Daniel Bertoni: Bochinis nära vän, lagkamrat med Maradona i Napoli, trefaldig Copa Libertadores-mästare och världsmästare

Daniel Bertoni. Han var med om att vinna VM-guld 1978, blev utlandsproffs i såväl Spanien – som Italien och var lagkamrat med Diego Maradona. Frågan är dock ifall inte Bertonis vänskap med Bochini har lämnat störst avtryck genom historien.

Det är morgon i den argentinska staden Quilmes under mitten på 70-talet. Två kompisar ska precis sätta sig i bilen för att köra till träningen, men idag är något annorlunda. Ricardo Bochini, som brukar sitta vid ratten, räcker istället över nycklarna till sin kompis Daniel Bertoni. ”Idag kör du” säger ”Bocha”, som han kallas, till Bertoni. Med en klump i halsen sätter sig den kommande världsmästaren motvilligt bakom ratten och ger sig ut på vägen mot träningen i Avellaneda.

”Jag hade ju inte tagit körkort eller någonting sådant och dessutom var inte vägen, mellan Quilmes och Avellaneda, den enklaste. Den var fullsmockad med lastbilar och bussar. Som jag svettades den dagen. När vi kom fram badade jag i svett, det var som att jag hade sprungit till träningen”.

Ricardo Bochini lärde alltså sin vän Bertoni att köra bil. I sin nyinköpta Fiat 128 tog de sig tillslut helskinnade till träningen med Independiente. För Bochinis del var det förmodligen också lite av tacksamhet gentemot familjen Bertoni, hos vilka han fått bo under fyra år medans grabbarna tagit sig uppåt till storklubbens A-lag.

”Än idag ser mina föräldrar Bocha som en extra son. Han är en fantastisk – och ärlig människa”.

Bertoni och Bochini lärde känna varandra i Independiente och blev nära vänner.

Daniel Bertoni föddes i Bahia Blanca, men växte upp i Quilmes. Som liten var han, enligt egen utsago, något av en rebellisk unge. Hans hetlevrade känslospektrum gjorde att Bertoni ofta hamnade i bråk med tränarna hos de olika kvarterslagen han spelade för.

Tillslut började han att spela för Quilmes ungdomslag. En ungdomstränare vid namn Díaz ansåg att han enbart på Bertonis gångstil kunde se att denne skulle bli en stor fotbollsspelare.

”Jag hade vid ett tillfälle lämnat ungdomslaget när Gordo Díaz kom letandes efter mig en kväll. Vi satte oss ner på en bar varpå han framförde att om jag var beredd på att satsa så skulle jag bli en fantastisk fotbollsspelare och spela för landslaget. Han visste enormt mycket Díaz. Han hade aldrig sett mig spela, men hört om mig ifrån andra. Han kunde se på en person baserat på dess gångstil om denne skulle bli en bra fotbollsspelare eller inte”.

Samtidigt som studierna fortlöpte började Bertoni på allvar att göra avtryck inom Quilmes ungdomsakademi och föga förvånande lockade fotbollen mer än skolarbetet. Han har själv medgivit att han var en tämligen lat elev som istället för en förkärlek till böckerna var galen i fotbollen.

Under hela sin karriär var Bertoni fast bestämd med att fotbollen i första hand var en konstform – sedan ett arbete. En gång fick han 1000 pesos av sin pappa för att kunna gå ut och dansa med sina polare. Istället gav Bertoni bort pengarna till sin bror och gick till sängs tidigt. Han hade trots allt match med ungdomslaget dagen därpå.

Som 16-åring debuterade Bertoni för Quilmes seniorlag – ”jag hade tur och det hjälpte mig” minns han själv. Året därpå skrev han på för storklubben Independiente med vilka Bertoni skulle komma att skörda enormt stora framgångar.

I Independiente lärde Bertoni känna en annan talangfull grabb vid namn Ricardo Bochini och omgående blev de båda nära vänner. Så pass goda kamrater att Bochini flyttade hem till familjen Bertoni där mamman i hushållet tillagade den godaste maten som båda två någonsin hade smakat på. Bochini mindes långt senare vilka fantastiska Milanese som Bertonis mamma tillagade.

”Jag lärde känna Bochini i Independiente. Det blev helt naturligt, han kom hem till mig, jag ibland till honom. Vår vänskap satt liksom i vår hud, det var naturligt att vi blev vänner”.

Med Independiente vann Bertoni och Bochini Copa Libertadores tre år i rad mellan 1973 och 75. Dessutom bärgade man, under samma epok, Interkontinentalcupen en gång och Copa Interamericana två gånger. Titeln i Interkontinentalcupen kom mot Juventus 1973. I princip ingen trodde på att Independiente skulle vinna finalen, vilket också renderade i att endast en fotograf reste ifrån Argentina till matchen i Tokyo.

”Han var dessutom supporter till Independiente och missade således att ta bilder på segermålet eftersom han jublade istället. Det slutade med att han fick köpa bilden av en italiensk fotograf. Han kastade nästan iväg kameran i jubelyran”.

Bertoni utmärkte sig, under åren i Independiente, med sin exemplariska teknik och fina förmåga att kunna avsluta med båda fötterna. Bochini å sin sida var ett bollgeni av sällan skådat slag och många har jämfört honom med Diego Maradona. Givetvis hann Bertoni även med en ligatiteln under alla dessa säsonger. Denna kom 1977, precis innan han valde att ta klivet över till den europeiska fotbollen.

