Mario Kempes Del 3: Valencia, VM-guld 78 och Cupvinnarcuptriumfen

Mario Kempes. Läs del 1 här. Läs del 2 här.

Ett intresse för Mario Kempes började gro i den spanska kuststaden Valencia under slutet av 1976. Deras sportchef hade aldrig sett Kempes spela fotboll utan hade enbart läst om honom i El Gráfico. Trots detta rekommenderade han den argentinska anfallaren till presidenten Ramos Costa.

Kempes pappa körde samma trick som han gjort i Instituto – nämligen att hota ledningen i Rosario Central att om dom inte sålde sonen skulle han sluta spela fotboll. Det hela slutade i en stökig historia. Centrals ledning gick till slut med på att sälja anfallaren, men hela avskedet lämnade en bitter eftersmak.

En morgon vaknade Kempes upp i gryningen av att några personer bankade på hans ytterdörr. Det var klubbens Barra som ville uttrycka sin ilska mot anfallarens beslut att lämna klubben. Kempes gick, trots den hotfulla stämningen, ut för att prata sans med supportrarna och sa att han gärna skulle spela vidare i Central om han fick lika bra betalt som i Valencia. ”Men det vet du ju att det är omöjligt” svarade dom ilskna supportrarna. Då frågade Kempes rakt ut; ”Vad skulle ni själva gjort i min situation”. Efter en stunds pratande lämnade Barran området och köpte Kempes förklaring. Dock var det inte, på det här viset, som han hade föreställt sig själv att lämna klubben.

Vid avskedsmatchen var det uppenbart att klubben inte tänkte ta Kempes parti. För att rädda sitt eget ansikte gentemot supportrarna målades istället anfallaren upp som den girige och omutbare. När Kempes lämnade Estadio Gigante de Arroyito för sista gången gjorde han det med tårar i ögonen. I ett öppet brev, som publicerades i tidningen El Gráfico, skrev Kempes bl.a. såhär.

”Jag bad aldrig om en försäljning. Jag bad bara om det som jag ansåg var rimligt, men aldrig en försäljning. Det har kommit in många erbjudanden till Rosario gällande mig. Dom har erbjudits tusentals dollar. Därför träffade jag ledningen i klubben för att lägga fram mitt förslag. Jag bad om en liten ökning i lön, att dom gav mig 10% av vad jag skulle få utomlands. Det mildaste dom sa till mig var att jag var galen”.

Kempes var också orolig över att övergången skulle leda till att han inte skulle få spela mer i det argentinska landslaget. Detta då det började bli mer och mer vanligt att endast spelare ifrån den inhemska ligan togs ut i Menottis trupper.

Tillsammans med sin pappa reste Kempes till Valencia för att skriva på kontraktet. Första dagen bjöds han på vaktel till middag – något han aldrig ätit förutom och som han tyckte verkade väldigt annorlunda. Dagen efter, vid den obligatoriska läkarundersökningen, upptäckte läkaren några märkliga saker i magen varpå dom frågade Kempes vad han hade ätit dagen dessförinnan. När han svarade vaktel började dom skratta och kunde kallt konstatera att Kempes, i sin ivriga hunger, svalt några hagelskott som kocken missat att ta bort. Lyckligtvis passerade dom genom anfallarens kropp utan några problem.

I Valencia fick Kempes tränaren Heriberto Herrera som kallades för sergeanten eftersom han ständigt höll en militärisk form av träning. Laget löpte kopiöst mycket under träningarna och längst fram i ledet sprang ofta den ivrigt påhejande Herrera. Till en början hade Kempes otroligt svårt att vänja sig vid tidsomställningen ifrån Argentina. Han sov uselt på nätterna och kände sig inte alls hemma i staden. Lyckligtvis ändrade sig detta så småningom och blev avsevärt bättre.

Debuten mot Celta Vigo inleddes trögt och Kempes fick ta emot busvisslingar ifrån hemmapubliken. Matchen var mållös efter den första halvleken, men anfallaren bestämde sig för att göra ett avtryck under dom avslutande fyrtiofem minuterna. Två mål ifrån Kempes gjorde att buropen omvandlades till glädjerop. Sakta men säkert började anfallaren att blidka den kräsna publiken i Valencia.

Mario Kempes i Valencias matchtröja.

