Roberto Saporiti: Menottis assisterande under VM 78, mästare med Argentinos och gudfar till David Trezeguet

Roberto Saporiti. Han var assisterande till César Luis Menotti under VM 1978. Men vad många inte vet är att Saporiti även hade en hyfsat lång spelarkarriär – om än inte särskilt framgångsrik – samt en tränarkarriär på egen hand. Dessutom är han gudfar till den f.d. franska landslagsmannen David Trezeguet. Bara en sådan sak.

Det finns åtskilliga berättelser om personligheter inom fotbollen som blev en avsevärt bättre tränare – än vad de var som spelare. Ibland kan man nästan tro att för att bli en riktigt vass tränare kan du inte ha varit allt för bra som spelare. Det stämmer såklart inte alltid, men på många stora tränare i världen är det en korrekt iakttagelse.

Roberto Saporiti tillhör, i allra högsta grad, den här skaran. Han föddes i Buenos Aires och beskriver sig själv som en rastlös person sedan barnsben. Redan som nioåring tog han sitt första jobb för att kunna införskaffa sina första fotbollsskor. Precis som många andra pojkar i Argentina älskade Saporiti fotbollen. Dock såg han inte idrotten som ett framtida arbete. Detta gjorde därför att han, något överraskande, debuterade för Independiente, vid 18-års ålder, utan att ha spelat för deras ungdomslag.

”Jag hade inga tankar på att göra en fotbollskarriär. Jag arbetade i en skofabrik som hette Benazar, på den sektionen som hade hand om att fixa sulorna på skorna. Jag började klockan sex på morgonen och gick hem vid två på eftermiddagen. Under den perioden var jag tvungen till att fixa omkring 400 par skor per dag. Detta jobbade jag med tills de kom och letade efter mig och ville att jag skulle debutera för Independiente.”

Det låter nästan som en skröna, men det var sant. Det gick nämligen undan när Saporiti gick ifrån att arbeta på skofabriken till att få debutera för den argentinska storklubben Independiente. Han hade nämligen en kompis på fabriken som tänkte provspela för föreningen och frågade Saporiti om han hade lust att följa med. Väl där närmades sig Omar Crucci – en gammal legendarisk mittback i Independiente – Saporiti och sa; ’enligt din kompis är det du som är den duktiga av er två. Låt oss testa om det är sant.’ Saporiti hade inte med sig varken några kläder eller fotbollsskor, men allting löste sig.

”Jag spelade och hade turen att få göra några mål. Veckan efter kom de hem till mig och bad mig komma till klubben för att skriva på alla papper. Det året spelade jag i ett av ungdomslagen och plötsligt, helt oväntat, fick jag debutera i A-laget.”

Därmed var det en sanning med viss modifikation att Saporiti inte spelade någonting alls i ungdomslaget. Dock var det knappast någon längre tid utan vi pratar om veckor från det att han skrev på för Independiente till dess att debuten genomfördes.

”Jag gick upp, som jag alltid brukade, vid klockan fem på morgonen och åkte sedan till fabriken. Omgående kom min pappa dit och sa; ’läs detta, jag förstår ingenting’. Det var ett telegram ifrån Independiente där de ville att jag skulle komma till arenan klockan 18:30 för att spela mot Argentinos. Jag åkte hem, tog ett bad och åt lite. Sedan åkte jag till arenan med kollektivtrafiken. När jag väl kom fram till arenan hälsade jag på Adolfo (Pedernera) som var tränaren. Därefter spelade jag hela matchen, det blev oavgjort, och veckan därefter besegrade vi Ferro. När året var slut skrev jag på ett kontrakt med klubben. Det här var i december 1957. Jag spelade för Independiente under ytterligare två säsonger innan jag lämnade för Deportivo Español i Primera C.”

Att gå ifrån Primera Division till vad som på den tiden var tredjedivisionen var såklart ett stort hack neråt i karriären. Samtidigt hade Saporiti fått sparsamt med speltid i Independinte och det var inte helt fel att spela för Deportivo Español. På den här tiden hade nämligen klubben ett otroligt stort supporterfölje och kunde utan tvekan ha mellan 30 – och 40,000 åskådare på sina hemmamatcher.

”Deras president var dessutom, på den tiden, Rafael Pérez Roldan som tillhörde eliternas elit. Han var ägare för bilmärket Dodge i Argentina. När vi lyckades med vår första uppflyttning, förutom en bonussumma, fick vi dessutom åka på en tvåmånaders turné till Europa.”

Under den här turnén mötte Español flera storklubbar på den avlägsna kontinenten.

”Det var spektakulärt. Vi spelade mot lag ifrån Primera Division och avlutade med Real Madrid på Bernabéu. Resan till Europa tog 35 timmar. Vi reste ifrån Buenos Aires till Recife (Brasilien), därifrån till Dakar och sedan till Madrid i ett propellerplan. Ett av våra nyförvärv var Migeul Antonio Juárez. Jag fick dela rum med honom. Den yngste i truppen, 20 år, med den äldste – 35 år. Han var ett geni. Vilken personlighet.”