Två år i Spanien med Sevilla banade väg för fyra år i italienska Fiorentina. Här blev Bertoni omåttligt populär bland supportrarna och själv ansåg han också att Florens var en av dom vackraste städerna han upplevts.

”Supportrarna tyckte mycket om mig i Sevilla. Första säsongen kostade mig en hel del i själva acklimatiseringen, men säsongen därpå gjorde jag 16 mål och blev såld till Fiorentina. Även här blev jag något av en idol. Därefter bar det av till Neapel där jag nästan blev mästare ihop med Maradona”.

Just Scudetton i Italien verkade ständigt slinka Bertoni ur händerna. Trots att han spenderade sammanlagt sju säsonger i Serie A blev han aldrig mästare.

”Jag hade lite oflyt också. 1980 var jag på väg till Roma, men det blev aldrig av och den säsongen blev de sedermera mästare. Därefter dök Verona upp, men inte heller dit gick jag varpå de blev mästare. Därefter lämnade jag Napoli och sedan vann de ligan. Med Fiorentina var vi också nära säsongen 1981-82. Vi förlorade guldet i den sista omgången när vi hade ett race med Juventus. De fick en straff som inte existerade och hos oss anullerade domaren ett korrekt mål. Vilken tillfällighet, inte sant? Det var alltid samma sak med Juventus”.

Daniel Bertoni (t.h) i Fiorentinas tröja tillsammans med Daniel Passarella och Diego Maradona – som han senare också skulle bli lagkamrat med.

Hos Napoli blev, som sagt, Bertoni lagkamrat med Maradona. Vid ankomsten till Neapel hade redan Diego skapat hysteri i staden. Bertoni minns hur han en gång bjöd in Diego till sitt hus, som hade utsikt över Capri, för att äta hans frus berömda Milanese (vad annars?). Supportrarna fick dock nys om detta och började samlas utanför huset. Det i sig hade väl varit okej, men värre blev det när dom fanatiska supportrarna började klättra över muren och tog sig in på Bertonis tomt. Allt för att få en skymt av stadens, numera, stora ikon Diego Maradona.

1975 hade Bertoni, för första gången, blivit uttagen i Menottis landslagstrupp. När han sedan tackade nej till den årliga turneringen i Toulouse trodde Bertoni att Menotti skulle surna och inte ta ut honom något mer i landslaget – han kunde inte ha haft mer fel. Menotti var pragmatiskt lagd och inte uteslutande känslostyrd. Han såg vad Bertoni skulle kunna addera till laget och då vägde detta såklart över.

När världsmästerskapet gick av stapeln i Argentina, 1978, var Bertoni med i förbundskaptenens trupp. I premiären mot Ungern hoppade han i den 67:e spelminuten istället för rumskamraten René Houseman och avgjorde matchen med sju minuter kvar på klockan. Sin första match ifrån start kom i sista gruppspelsmatchen mot Italien och därefter var sedan Bertoni ordinare i de resterande matcherna. Hans andra mål i turneringen kom lägligt i finalen mot Nederländerna och konkretiserade Argentinas övertag, samt satte spiken i Nederländernas kista.

”Vi hade en enorm tro på det vi gjorde. Varje träning var som en final till döden. Samtliga spelare i truppen ville vinna en plats i laget”.

Förutom VM-guldet var Bertoni även med vid världsmästerskapet i Spanien fyra år senare. Den gången gick det betydligt sämre och Argentina åkte ut med dunder och brak i det andra gruppspelet. Enligt Bertoni hade det väldigt mycket med lagets inställning att göra.

”Vi var världsmästarna som trodde att vi skulle vinna igen enbart baserat på detta, men så fungerar det inte. Man måste visa det ute på planen. Vi hade egentligen, spelarmässigt, ett bättre lag än 1978 med Maradona, Ramón Díaz och Calderón i laget, men vi misstog oss betänkligt”.

Samtidigt kom rapporter hemifrån att kriget om Falklandsöarna höll på att förloras vilket också störde koncentrationen hos spelarna.

Efter sejouren med Napoli valde Bertoni att avsluta sin aktiva spelarkarriär med ett år i Udinese. Här blev det degradering efter att laget fått nio poängs avdrag tillföljd av en tidigare matchfixningsskandal som skedde innan Bertoni kommit till klubben.

”Egentligen tog vi 26 poäng vilket hade varit tillräckligt, men sen kom detta poängavdraget vilket gjorde att vi åkte ur. Presidenten ville att jag skulle stanna och spela i Serie B. Men min fru tyckte att jag borde spela i högstadivisionen så jag ändrade mig. Det ångrar jag idag. Det hade varit roligt att fortsätta spela i Udinese”.

Istället vände Bertoni hem till Argentina och tanken var att han skulle skriva på för Independiente, men av olika anledningar blev det inte verklighet. Han var nu 32 år och bestämde sig istället för att lägga skorna på hyllan och avsluta sina aktiva karriär.

Daniel Bertoni hann med mycket under sin långa karriär. Han vann det mesta som gick att vinna med Independiente, spelade i tre olika klubbar i Italien och vann VM-guld med Argentina. Dessutom är han en av få argentinska fotbollsspelare som kan stoltsera med att ha gjort mål i en VM-final.