En annan sak som Kempes tyckte var jobbig i Valencia var den lokala dialekten. För trots att anfallaren pratade spanska, precis som personerna i den spanska kuststaden, hade han svårt att förstå när dessa använde sig av lokala slanguttryck.

Till en början spelade han i ett tremannaanfall tillsammans med nederländaren Johnny Rep och Lobo Diarte. Redan under sin första säsong i La Liga vann Mario Kempes skytteligan. Hans två avslutande mål mot Atlético Madrid säkrade skytteligavinsten. Dessvärre missade dock klubben en Europaplats och fick istället sikta in sig på detta under den kommande säsongen.

Under sommaruppehållet var Kempes med om en bilolycka som kunde ha kosta honom livet. Turen var dock på hans sida och han undkom med endast några skrapsår i ansiktet. Tillbaka i Valencia hade han fått en ny tränare i Marcel Domingo. Johnny Rep hade lämnat för spel i Frankrike och som ett led i detta fick Kempes en friare roll, vilken han trivdes exemplariskt i.

Den nya säsongen inleddes med en 3–0-förlust mot de regerande mästarna Atlético Madrid. Därefter kom dock segrarna i tät följd. Mot Cádiz gjorde Kempes ett av målen, sen blev det två mål mot Racing Santander innan han smällde dit fyra mål mot Hércules.

Senare samma säsong åkte han på en illavarslande smäll mot knäet bara två månader innan världsmästerskapet på hemmaplan 1978. Kempes fick beskedet att han skulle behöva operera sig, men det ville han helst slippa då han dels avskydde tanken på operationer, men också insåg att en operation skulle släcka drömmen om världsmästerskapet.

Istället bestämde sig Kempes för att åka till en herre utanför Valencia som ansågs vara någon blandning av massös och helare. Han var sannerligen en speciell figur och pratade oftast bara med korta meningar. Han masserade Kempes och satte sedan dit ett bandage över knäet och sa att anfallaren aldrig skulle spela utan detta bandage. Kempes följde rådet och kunde spela vidare omgående utan problem.

Under dom sex nästkommande matcherna gjorde han åtta mål och vann, återigen, skytteligan i La Liga. Denna gång på makalösa tjugoåtta fullträffar vilket var första gången på 16 år som någon lyckats med detta. Den senaste som åstadkom denna bedrift var den ungerske stjärnan Ferenc Puskas.

Kempes blev snabbt en publikfavorit i Valencia.

Menotti ringde hem till Kempes i Valencia varpå hans mamma svarade. Under de senaste dagarna hade supportrar ringt stup i kvarten för att prata med Kempes och förhoppningsvis få honom till att komma ner på gatan och skriva några autografer. Tillslut tröttnade hans mamma på allt ringande och surnade till när hon plötsligt hörde att det var förbundskaptenen Menotti som satt i den andra änden av telefonen.

Förbundskaptenen anlände sedan till Valencia för att fråga Kempes om han var intresserad av att vara med på resan till ett, förhoppningsvis, VM-guld. Kempes tackade såklart ja till detta mycket glädjande erbjudande. Han hade inte spelat i landslaget sedan 1976 p.g.a. sitt utlandsäventyr och skulle bli den enda, i den argentinska truppen till VM 1978, som spelade utanför Argentinas gränser.

Dock fanns det först ett litet problem. Valencias president, Ramos Costa, ville inte släppa Kempes tidigare till landslaget och ville dessutom att anfallaren skulle följa med på en träningsturné för att tjäna lite extra pengar. I slutändan reste en av ledarna inom det argentinska fotbollsförbundet, Julio Grondona, ner för att träffa Valencias president. Rykten har sagt att Grondona erbjöd Costa en ansenlig summa pengar för att släppa Kempes tidigare. Om detta är sant eller inte är svårt att svara på. Vad som däremot är sant är att Kempes strax därefter befann sig på ett plan till Argentina.

VM på hemmaplan skulle bli Mario Kempes stora genomslag på den internationella scenen. Det argentinska landslaget samlades utanför Buenos Aires och hade sitt läger här under stora delar av mästerskapet. Eftersom Kempes anlände senare än de andra spelarna fick han hoppa in i det rummet där det fanns en ledig plats. Därför delade han, till en början, rum med Osvaldo Aridles och Villa.