Saporiti i Deportivo Español.

Saporiti spelade även en kort tid för Lanús i Argentina. Dock spenderade han majoriteten av sin aktiva karriär utomlands. Han spelade för flera klubbar i Chile och för såväl Millonarios som Independiente Medellín i Colombia.

”Jag lämnade för Chile 1964 p.g.a. Walter Jiménez, som jag blivit god vän med i Español, och som spelade för Colo Colo. Jag spelade för Santiago Morning och i La Calera. Därefter flyttade jag till Millonarios i Colombia dit Adolfo (Pedernera) hade rekommenderat mig. Därifrån till Independiente Medellín där jag spelade med ett riktigt monster. Som jag har njutit av att få vara tillsammans med Omar Oreste Corbatta. Det saknar jag egentligen ord för.”

Saporiti hade även en kort sejour i portugisiska Belenenses där han bl.a. fick glädjen att ställas mot Benficas bäste spelare någonsin – Eusebio. Han representerade också ett lag i franska andradivisionen och ett lag i Belgien. Under perioden i det nordeuropeiska landet utbildade sig Saporiti även till tränare. I Europa fick han dessutom glädjen att stifta bekantskap med Johan Cruyffs Ajax och den spelstil som även det nederländska landslaget skulle komma att spela under 70-talet.

Ett av Saporitis första uppdrag som tränare var med Chacarita Juniors 1976. Därefter blev det en sejour med Talleres med vilka han var nära att vinna ligan 1977. Det här årets final av Nacional-turneringen, mot Independiente, har gått till historien som en av de märkligaste i Argentinas historia. Allting var uppdukat för att Talleres skulle bli mästare. Det första mötet hade slutat 1–1 i Avellaneda och returen i Córdoba gick också de blåvitas väg. Dessutom spelade man en lång stund med tre man mer på planen vilket gjorde det ännu mer obegripligt att Independiente kunde kvittera, genom Ricardo Bochini, och därmed vinna titeln framför ögonen på Talleres.

”Det var den värsta dagen i mitt liv. Än idag kan jag inte glömma det.”

Saporiti i egenskap av tränare för Talleres.

Vid tidpunkten för hans tränarstrapatser med Chacarita Juniors och Talleres var Saporiti redan assisterande till landslagets förbundskapten César Luis Menotti. De båda kände till varandra ifrån spelarkarriären – där de stött på varandra åtskilliga gånger – och dessutom kände Menotti till vad Saporiti hade gjort i Europa och de kunskaper som han tillskansat sig.

”Och det var ingen dålig merit. På den tiden var jag nästan den ende personen i Argentina som hade god kännedom om den europeiska fotbollen. Detta eftersom jag hade spenderat fyra år på min utbildning i Belgien. Jag och Menotti träffades 1975 och han föreslog att jag skulle fortsätta att följa spelarna.”

Menotti hade ytterligare två assisterande i Poncini och Pizarrotti vilket gjorde att Saporiti fick en lite annorlunda roll i landslaget. Han studerade de argentinska spelarna och gav sedan sina synpunkter till Menotti efter träningarna – och matcherna. Dessutom besatt han, som sagt, en otroligt värdefull kunskap kring de europeiska landslagen.

Vid tidpunkten för världsmästerskapet på hemmaplan 1978 ”lånade” Talleres såklart ut Saporiti till det argentinska landslaget. Här jobbade han tätt tillsammans med Menotti och de övriga i hans närmaste stab.

”Men jag tjänade inte en krona för det jag gjorde med landslaget. Jag såg det istället som en sportslig investering för egen del, att få lära mig av en person som Menotti. Jag ackompanjerade honom ända till 1982. Därför var det istället klubblagen som betalde min lön under de här åren. Först Talleres, och senare Rosario Central samt Loma Negra.”

Ett av Menottis största beslut inför världsmästerskapet var att lämna den då 17-årige Diego Maradona utanför truppen. Detta var ett beslut som Saporiti inte höll med sin kollega om och det berättade han också för honom.

”När Menotti gav mig de tre namnen som skulle strykas ifrån listan kommenterade jag att jag inte var överens om beslutet med Diego, dessutom gav jag honom mina tre namn som jag tyckte skulle lämnas utanför truppen. Dagen dessförinnan hade Maradona gjort fyra mål under en träning. Jag försvarade min åsikt, men Menotti höll fast vid sin. Han ansåg att Maradona fortfarande var ung, men att sätta honom på bänken skulle innebära en alltför stor press på övriga spelare i laget.”

Tillsammans med Menotti i landslaget.

Världsmästerskapet gick lyckligtvis ändå Argentinas väg och Menotti kunde titulera sig världsmästare när turneringen var till ända. Saporiti själv menar att premiären mot Ungern var den jobbigast av alla matcher. Den tillsammans med finalen mot Nederländerna. Inför den här matchen hade Menotti, kvällen innan, uttryckt sin oro över holländarnas stora anfallsspelare Naninga. Av den anledningen ville han ha Killer med på bänken istället för Oviedo. Detta för att kunna sätta in bjässen Killer ifall Naninga kom in på planen.

