Leopoldo Luque: Målgöraren under en dyster epok i landets historia

Leopoldo Luque. Med fyra mål i VM 1978 var han, tillsammans med Kempes, kanske den starkast bidragande orsaken till att Argentina vann VM-guld på hemmaplan. Men Leopoldo Luque var inte enbart en spelare som ”dansade en sommar”. Hela hans karriär var kantad av mål – och glädje under en dyster epok i landets historia.

Spelarna hade precis gått av gräsplanen i den polska staden Chorzow när dom fick höra om nyheterna hemifrån. Argentina hade precis besegrat Polen i en vänskapsmatch med 2–1, men detta resultat föll snabbt i glömska när spelarna fick veta vad som hänt i hemlandet.

En militärkupp hade avsatt den regering som leddes av Isabela Perón och i huvudstaden utropade högerextremisten Jorge Rafael Videla sig själv till Argentinas nye president. Leopoldo Luque var en av spelarna som var med vid landslagets match i Polen – och han minns när laget tog emot nyheterna hemifrån.

”Vi var i Polen och när matchen var över närmade vi oss en journalist som bad om att få berätta om vad som hänt hemma i Argentina. När vi kom tillbaka till hotellet i Polen samlades vi uppe på Kempes rum och samtliga brast ut i tårar”.

En omkastning av verkligen, på bara någon timme, sköljde över dom argentinska spelarna där dom satt i den polska staden. Luque har beskrivet hur oron kom krypandes i hela laget när dom fick reda på nyheterna.

”Vi var långtifrån våra familjer – och vänner. Vi visste inte om det hade gått våldsamt tillväga när allt detta hade skett. För många var denna händelse deras första motgång i livet, vi var inte vana vid att sådana här saker hände oss. När vi hade lämnat landet hade människor vinkat av oss på flygplatsen, när vi kom tillbaks möttes vi av militärpolis överallt”.

En av lagets mest erfarna spelare, målvakten Hugo Gatti, försökte lugna ner sina lagkamrater och bad om att få ringa sin fru hemma i Argentina för att få fler detaljer kring vad som hänt.

”Men det gick aldrig snabbt att ringa ifrån ett land till ett annat på den tiden. Efter två timmar fick dock Gatti, tillslut, tag på sin fru som berättade att samtliga människor i Buenos Aires höll sig inomhus, men att ingen kommit till skada vid militärkuppen”.

Leopoldo Luque i VM-finalen mot Nederländerna 1978.

Hela upplevelsen kom att prägla fortsättningen av Luques karriär och även hela hans liv. Anfallaren hade fötts den 3 maj 1949 i Santa Fe, ett antal timmar ifrån Buenos Aires. Han började spela med Unións ungdomsakademi utan att lyckas slå sig in i A-laget.

Istället kom den chansen i den lilla klubben Gimnasia Jujuy. Karriären fortsatte sedan till Central Norte de Salta eftersom Luque gjorde sin militärtjänstgöring i närheten. Efter en kortare sejour i Unión var det först som nybliven 23-åring, i Rosario Centrals matchtröja, som Luques officiella debut i Primera Division kom.

Efter en kortare tid i Rosario såldes han återigen tillbaka till Unión. Här hjälpte Luque klubben till uppflyttning 1974 och året efter lyckades Unión komma på en mycket inspirerande fjärdeplats i Primera Division. Detta med ett lag som innehöll flera kvalitetsspelare vilka senare i karriären skulle tillhöra betydligt större klubbar. Bland dessa återfanns, förutom Luque, även Hugo Gatti, Rubén Suñé och Ernesto Mastrángelo.

Leopoldo Luque i Unións tröja.

Efter denna mycket meriterande fjärdeplats blev Luque ett hett villebråd på marknaden och tillslut bestämde sig River Plate för att köpa loss honom. Med ”Los Millonarios” skulle Luque vinna ligan fem gånger och utvecklas till en självklar pjäs i det argentinska landslaget. Det var också ganska talande att hans medverkan kom i samma veva som han skrev på för storklubben.

I Copa América 1975 blev Luque turneringens bäste målskytt med fyra gjorda mål. Det gick dock inget vidare för Argentinas del då man åkte ut redan i gruppspelet efter att ha förlorat båda mötena med Brasilien.

Argentina hade blivit tilldelade världsmästerskapet 1978 redan tolv år tidigare. Mexiko var deras främsta utmanare om att få arrangera turneringen, men efter att dom blivit tilldelade mästerskapet 1970, drog man sig ur, och valet föll på Argentina.

Det var onekligen ett helt annat Argentina som slutligen arrangerade mästerskapet gentemot det som ansökt om det tolv år tidigare. Ironiskt nog var logan till mästerskapet inspirerad av Juan Peróns uppsträckta armar. Trots att militärjuntan, som tog över makten i landet två år innan mästerskapet, hade försökt att radera ut allt som hade med Perón att göra, blev denna detalj ändå kvar under mästerskapet.

Hela Argentina var ett land i oro och disharmoni när invigningsceremonin rullade på inför starten av mästerskapet den 1 juni 1978. På läktaren satt militärgeneralen – och landets diktator Jorge Videla med sin bistra uppsyn och iskalla blick.