Inför mästerskapet körde det argentinska landslaget dubbla pass för att orka med hela turneringen. Med facit i hand var det ett väldigt smart drag. Ju närmre man kom mästerskapet drogs träningsbördan sakta ner på tempot och när matcherna väl började rulla utövade man bara lättare pass.

Kempes deltog i flera träningsmatcher inför VM-slutspelet. I den första besegrade man ett kombinerat lag i Bahia Blanca mot vilka man vann med 7–0 och Kempes smällde dit två av dessa. I den nästkommande matchen invigdes Estadio Mario Alberto Kempes (som inte hette så på den tiden utan endast Estadio Córdoba). Passande nog gjorde Kempes det allra första målet någonsin på denna arena och Argentina besegrade ett kombinerat cordobesiskt lag med 3–1. Inför premiären mot Ungern bestämde sig Kempes för att raka av allt skägg bortsett ifrån en mustasch. Denna ansiktsbehåring skulle komma att väcka uppmärksamhet av flera olika anledningar under mästerskapets gång.

Mot Ungern hamnade Argentina tidigt i underläge, men vände på steken efter mål av Leopoldo Luque – vid vilket Kempes sköt skottet som Luque slog in returen på – och Daniel Bertoni. I nästa gruppspelsmatch mot Frankrike vann Argentina återigen med 2–1. Dagen efter fick hela laget ta emot informationen om att Luques bror dött i en bilolycka på väg mot arenan för att se matchen. Spelarens pappa hade undvikit att berätta detta för sonen, samma kväll, för att inte störa honom inför matchen och Kempes beskrev beskedet som en kalldusch för hela laget.

Luque valde också att lämna truppen och till en början såg det inte ut som att han skulle komma tillbaka. Vid den avslutande gruppspelsmatchen, mot Italien, gick spelarna i det argentinska laget ut med tröjor där det stod; ”Leopoldo te esperamos” – ”Leopoldo vi väntar på dig”. Matchen blev ingen höjdare och det syntes att argentinarna inte riktigt hade ett hundraprocentigt fokus denna afton. Italien vann med 1–0 efter att Juventus-spelaren Roberto Bettega gjort matchens enda mål.

Förlusten gjorde att Argentina hamnade i det nästkommande gruppspelet tillsammans med Polen, Brasilien och Peru. Kempes hade fortfarande inte gjort något mål i turneringen och många av hans lagkamrater menade att det, helt enkelt, berodde på den där förbannade mustaschen. Det slutade med att Menotti till slut kom fram till Kempes på hotellanläggningen och sa;

”Du Mario. Du kanske skulle ta och raka av dig den där mustaschen. Kanske kommer förbannelsen att brytas då och du börjar göra mål?”

Det argentinska laget i VM 1978. Kempes uppe i högre hörnet bredvid målvakten Ubaldo Fillol. Här är Kempes iklädd den beryktade mustaschen.

Sagt och gjort, mustaschen rök all världens väg. P.g.a. att Argentina hamnat i denna grupp kom man att spela sina nästkommande tre matcher på Estadio Gigante de Arroyito i Rosario – Mario Kempes gamla hemmaplan med Rosario Central. Det dröjde bara sexton minuter innan Kempes brutit ”förbannelsen” och gett Argentina ledningen mot Polen med en välplacerad nick.

Lite senare i matchen räddade han bollen på mållinjen med händerna, men fick trots detta inte syna det röda kortet ifrån den svenske domaren Ulf Eriksson. Faktum är att det inte var kutym att visa ut spelare för denna typen av förseelser på den tiden. Det var första många år senare som en medveten hands i straffområdet blev ett odiskutabelt rött kort.

I slutskedet av matchen gjorde Kempes även 2–0 och jublade ikapp med publiken i Rosario. Själv minns han hur det kändes som att läktarna höll på att ramla över honom och hur supportrarna skulle omfamna hela laget.

”Det var annorlunda att spela på Gigante de Arroytio jämfört med Monumental. På Monumental fanns löparbanorna vilket gjorde att publiken inte kom lika nära. På Gigante de Arroyito kändes det som att dom skulle rasa över dig”.

Till nästa match mot Brasilien fanns Leopoldo Luque återigen med i laget. Hans pappa hade övertygat honom om att återvända till landslaget och avsluta det han hade påbörjat. Mötet med brassarna blev en fysisk kamp som slutade mållöst – vilket gav Brasilien en större fördel inför avslutningen än Argentina.

