Miguel Ruglio: Lejonet på Wembley

Miguel Ruglio. Ibland räcker det med en enda insats för att en fotbollsspelare ska bli ihågkommen. Trots att Miguel Ruglio spenderade över tjugo år som målvakt, i flera stora klubbar, är det en specifik match som han är mest ihågkommen för.

Vissa fotbollsspelare minns man för en enstaka händelse, en insats som stack ut mer än de andra. En räddning, ett avslut, eller ett mål som skrev in dem i historieböckerna. Att sedan övriga delen av karriären var tämligen slätstruken spelar mindre roll i sammanhanget. Prestationen som gick till historien gör att spelaren i fråga blir odödlig och dennes namn etsar sig fast i folks minnen.

En fotbollsspelares vars karriär kan beskrivas på just det här viset är Miguel Angel Ruglios. Han hade fötts i den argentinska huvudstaden Buenos Aires 1919 och debuterat för Vélez Sarsfield 18 år senare. Han var extremt populär bland klubbens supportrar och gjorde sig känd för att vara en pålitlig straffräddare. Som ett exempel på detta räddade han fem straffar i fem raka matcher under säsongen 1949. Året därefter räddade han två elvameterssparkar – i samma match – mot River Plate. Samma kalenderår hade Ruglio dessutom också gjort sin första landskamp för Argentina.

Dock var det inte målvaktens prestationer i klubblaget som skulle få honom inskriven i historieböckerna. Istället skulle hans mest minnesvärda prestation komma på andra sidan Atlanten. Argentinas dåvarande president, Juan Perón, hade blivet varse om att England var obesegrade, genom alla tider, på Wembley. Detta var något som kittlade presidentens ständiga behov att hävda sig och han delegerade ansvaret vidare till idrottsministern, Ramón Cereijo, att denne skulle se till att anordna en träningsmatch mot engelsmännen under inledningen på 50-talet.

Cereijo, som besatt goda kontakter runt om i världen, hade inga som helst problem med att få arrangerat en vänskapsmatch mellan länderna. Mötet skulle äga rum den 9 maj 1951 och det fanns flera saker som gjorde tillställning lite mer speciell än bara en vanlig träningsmatch.

Först och främst hade, som sagt, England aldrig förlorat en landskamp på hemmaplan. Därutöver hade de aldrig mött något landslag, hemma i England, som inte kom ifrån de brittiska öarna. Argentina skulle därmed bli de första. Vad som också var intressant i sammanhanget var att det argentinska landslaget inte hade satt sin fot på den europeiska kontinenten sedan VM i Italien 1934. Landet hade dessutom hållit sig utanför såväl VM 1938 – som 1950 i Mexiko.

Den argentinska delegationen togs emot med öppna armar vid ankomsten till England. Detta var åratal innan rivaliteten mellan länderna hade grotts till följd av både händelser på – och utanför planen. Engelska tidningar beskrev de argentinska fotbollsspelarna som små, välbyggda, passionerade och med mörka ögon. Dessutom var de fascinerade över att nästan alla spelare i laget bar mustasch på ett respektingivande sätt.

Tanken ifrån början var att Ruglio skulle ha rest med till England som reserv bakom Estudiantes målvakt Gabriel Ogando, men eftersom att dennes klubb inte släppte i väg honom spelade ödet Ruglio rakt i famnen.

Morgonen den 9 maj 1951 inleddes med kraftigt regn i London och detta renderade i att gräsmattan på Wembley blev ordentlig lerig och mjuk. Dagen innan matchen hade samtliga 70,000 biljetter sålts slut och den engelska publiken verkade väldigt exalterade över att ha fått besök av det argentinska landslaget.

Argentina ställde alltså upp med Ruglio i mål. Framför honom tog Juan Carlos Colma och Juan Manuel Filgueiras hand om försvarsplatserna. Mittfältet utgjordes av Norberto Yácono – som f.ö. kallades för ”plåstret” p.g.a. sin rigorösa markering – tillsammans med Ubaldo Faina och Natalio Pescia. Femmannaanfallet var sedan sannerligen ett namnkunnigt sådant. Mario Boyé, Norberto Méndez, Rubén Bravo, Ángel Labruna och Félix Loustau var en kedja som ingav respekt – och fruktan på samma gång. José Manuel Moreno och Alfredo Di Stéfano fanns inte med p.g.a. att de spelade utomlands till följd av spelarstrejken som härjat i Argentina under 1948. Laget tränades av Guillermo Stábile och han visade respekt gentemot engelsmännen, men betonade samtidigt sitt eget lags styrkor.

Även England ställde upp med ett så gott som ordinarie lag. Det fanns dock emellertid ett stort frånfall i form av Stanley Matthews som var skadad.

Argentina inledde matchen starkast. Redan efter tjugo minuters spel skickade Ruglio en långboll som Labruna tog ner på bröstet och spelade vidare till Loustau på kanten. Han slog i sin tur ett fint inlägg som Boyé kunde ta vara på och nicka förbi den engelska målvakten. Målskytten Boyé var en fruktad anfallare i Argentina under 40-talet och inledningen på 50-talet. Han fick smeknamnet ”El Atómico” (atomen) eftersom nyheter kring hans mål hamnade, vid ett tillfälle, på samma löpsedel som den om att USA släppt en atombomb över Hiroshima. Ruglio minns den intensiva starten på matchen.