Det argentinska landslaget tränades sedan 1974 av Luis Cesár Menotti. Argentina hade inte presterat särskilt bra i dom två tidigare mästerskapen under 70-talet. Till VM 1970 hade man inte ens lyckats kvalificera sig och fyra år senare i Västtyskland åkte Argentina ut i det andra gruppspelet. Med detta i bagaget gick man därför knappast in som favoriter till turneringen på hemmaplan 1978.

Laget kretsade kring några stjärnspelare där Luque vara en av dessa. Samtliga spelare, förutom Mario Kempes, spelade i den inhemska ligan och majoriteten kom ifrån någon av landets fem största klubbar. Argentina vann sina två inledande matcher mot Ungern samt Frankrike och i båda dessa blev Luque målskytt. Det vackraste av dessa båda mål kom i matchen mot fransoserna där han drog på ett halvvolleyskott ifrån väldigt långt avstånd. I gruppspelets sista match besegrades Argentina av Italien med 1–0, men trots det gick man ändå vidare som tvåa i gruppen – bakom just nämnda Italien.

Trots att Argentina gått vidare och Luque gjort mål i två av matcherna var mästerskapet ingen glädjefylld upplevelse såhär långt för anfallaren. Efter första gruppmatchen mot Ungern hade en av militärjuntans ledare sagt till Luque att ”detta kan bli dödens grupp för din del” med en hånfullt leende på läpparna. Själv tyckte Luque att hela situationen var långtifrån rolig.

”Det enda jag kunde tänka på var att en bror till en av mina bästa vänner hade försvunnit den dagen. Senare hittade dom honom död på ett fält med cement runt hans fötter. Vid den tidpunkten hade militärjuntan börjat kasta ut människor, som opponerade sig mot regimen, ur flygplan. Detta var dock inget jag visste om vid tidpunkten för mästerskapet. Dessutom hade min bror dött i en bilolycka”.

Leopoldo Luque i VM-finalen mot Nederländerna.

Trots dessa hemska omständigheter fortsatte VM att spelas. I gruppspel nummer två hamnade Argentina tillsammans med Brasilien, Polen och Peru. Dom båda vinnarna av respektive grupp gick vidare till finalen, medan två:orna fick göra upp om bronsmedaljen. Efter att ha besegrat Polen med 2–0, och kryssat med Brasilien, gällde det för Argentina att vinna den avslutande matchen mot Peru med minst fyra mål. Detta då Brasilien hade en klart bättre målskillnad.

Argentina mosade Peru med 6–0 i en match som väckte stora misstankar efteråt. Dels fanns det anklagelser om att militärregimen skulle ha hotat dom peruanska spelarna inför matchen – något som spelarna själva med lagkaptenen, Héctor Chumpitaz, i spetsen förnekade.

Där fanns också misstankar om att Peru skulle ha blivit mutade med ett lukrativt handelsavtal. Oavsett vad som egentligen hände låg det en olustig stämning över hela tillställningen. Det finns också indikationer som visar på motsatsen till en läggmatch. Faktum är nämligen att Peru träffade målramen vid två tillfällen under den första halvleken och var nära att göra mål vid ytterligare några situationer.

Hursomhelst vann Argentina gruppen och var klara för VM-final. Luque stod för två av målen i matchen mot Peru och hade nu skrapat ihop fyra mål under turneringen. Med det var han jämsides med Mario Kempes i flest gjorda mål för Argentina när nationalsången började rulla, inne på Estadio Monumental, minuterna före finalen mot Nederländerna. Motståndet hade presterat en fin fotboll under mästerskapet och hade flera stjärnspelare i laget.

Argentina vann finalen efter dubbla mål av Mario Kempes – vilka sedermera innebar att han säkrade skytteligatiteln i mästerskapet. Luque stannade på fyra mål, men kunde titulera sig världsmästare. Något som var hans tveklöst största titel i karriären. Dock har Luque själv menat att det var svårt att njuta av titeln p.g.a. omständigheterna som rådde i hemlandet.

”Hela vår generation blev märkta av dessa händelser. Många har pratat nedlåtande om våra meriter och menat att vi inte vann världsmästerskapet på ett hedervärt sätt. Vi hade ingen aning om vad som hände i landet medan mästerskapet rullade på. Vi var inlåsta på våra hotellrum i 40 dagar och kom bara ut när vi skulle träna och spela match. Det som regimen gjorde mot befolkningen i Argentina var avskyvärt och det smärtar mig något enormt att vi som spelare i landslaget blev – och för alltid är associerade med dessa fruktansvärda människor”.

Under åren som militärjuntan styrde i Argentina försvann och dödades över 30.000 människor. Folk som på något sätt kunde anses som meningsmotståndare eliminerades genom att antingen fängslas eller dödas. Tusentals människor puttades barbariskt ut ifrån flygplan, mot en säker död, med cement runt fötterna.

Att världsmästerskapet i fotboll överhuvudtaget fick gå av stapeln 1978 var en skamfläck för hela världsfotbollen. Att den barbariska militärregimen i Argentina fick möjligheten att tvätta rent sina egna namn, genom att stå värd för världens största idrottsevenemang, var skandalöst.

Leopoldo Luque, Mario Kempes och Daniel Passarella var några av spelarna som oskyldigt blev förknippade med en av dom mörkaste epokerna i Argentinas historia. Just därför har kanske många, tråkigt nog, förträngt flera av dessa duktiga fotbollsspelare.