I den avslutande gruppspelsmatchen mot Peru behövde Argentina vinna med minst fyra mål för att ta sig vidare och mötet har i efterhand omgärdats av många konspirationsteorier.

”Det sade att dom blivit mutade med vetetransporter, pengar och gud vet vad. Men varför gick då Peru ut och attackerade oss med full kraft redan ifrån den första spelminuten?”

Sanningen är nämligen den att Peru gick ut med full fart redan ifrån avsparken och prickade dessutom målramen ett flertal gånger under den första halvleken. Kempes gav Argentina ledningen efter tjugoen minuters spel, efter ett fint väggspel med Daniel Passarella, innan Alberto Tarantini ökade på till 2–0 strax innan halvtidspausen.

Under den andra halvleken tryckte Argentina gasen i botten och mot ett uppgivet – och slaget Peru öste man på framåt. Kempes ökade på till 3–0 innan Luque fyllde på till 4–0 direkt efteråt. Även René Houseman hamnade i målprotokollet innan Luque avslutade målkavalkaden till 6–0.

Argentina var därmed klara för finalen mot Nederländerna och reservmålvakten, Héctor Baley, kom på en lysande idé kring hur man på bästa sätt skulle fira denna triumf. Han föreslog nämligen för Kempes och Daniel Killer att dom, under den efterföljande gryningen, skulle gå upp för att fiska i Paranáfloden.

”Jag svarade honom att det är ju sinnessjukt kallt ute. Jag måste i sådant fall ta en tjock jacka på mig. ”Jo men dom nappar bättre på morgonen” svarade Baley. Okej svarade jag, men då måste vi fråga Menotti om lov”.

Förbundskaptenen tyckte det var en utmärkt idé, men poängterade för spelarna att dom var tvungna att vara tillbaka lagom till förmiddagsträningen dagen därpå. Sagt och gjort, i gryningen gick dom tre spelarna upp för att fiska. Kempes värmde en termos med vatten för att göra mate – och en annan för att ha kaffe i.

I den kyliga morgonluften begav dom sig iväg för att fiska och kom hem med ett dussintal fiskar. När de anlände tillbaka till hotellet bad de kockarna i köket om att fritera dessa till lunchen som skulle ätas efter träningen. ”Men det är bara vi tre som ska äta, inte de andra” slog Kempes fast med ett leende. I slutändan bjöds dock hela laget på friterade färsk fisk, även om de tre fiskarna hade trissat upp sina lagkamrater en aning dessförinnan med att endast dom skulle få äta av den lyxiga fångsten.

På eftermiddagen reste hela truppen ifrån Rosario mot Buenos Aires i ett militärflygplan. Laget mottog flera uppiggande telegram ifrån kända personer som försökte peppa truppen inför den stundande finalen. Bland dessa återfanns bl.a. tennisstjärnan Guillermo Vilas som slog fast att; ”nu var det bara det avslutande setet kvar”.

Kempes hade sällan svårt att sova inför matcher och inte heller inför VM-finalen sov han dåligt. Kvällen innan finalen åt laget en skål med soppa, en skinksmörgås och tog ett glas vin. Precis innan avfärden mot Estadio Monumental, på matchdagen, höll Menotti sitt sista snack med laget. För det mesta höll förbundskaptenen det hyfsat kort och lade inte ut texten i onödan.

Vägarna kantades av glada – och förhoppningsfulla supportrar i ljusblåa och vita tröjor. Längst bak i bussen satt Kempes och Baley. Dom båda småpratade om den stundade finalen och tog varsin cigarett. Detta var en ritual vilken dom båda lagkamraterna hade gjort under hela världsmästerskapet och givetvis hade det varit en dödssynd att inte göra det inför den ack så viktiga finalen.

Känslorna gick att ta på nere i spelartunneln precis innan spelarna sprang in på Estadio Monumentals gräsmatta. När dom väl sprang ut möttes man av ett infernaliskt konfettiregn som Kempes själv menade påminde om ett kraftfullt snöfall. Nederländerna inledde matchen klart bäst och Argentina hade svårt att tygla det spelskickliga holländska laget.

Men i takt med att matchen fortskred jobbade sig Argentina in i finalen och i den trettioåttonde spelminuten kom ledningsmålet. Ardiles tog sig förbi två försvarare och passade sedan bollen vidare till Luque. Han levererade i sin tur bollen vidare till Kempes som lyckades undvika en försvarare innan han drog på ett vänsteravslut som målvakten Jan Jongbloed inte hade en chans att reagera på.

