Kaos och slagsmål – Argentinos Juniors första ligatitel

Kaos, konfetti, bengaler, planinvasion och ännu mera kaos. Kanske precis som man förväntar sig att en argentinsk fotbollförenings första ligatitel ska firas. Men oavsett om det är något man förväntar sig eller inte var upplösningen till Argentinos Juniors ligatitel, 1984, något utöver det vanliga.

Ironin har ibland inga gränser, inte ens i fotbollsvärlden. När Argentinos Juniors säkrade sin första ligatitel någonsin var det i en kamp med Ferro Carill som samtidigt som Juniors mötte Temperley spelade mot Estudiantes i La Plata. Ironin i detta är att Argentinos spelade sin match på Ferro Carrils hemmaplan.

Argentinos mästarlag hade byggts upp redan året innan ligatiteln och truppen innehöll både åtskilliga talanger och spelare av yppersta kvalité. Tränaren hette då Ángel Labruna. Den tidigare River Plate-legendaren och en av ledarfigurerna i det ikoniska laget som fick smeknamnet La Maquina satsade på att göra Argentinos Juniors till ett offensivt och underhållande lag.

Tragiskt nog dog Labruna i slutet av 1983 och fick aldrig se resultatet av sina gärningar. In istället kom Roberto Saporiti, en tämligen oerfaren tränare men med stora visioner. Den nye ledaren byggde vidare på Labrunas offensiva spelfilosofi och tack vare att han fick behålla stora delar av laget lyckades Saporiti skapa en otroligt slagkraftig samling av spelare.

Säsongen 1984 började också väldigt bra för Argentinos Juniors del och när allt summerades hade det offensiva speltänket lett till sextionio gjorda mål på trettiosex matcher. Men det var inte ett offensivt tänk till vilket pris som helst. Man hade fortfarande en ansvarsfull sida vad det gällde det defensiva och det handlade inte om något huvudlöst tokblås framåt.

En sak som också spelade in i klubbens framgångsrika säsong var respekten som tränaren Saporiti gav – och fick tillbaks ifrån sina spelare. Det fanns inga interna slitningar, inget gnäll och inga sura miner för att man fick börja matchen på bänken. Alla visste att samtliga i truppen behövdes men att dom som var mest lämpade för den nästkommande matchen också startade. Carlos Morete fick frågan om detta efter segermatchen mot Newell’s, två omgångar innan guldmatchen mot Temperley.

”Jag spelade inte idag men jag kan omöjligt klaga på denna tränare. Vi vet alla att det är hård konkurrens om platserna längst fram och att den som är bäst lämpad vid just denna match kommer att spela”.

Saporiti visste också exakt vad han skulle få ut av sina spelare. Ingen undvek att göra det jobb som han var tillsagd att göra. Enrique Vidallé gav en trygghet som sista utpost i målet. Adrián Domenechs och Carmelo Villalbas visade upp en klanderfri pålitlighet i försvaret. Mario Videlas talangfullhet och Sergio Batistas enorma spetskvaliteer adderade ytterligare en dimension till Saporitis lagbygge. Argentinos var med andra ord som skapta och formade för att vinna ligan.

Harmonin sträckte sig dessutom hela vägen in i klubbhuset då ekonomin var stabil i föreningen och på viktiga styrelseposter satt människor som visste exakt vad dom gjorde. När Saporiti fick frågan om varför hans lag vunnit ligan lyfte han dessa saker som några av huvudanledningarna.

”Vi fick ordning på dom två kanske viktigaste sakerna i dagens fotboll. Ordning i styrelserummet samtidigt som vi fick ihop ett lag med många klasspelare. I början var vi tvungna att jaga bort nervositeten hos vissa spelare och intala oss själva om att förstaplatsen var en möjlighet. Sen gick det mesta av bara farten”.

Kaoset efter slutsignalen.

Upplösningen på säsongen blev så pass dramatisk som man bara i sin vildaste fantasi kan föreställa sig. Inför sista omgången stod ligaguldet mellan Argentinos Juniors och Ferro Carril Oeste. Dom sistnämnda skulle möta Estudiantes i La Plata medan Argentinos skulle ta sig an Temperley på Ferros hemmaplan.

Matcherna drog igång samtidigt den 23 december 1984 klockan 17:30. Efter lite drygt en halvtimmes spel tog Ferro Carril Oeste ledningen och i det ögonblicket var dom mästare. Några minuter senare fick Argentinos Juniors en straff som Jorge Olguín förvaltade på bästa sätt. I det läget, när både Ferro och Argentinos ledde sina respektive matcher, skulle en avgörande match mellan lagen behövas för att kunna utse en mästare.

Men i början av den andra halvleken hände det som förändrade hela eftermiddagen och sedermera också säsongen. Estudiantes kvitterade Ferros ledning genom Gurrieri och plötsligt var Argentinos mästare istället. Samtidigt i Buenos Aires kämpade det röda laget med näbbar och klor för att hålla Temperley stången. Vidallé stod för flera klassräddningar och publiken började känna doften av guld.

Plötsligt fick någon nys, på den delen av läktaren där Argentinos mest högljudda supportrar höll till, att matchen i La Plata, hade slutat oavgjort – guldet var klart. Problemet var bara att matchen mellan Argentinos och Temperley inte var slut än och in på planen vällde lyckliga supportrarna. Bisarra scener uppstod när domaren fick avbryta matchen, Temperley-spelarna sprang ner i omklädningsrummet och Argentinos motsvarigheter försökte få sina supportrarna att åter springa upp på läktaren igen.

Fullt slagsmål utbröt mellan Argentinos spelare och supportrar. En smått bisarr situation i en match som bara vara några minuter ifrån glädjens epicentrum av ligasäsongen. Tillslut asade sig dom inspringande supportrarna upp på läktaren igen och matchen kunde avslutas.

Några minuter senare blåstes den av och Argentinos var mästare för första gången i klubbens historia. En klubb som fostrat Diego Maradona var nu också bäst i landet.

Nytt kaos utbröt, spelarna dansade, suppotrar vällde in på planen igen – något lugnare denna gång – och mästarna fick ta emot pokalen.

Kaos, slagsmål och sen lite kaos till. Finns det något mer argentinskt sätt att vinna sin första ligatitel på?