Antonio Alzamendi: ”Myran” som avgjorde Interkontinentalcupen 1986 för River Plate

Antonio Alzamendi. Han kom att för alltid att ha en plats i River Plates historia efter att ha gjort det enda målet i finalen av Interkontinentalcupen 1986 mot Steaua Bukarest i Tokyo. Antonio Alzamendi var en notorisk målgörare, extremt smart – och snabbtänkt i avslutningslägena och en av många uruguayanska fotbollsspelare som nått stora framgång i Argentina.

Alzamendi föddes i den uruguayanska staden Durazno. Enligt egen utsago har han aldrig riktigt trivts i storstäderna utan oftast funnit sig mer till rätta på landsbygden – och i småstadsidyllen. Trots detta skulle han komma att bli en framgångsrik spelare för två av Argentinas största klubbar och vilka båda är hemmahörande i två av landets största städer.

Som liten hejade Alzamendi faktiskt på Independiente. Det kan kanske verkar konstigt att en grabb i Uruguay – med närheten till Club Nacional och Peñarol – blev förälskad i Independiente, men det hade såklart sin förklaring. En släkting till Alzamendi var nämligen supporter till ”El Rojo” – dessutom älskade den lille grabben Independientes stjärna Daniel Bertoni. Alzamendi brukade sätta sig på familjen tak och följa matcherna via radion. Däruppe fick man dels vara ifred och dessutom var radiosignalen lättare att snappa upp.

Det ska dock nämnas att fram tills elva års ålder hejade Alzamendi också på Club Nacional, men bytte snabbt till ärkerivalen eftersom de ju citat; ”hade svarta och gula tröjor som var mycket snyggare, haha”.

Som liten fick han smeknamnet ”Hormiga” (myran) eftersom han brukade ta sig in i butiker och äta upp innehållet inuti vattenmelonerna för att sedan lägga på ”locket” igen. Men smeknamnet kunde också härledas till att Alzamendi ofta gick hem till folk och åt upp deras mat – något som kanske inte alltid blev uppskattat, men som hade sin förklaring.

Familjen var stor och det fanns inte något överflöd av mat. De var sju syskon och vanligtvis blev det ett mål mat om dagen för att sedan på kvällen få nöja sig med skorpor och mate. När Alzamendi ibland följde med sina äldre systrar för att handla mat hällde de i honom mjölk, inne i butiken, när föreståndaren gått i väg för att hämta ägg.

När den ordinarie skolgången var över började Alzamendi att arbeta som polis. Han kom in i yrket genom att spela fotboll för polisens lag, men senare blev han tvungen att arbeta som detta också. Föräldrarna var nämligen bestämda kring sina åsikter – antingen studerar du, eller så jobbar du. Alzamendi valde arbetet och han trivdes bra som polis.

”Detta yrke lärde mig massvis med saker i livet och jag fick fantastiska vänner. Gatan lär dig att handskas med människor. Lyckligtvis råkade jag aldrig ut för några allvarliga situationer”.

Med en 38 kaliber revolver patrullerad han gatorna i hemstaden. Dock erkänner han själv att om något större skedde så drog han sig gärna undan. Alzamendi var inte intresserad av just den här typen av spänning i vardagen.

Efter att ha spelat för två klubbar i Durazno – varav det ena var polislaget – skrev Alzamendi på för huvudstadslaget inne i Montevideo, Sol América. Här spelade han ett år innan ett erbjudande ifrån favoritklubben som liten, Independiente, dök upp som ett alternativ. En person vid namn Roque Santucci hade lovat Alzamendi att ifall han gjorde det bra i Sol América så skulle han ta med honom till Independiente.

”Santucci var något av en konsul, han tjänade inga pengar på övergångarna, men rekommenderade spelare till andra klubbar. Dessutom var han en nära vän till Julio Grondona (dåvarande president för Independiente) och Pastoriza (dåvarande tränare för Independiente)”.

Pastoriza såg Alzamendi i en landskamp för Uruguay mot Spanien – där anfallaren briljerade – och blev omgående imponerad. Valencia visade också intresse för hans namnteckning, men Roque var helt inställd på att Alzamendi skulle till Independiente och så blev också fallet. Han anlände till Buenos Aires 1978 och skrev sedan på ett kontrakt med den argentinske storklubben.

”Jag anlände en dag efter VM-finalen 1978. Det var konfetti överallt på gatorna. Jag förstod ingenting”.