”Matchen hade precis börjat när jag gjorde en fin räddning. Detta gav mig självförtroende och jag växte. De snodde åt sig bollen och avancerade konstant – det kommer jag aldrig att glömma. De spelade in till deras inneranfallare som drog på ett skott. Det var ett hårt avslut, högt upp mot det ena krysset. Lyckligtvis kunde jag rädda det. Därefter kom Mario Boyés mål. De (engelsmännen) fortsatte att spela med samma infernaliska tempo, som de hade börjat matchen med, och som de också tänkte avsluta med.”

Ruglios insats på Wembley 1951 gick till historien.

Engelsmännen pressade ner Argentina i banan och Ruglio växte mer och mer ut till en vägg i målet. För varje räddning gick ett sorl genom publiken och de engelska spelarna såg mer och mer uppgivna ut. Luis Elías Sojit hade fått uppgiften att kommentera matchen för radiolyssnarna hemma i Argentina. Han hade några år tidigare gjort sig erkänd i sitt hemland genom att ständigt förkunna att; ”soliga dagar är peronismens dagar”.

Efter varje räddning jublade Sojit och vid ett tillfälle förkunnade han att; ”Argentina håller kvar i sin ledning och målvakten Ruglio är ett lejon på Wembley.” Därefter fortsatte Sojit att benämna målvakten som ”lejonet på Wembley” och ett nytt smeknamn var således fött.

Glädjen skulle dock få ett slut. Under de avslutande minuterna lyckades England vända på steken genom två mål och vinna matchen. Ruglio kände, trots sin fina insats, ändå en besvikelse över att det argentinska laget inte lyckades att hålla stången hela vägen in i mål.  

”Utan att skryta tycker jag att jag gjorde en bra match på Wembley, men jag kunde aldrig tro att det skulle leda till att jag blev så pass omskriven som jag blev. Trots motståndet tvekade jag aldrig kring att vi skulle vinna matchen. Trots det, när det återstod åtta minuter föll alltihop samman. Inom loppet av bara några minuter gjorde de två mål. Det första var efter ett inlägg ifrån höger varpå den vänstra inneranfallaren nickade i mål. Det andra målet var klart offside, t.o.m. engelsmännen sa det. Det var också efter ett inlägg ifrån höger och återigen var det deras inneranfallare som nickade. Bollen gick sedan mot mitten av straffområdet där deras centerforward stod placerad och kunde göra mål.”

Lustigt nog blev Ruglio hyllad av den engelska publiken efteråt. Han hade märkt, under matchens gång, att publiken applåderat varje gång han räddat ett skott.

”När vi började gå av planen skrek publiken som galningar. Eftersom jag inte kunde engelska förstod jag ingenting. Det var vår massör, Cichilio Sola, som stoppade mig och sa; ”hälsa, hälsa tillbaka. Ovationerna är till dig”. Det kändes som att Wembley skulle rasa över mig den kvällen. Efteråt började jag gråta i omklädningsrummet och jag minns att Tucho Méndez försökte trösta mig. Han sa till mig; ”gråt inte, du som gjorde en sådan bra match och var ett fenomen – inte ska väl du gråta?”

I den brittiska pressen fortsatte journalisterna att skriva om Ruglio och hans fantastiska prestation. Många engelsmän åkte t.o.m. till Irland för att se när Argentina, några dagar senare, skulle besegra irländarna med 1–0 efter ett drömmål av Labruna. I den argentinska tidningen El Gráfico hyllades också Argentina för sin prestation mot England. ”Vi vet inte varför vi skulle vara glada, men samtidigt finns det heller ingen anledning att vara nedstämda.”

Mötet mot Irland skulle också bli Ruglios sista framträdande i det argentinska landslaget. Vid hemkomsten till Argentina togs laget emot som hjältar och journalisterna flockades runt målvakten som fått smeknamnet ”lejonet på Wembley”.

1953 möttes Argentina och England ytterligare en gång, men vid det här tillfället på Estadio Monumental i Buenos Aires. Den här matchen vann argentinarna med 3–1 efter att Ernesto Grillo bl.a. gjort ett historiskt mål. Vid den här tidpunkten hade dock Ruglios karriär redan börjat gå utför. Samma år som returmötet i Argentina spelades hade han dragit på sig en allvarlig skada i ankeln. Detta ledde till att han lämnade Vélez Sarsfield och spelade en period för Tigre. Därefter spenderade Ruglio en kortare epok med chilenska O’Higgins innan han lade skorna på hyllan i Brasilien med Palmeiras.

Efter spelarkarriär öppnade Ruglio en smörgåsfabrik i Argentina och levde vidare i huvudstaden ända fram till sin död 1993 efter att han drabbats av en hjärtinfarkt. Hans karriär sträckte sig över två decennier och trots att han var populär i samtliga klubblag, som han spelade för, var det insatsen på Wembley 1951 som gjorde honom odödlig inom den argentinska fotbollshistorien. En insats som fick engelsmännen att gapa av beundran över lejonet som erövrade Englands nationalarena – om än bara för en kväll.