”Jag sprang ut mot hörnflaggan för att skrika ut min glädje och var sugen på att kasta mig ner i denna ljusblå – och vita vågen”.

En klassisk måljubel-bild på Kempes ifrån VM 1978.

Under den andra halvleken föll Argentina tillbaka i planen och var bestämda kring att försöka bevaka den ledning som man tillförskaffat sig. Dessutom var planen att använda sig av Daniel Bertonis enorma snabbhet för att bryta sig igenom Nederländernas försvar och slå tillbaka med en slagkraftig kontring.

Argentina lyckades dock inte med detta och istället kunde Nederländerna kvittera genom Dick Nanninga då det endast återstod åtta minuter av matchen. Precis innan slutsignalen hade sedan Rensenbrink ett gyllene läge att avgöra finalen för det orangeklädda laget. Anfallaren överlistade målvakten Ubaldo Fillol och bollen letade sig mot målet, men tog i den ena stolpen. Därefter kunde Gallego rensa bort bollen och Argentina kunde andas ut.

”Jag tror att under dessa sex – eller sju sekunderna stannade mitt hjärta. Jag tror faktiskt att det först började slå igen precis när bollen hade rensats ut över långlinjen”.

Matchen gick till förlängning där Argentina skulle avgöra finalen med två stycken mål. Mario Kempes tråcklade sig igenom det nederländska laget och på något märkligt sätt fick han med sig bollen innan han kunde lägga in 2–1 i mål.

”Det var inte det vackraste målet jag gjort i karriären, men definitivt det mest känslosamma. Jag hade aldrig hört ett liknande vrål – och skulle heller aldrig komma att höra det igen – som det jag hörde på Monumental vid 2-1-målet. Marken skakade kraftfullare än någonsin tidigare”.

Under den avslutande förlängningskvarten gjorde Daniel Bertoni 3–1 för Argentina och säkrade landets allra första VM-guld i historien. Glädjescenerna efteråt var speciella, men allting skedde så pass snabbt – och okontrollerat att Kempes inte ens fick känna på pokalen.

När spelarna ställde sig för att ta emot pokalen, uppe på läktaren, var det så pass trångt att Kempes aldrig kom fram till podiet där pokalen väntade. Därefter sprang Passarella ner på planen medan övriga i laget gick in i omklädningsrummet. När lagkaptenen till slut kom ner, även han, hade pokalen redan återlämnats till FIFA.

Kempes tröstade sig dock med en stor kanna whisky som passades runt i omklädningsrummet efter finalen. Det fanns två saker Kempes älskade att fira med – ett glas whisky och en cigarett. Mitt i allt firande ringde plötsligt telefonen på Monumental. Det var Kempes pappa och även fast anfallaren inte kunde begripa hur fadern hade fått tag i numret till nationalarenan pratade han en stund med sin pappa.

”Han gratulerade till VM-guldet, men han var aldrig den som tog ut svängarna när det kom till lovord. Lyckligtvis kritiserade han mig i alla fall inte denna dag”.

Efter firandet i omklädningsrummet bar det av mot en middag där såväl det argentinska – som det nederländska laget skulle närvara, inklusive delegater för fotbollsförbundet och FIFA. Dock dök aldrig Nederländerna upp eftersom dom helt enkelt inte kunde ta sig ut ifrån hotellet p.g.a. folkmassorna ute på gatorna. Även det argentinska laget hade svårt att ta sig fram. En resväg som i normala fall skulle ta trettio minuter tog istället två och en halv timme.

Senare samma kväll bestämde sig Kempes, Gallego och Killer för att vända hem till Rosario. Dom ville helt enkelt träffa sina familjer och haffade en taxi för att göra resan mot inlandet. Väl framme fick Kempes fira tillsammans med sina föräldrar innan det bar av till Bell Ville för ytterligare festligheter.

När VM-firandet tillslut var över återvände Kempes till Valencia igen. Hans prestationer i VM-slutspelet hade lockat till sig ett stort intresse, men problemet var att precis innan världsmästerskapet hade han kritat på ett nytt avtal med Valencia. Därför vägrade presidenten Costa att sälja honom.