Den inledande tiden i Argentina blev inte som förväntat. Först och främst bestämde sig Alzamendi och hans sambo för att bo hemma hos en släkting utanför staden. Här var ännu inte gatorna asfalterade vilket renderade i att så fort det började regna förvandlades hela samhället till en enda stor gyttjepöl. Dessutom tog det två timmar att ta sig till Independientes träningsanläggning och efter ett tag, med detta pendlande i benen, var Alzamendi slutkörd.

Pastoriza fick nys, efter några månader, kring den ohållbara boendesituationen och fixade en bostad endast några kvarter ifrån träningsanläggningen. Inte heller debuten blev någon vidare succé för Alzamendi.

”I min debut sprang jag nog offside 14 gånger eftersom jag var så snabb och inte tajmade löpningarna. Pastoriza tog mig åt sidan och sedan tränade vi på de där diagonallöpningarna och hur jag skulle tajma dem på bästa sätt”.

Alzamendi menade också på att han hade turen som kom till en klubb vilken sannerligen kändes som en stor familj. Alla tog hand om varandra och såg till så att alla trivdes. Alzamendi var inte heller van vid att plötsligt spela inför 50,000 åskådare. Därför kändes det skönt att få stöttning av lagkamrater och Grondona. 1978 var han med och vann ligan tillsammans med Independiente efter att ha besegrat River Plate med 2-0 i finalen.

Alzamendi i Independientes tröja.

”Mot River Plate spelade vi några fantastiska matcher. Supportrarna fyllde alltid läktarna. Den här kvällen, i Avellaneda, var Bocha (Bochini) galet bra och gjorde båda målen när vi vann med 2-0. River Plate hade ett fantastiskt lag de också med flera världsmästare ifrån 1978 i Passarella, Fillol, Luque och Ortiz”.

Enligt Alzamendi var Pastoriza något av en fadersfigur för honom och han lärde anfallaren massvis av saker – både kring fotbollen, men också om livet i stort. ”Han lämnade mig aldrig ensam, han tog verkligen hand om mig som en son” mindes Alzamendi långt senare. Efter mer än fyra år och närmare 200 matcher för Independiente lämnade han i slutändan klubben för att skriva på för River Plate istället.

Anledningen till flytten berodde på en osämja med Pedro Iso om lönen i storklubben. Alzamendi ansåg att han förtjänade att tjäna likvärdigt med de som var bäst betalda i klubben – Iso höll inte med. Såväl Boca Juniors – som River Plate ville kontraktera Alzamendi, men eftersom han redan gett sitt ord till den sistnämnda klubben föll valet på dem.

”Jag hade varit i Independiente i fyra och ett halvt år. Det var inte konstigt att det började tära lite på vår relation”.

Med River Plate skulle Alzamendi vara med om att vinna två väldigt ikoniska titlar. Dock delades hans epoker med storklubben upp i två delar. Detta eftersom han lämnade föreningen en gång, innan han kom tillbaka igen.

”Jag anlände till River Plate 1982 med förhoppningen om att spela tillsammans med Passarella, Luque, Jota Jota och när jag precis anlänt rassade alltihop samman. Det gick inte alls bra och i slutet av året, när jag skulle diskutera en förlängning, tyckte jag att Aragón Cabrera (Rivers dåvarande president) behandlade mig illa så jag gick till Nacional istället”.

Egentligen ville Alzamendi återvända till Independiente, men Pedro Iso var fortsatt irriterad på anfallare och därför föll valet på Nacional. Därefter blev det en kort vända i Mexiko innan Alzamendi anlände till Peñarol – Nacionals ärkerival – och blev såväl mästare som skyttekung. Plötsligt öppnades dörren upp till River Plate igen. Alzamendi hade svårt att tro det var sant, men en herre vid namn Paco Casal fixade hela affären och den uruguayanske anfallaren var tillbaka i storklubben.

Under sin andra sejour med River Plate vann Alzamendi klubbens allra första Copa Libertadores-titel när América de Cali besegrades i finalen. Inför den första finalmatchen i Colombia var nervositeten – och förväntningarna på topp. Det var dags att skriva historia.

”Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte var nervös. Vi visste om att ifall vi vann, då skulle vi hamna i klubbens historieböcker. Detta hade tränaren Bambino (Veira) präntat in i våra huvuden redan ifrån inledningen på säsongen. Samtidigt kände jag mig som mästare när vi vunnit i Cali. Jag visste att det återstod en svår match, och att man inte skulle bli för självsäker, men jag kände mig redan som en mästare”.