”Men jag kommenterade till Menotti att Naninga var skadad och att det skulle vara bättre att ha Oviedo på bänken. Han funderade lite och bestämde sig sedan för Oviedo. När vi sedan satte oss på bänken och diskutera hörde jag plötsligt Menotti skrika; ’Sapo, för helvete, ser du vem som värmer upp?’ Det var Naninga. ’Sapo din jävel, varför lyssnade jag på dig’ fortsatte han att skrika. Saken är den att Naninga kom in, Larrosa missade med att ställa honom offside, och anfallaren gjorde 1–1. Det är sådant som händer.”

I slutskedet prickade Rensenbrink dessutom stolpen och Saporiti höll på att svimma.

”Tänkt dig själv. Jag kom ifrån finalförlusten med Talleres. Hade jag dessutom förlorat VM-finalen hade jag lika gärna kunnat begå självmord där och då. När bollen gick i stolpen kändes det som ett tomrum inom mig. Det är svårt att beskriva, men det var som att luften tog slut.”

I förlängningen vann Argentina till sist med 3–1 efter att Mario Kempes och Daniel Bertoni gjort målen.

”Inför förlängningen minns jag att Menotti sa till spelarna; ’kolla på de (nederländarna), de är helt döda, de orkar inte mer. Detta vinner vi, jag vill inte spela på måndag. Detta avgörs ikväll.’ Anledningen till att han sa så där var för att det inte fanns straffläggning på den här tiden. Om förlängningen hade slutat oavgjort hade matchen spelats om 48 timmar senare.”

Menotti hade också ingått ett vad med Saporiti innan finalen. Kvällen före matchen mot Nederländerna hade förbundskaptenen lovat att han skulle springa ett varv runt ”el Obelisco” – monumentet inne i centrala Buenos Aires – om Argentina vann VM-guld, iklädd den argentinska landslagströjan. Sagt och gjort uppfyllde Menotti sitt löfte och mitt i natten sprang han och Saporiti ett varv runt Obelisco för att sedan hoppa in i en bil utan att någon person knapp hade hunnit reagera över vilka som precis varit på platsen.

Succén med det argentinska landslaget gav ringar på vattnet för Saporitis del, men när Menottis period som förbundskapten var över, efter världsmästerskapet i Spanien 1982, var även hans tid i landslaget över. Under mitten på 80-talet skördade Saporiti istället stora framgångar med Argentinos Juniors. 1984 vann han ligan med klubben, men lämnade överraskande direkt efteråt.

”Här gjorde jag ett stort misstag. Jag blev förbannad eftersom de erbjöd mig att kontrakt som jag tyckte var alldeles för lågt.”

Detta renderade i att Saporiti inte ledde laget under deras framgångsrika resa i Copa Libertadores 1985. Detta år vann nämligen Argentinos Juniors Sydamerikas största turnering någonsin för första – och hittills enda gången i historien. Dock var Saporiti snart tillbaka och året efter ledde han Argentinos på nytt.

Efter de båda sejourerna med Argentinos tränade Saporiti åtskilliga klubbar runt om i Sydamerika under de 25 åren som följde. Även om han inte lyfte fler pokaler ledde han många tongivande klubbar och är tämligen ensam om att ha tränat Boca Juniors i endast fem matcher.

”Det var eftersom Menotti hade lämnat ett stort tomrum efter sig i klubben och resultaten kom inte som jag hade hoppats på. Efter att vi förlorat mot Racing med 6–0 sa klubben till mig; ’tänk inte ens tanken att säga upp dig’. Jag stannade en match till, vi kryssade mot Talleres och därefter lämnade jag.”

Rastlös var ordet som Saporiti beskrev sig själv med och det är inte svårt att förstå varför. Totalt har tränare lett tio klubbar bara i Argentina. Han har tränat Talleres fyra gånger, Argentinos tre och storklubbar som Boca Juniors, San Lorenzo och Independiente en gång.

Som tränare för San Lorenzo under 80-talet.

Det är svårt att hitta någon fotbollspersonlighet, i Argentina, som vet mer om sporten än Roberto Saporiti. Det går såklart att ifrågasätta hans magra facit i antalet vunna titlar, men hans meritlista är större än vad några enstaka pokaler kan beskriva.

Saporiti har levt med fotbollen hela sitt liv. Han har studerat lag i Europa, sett Johan Cruyffs Ajax ifrån första parkett, vunnit VM-guld på hemmaplan och lett Argentinos Juniors till en ligatitel. Nästan bärgat Talleres första ligaguld någonsin och blivit gudfar till David Trezeguet genom hans vänskap med pappan Jorge. Man kan prata fram och tillbaka om Menotti och Bilardo, men om man vill förstå den argentinska fotbollen på djupet vore det tjänstefel att glömma bort Roberto Saporiti i sammanhanget.