbaka till River under våren 1946 var det många som ville se hans återkomst. Denna match spelades mot Ferro Carril i Buenos Aires.
Ferros hemmaplan var en klassisk trä-arena som i vanliga fall bara tog in runt 35-tusen åskådare, men som denna dag var fylld till bredden med 45-tusen entusiastiska supportrar. Detta gjorde att staketen in till planen brast och supportrarna välde in på planen.
Mitt i allt detta kaos spelades en fotbollsmatch där River Plate fullkomligt mosade sina motståndare och vann med 5–1. Moreno stod för ett minnesvärt hattrick i en match vilken symboliserade all den härliga galenskap som fortfarande förknippas med den argentinska fotbollen.
Efter karriären drog sig Moreno tillbaka. Han uppskattade att ta hand om sin trädgård och att få slippa bekymra sig om att komma i tid till träningarna. Han tränade visserligen landslaget under en kort period på 50-talet och hade också några kortare sejourer med flera klubblag i samma liga, men ju äldra Moreno blev desto mer ville han bort ifrån rampljuset.
Moreno dog i augusti 1978 vid en ålder av sextiotvå. Under sin långa karriär hann han med att spela för ett flertal klubbar i Sydamerika och blev en ikon med River Plate. Här odlade han en myt runt sig själv som den tekniske festprissen, med en näsa för mål, och en fallenhet för tangons förföriska rytmer.
enkoppmate.com 