Alzamendi jublar över målet i Interkontinentalcupen mot Steaua Bukarest.

River Plate vann även returen hemma på Estadio Monumental och kunde titulera sig mästare i Copa Libertadores för första gången i klubbens historia. Detta gav också en plats i Interkontinentalcupen där man skulle ställas mot Europacupmästarna Steaua Bukarest i en final som spelade i den japanska huvudstaden Tokyo.

Enligt Alzamendi själv hade River Plate inte den minsta koll på sina motståndare. Faktum är att de inte ens hade sett Steaua spela. Dock visste de att laget hade besegrat FC Barcelona på vägen mot titeln i Europacupen. ”Men motståndet spelade mindre roll för oss, vi var inte rädda för något lag” mindes Alzamendi.

Matchens enda mål föll efter en frispark där Juan Gilberto Funes fallit och Beto Alonso kvickt slagit frisparken. Han uppfattade blixtsnabbt att Alzamendi – med sin beryktade snabbhet – låg i startgroparna. Anfallaren tog emot bollen och avslutade. Först gick den i stolpen, via målvakten, innan Alzamendi kunde nicka in bollen i mål. Anfallaren sprang iväg i jubeleuforin med armarna i luften som ett flyplan. ”Där och då tänkte jag på mina föräldrar, på mina barn och på mitt folk”. 

När domaren blåste av matchen fick han aldrig chansen att göra ”Una vuelta olímpica” – dvs. ett ärovarv. Detta eftersom de japanska sponsorerna omringade honom snabbt för att leverera priset som matchens bäste spelare. Vad priset var? En Toyota såklart. Alzamendi sålde emellertid bilen och delade pengarna med fyra andra anställda inom klubben som han bestämt med inför finalen.

Efter matchen i Tokyo följde inte Alzamendi med på klubbens turné i USA. Istället reste han hem till Durazno för att fira med familjen och nära vänner.

”Jag ringde upp min pappa som hyrde en lokal och sen bad jag honom att förbereda en stor middag med mycket kött”.

Alzamendi vann både Copa Libertadores och Interkontinentalcupen med River Plate.

Med det uruguayanska landslaget nådde Alzamendi flera milstolpar. Bland annat gjorde han mål i ett världsmästerskap när han redan efter fyra minuter av premiären 1986, mot Västtyskland, gav sitt Uruguay ledningen med 1-0. Lothar Matthäus tappade bollen och Alzamendi var, som alltid, snabb att uppfatta situationen. Hans avslut gick in, via ribban, och anfallaren sprang överlyckligt iväg för att fira sitt första VM-mål.

”För mig är ett mål det största man kan göra på en fotbollsplan. Dessutom var det för mitt land, i ett VM-slutspel – mitt allra första dessutom! Jag älskar mitt land och mitt folk. Jag visste att min familj och vänner kollade hemma i Durazno. Enzo (Francescoli) och mina andra lagkamrater skrek; ”stanna din galning”, eftersom vi spelade i Querétaro som var på 3000 meters höjd. Hur skulle jag kunna stanna? Jag sprang till mittlinjen där det fanns några supportrar i höjd med denna på läktaren och sen firade jag med dem”.

Därefter gick det sakteligen utför för Uruguay i världsmästerskapet. Man fick stryk av Danmark med 6-1 i gruppspelet, Alzamendi bänkades och sedan åkte man ut i åttondelsfinalen mot Argentina. Året efter fick dock såväl anfallaren – som hela Uruguay stor revansch när man vann Copa América i Argentina. Dessutom slog laget ut värdnationen i semifinalen vilket banade väg för guldet.

Alzamendi lämnade River Plate 1988 för att spela i spanska Logroñés. Därefter återkom han till Argentina igen för en kortare sejour i den anspråkslösa klubben Textil Mandiyú innan han lade skorna på hyllan i Rampla Juniors i Uruguay.

Alzamendi har alltid hävdat att han känt sig välkommen i Argentina och alltid kommit överens med folket i grannlandet. Det är kanske inte särskilt konstigt av flera olika anledningar. Dels har uruguayanska spelare alltid trivts bra i Argentina – och dels skördade Alzamendi stora framgångar i landet. Med Independiente vann han ligan och hos River Plate blev han såväl mästare i Argentina – som Sydamerika och sedermera hela världen.

Alzamendi var snabb – och ständigt uppmärksam när ett läge till mål dök upp. Det gjorde honom inte unik, men likväl omtyckt, omskriven och en bestående del av den argentinska fotbollshistorien.