Denna säsong skulle Valencia spela, förutom i ligan och den inhemska cupen, också i Uefacupen. Här åkte man dessvärre ut mot engelska West Bromwich och eftersom man tidigt låg ohjälpligen efter Real Madrid lades det mesta av krutet på Copa del Rey.

I denna turnering slog man bl.a. ut Barcelona under resan mot finalen. Detta efter en heroisk insats som blev väldigt uppmärksammad i den spanska pressen. Väl framme i finalen stod Real Madrid för motståndet och detta blev en gastkramande tillställning. Valencia vann i slutändan med 2–0 efter att Kempes smällt dit båda målen och efteråt fick han ta emot pokalen ifrån kung Juan Carlos – om anfallaren noterade hade låtit växa ett citat; ”otroligt märkligt skägg”.

Tack vare segern i Copa del Rey blev Valencia klara för Cupvinnarcupen året efter. Alfredo Di Stéfano blev ny tränare för klubben och honom trivdes Kempes med även om han medgav att den f.d. storspelaren ibland pratade konstigt.

”Han använde sig ibland av slang ifrån Buenos Aires. Han pratade liksom baklänges vilket gjorde att varken jag – eller mina medspelare förstod honom särskilt bra”.

Även denna säsong gick ligan trögt vilket renderade i att man valde att lägga allt krut på Europaspelet. Valencia inledde med att besegra danska Boldklubben 1903 Köpenhamn. Därefter avfärdades Rangers med 3–1 i Glasgow efter dubbla mål ifrån Kempes.

I kvartsfinalen ställdes Valencia mot Barcelona och gick segrande ur såväl hemma – som bortamötet. Väl framme vid semifinalen väntade ett vass Nantes ifrån Frankrike. Bortamötet förlorades, men Valencia vände på steken hemma på Mestalla och vann med 4–0 efter dubbla mål av Kempes.

Finalen av Cupvinnarcupen spelades på Heyselstadion i Bryssel, mot Arsenal, och blev en tillknäppt historia. Kempes var hårt bevakad under hela matchen och hade svårt att komma till sin rätt. Detta renderade också i att han brände Valencias första straff i straffsparksläggning. Dock spelade det mindre roll eftersom målvakten Carlos Pereira räddade Arsenals nästa straff. I slutändan vann Valencia finalen och detta var Kempes tveklöst största klubblagsmerit under hela karriären.

Mario Kempes of Valencia during the European Cup Winners Cup Final between Arsenal and Valencia CF, at Heysel Stadium, Brussels, Belgium on 14 May 1980 ( Photo by Alain de Martignac / Onze / Icon Sport ).

I ligaspelet gjorde Kempes tjugotvå mål och på det hela taget var det en bra säsong ifrån anfallarens sida. Efter sommarsemestern fick han reda på att Alfredo Di Stéfano lämnat klubben och det sades dessutom i tidningarna att anledningen var Mario Kempes som velat få bort tränaren – något han själv kraftfullt dementerade.

Den nya säsongen inleddes också bra där Kempes bl.a. gjorde dubbla mål på Real Madrid. Dock var olyckan framme mot östtyska Carl Zeiss Jena i Cupvinnarcupen. Östtyskarna spelade en brutal fotboll och tidigt i den första matchen, som spelades i Jena, åkte Kempes på en flygtur där han skadade sin axel allvarligt.

Anfallaren missade sedan flera veckors spelande och var först tillbaka till returmötet med Jena på Mestalla. Denna gång var det dock andra saker som satte käppar i hjulen för Mario Kempes. Dagen innan matchen hade han fått ett telefonsamtal till hotellrummet ifrån en person som begärde pengar i utbyte mot att han inte skulle kidnappa Kempes dotter. Givetvis gjorde detta argentinaren väldigt nervös och han hade svårt att sova. Polisen grep dock sedermera personen, men uppladdningen inför returen kunde sannerligen ha varit bättre.

Valencia lyckades inte vända på mötet mot östtyskarna och åkte således ur Cupvinnarcupen. Carl Zeiss Jena i sin tur tog sig faktiskt hela vägen till finalen där man till slut förlorade mot Dinamo Tbilisi. Säsongen som helhet blev ingen höjdare för Kempes. Axelskadan hämmade honom och i kombination med ett strulande knä missade han väldigt många matcher. Kanske behövdes det ett miljöombyte för att få fart på karriären igen?

***

Läs fortsättningen i del 4 som kommer under morgondagen.