Edgardo Bauza: ”El Patón” – Del 1

Edgardo Bauza. Det finns bara tre försvarare i fotbollshistorien som gjort fler mål än Edgardo Bauza. Den hårdföre mittbacken, med de stora fötterna, blev dessutom mästare vid två tillfällen tillsammans med sitt älskade Rosario Central under spelarkarriären. 

”Att växa upp i den lägre medelklassen, som jag gjorde, då är fotbollen nästan den enda möjligheten till att komma upp sig. Idag är det kanske annorlunda då ungdomarna har det lättare att få en plats i något fotbollslag. Samtidigt, för mig var det fullt logiskt att jag blev fotbollsspelare med tanke på min familj och mitt sociala nätverk. Jag bodde i Granadero Baigorria, omringad av gator att spela på och under hela min uppväxt skedde tillsammans med en fotboll.”

Att namnet Edgardo Bauza blev synonymt med just Rosario Central var knappast någon tillfällighet. Hans pappa spelade för klubben och tog sig hela vägen upp till reservlaget. Dessutom växte Bauza upp i Granadero Baigorria, en stad som ligger lite norr om Rosario, och som är väldigt förknippad med just föreningen Central då avståndet till deras hemmaplan inte är jättelångt. 

”Jag började gå på matcherna som liten tillsammans med min pappa, som i sin tur hade ärvt sitt medlemskap ifrån sin far. Vi brukade se tredjelaget, reservlaget och A-laget under samma dag. Min mamma gjorde mackor med milanesas i. Det var sex fantastiska timmar med fotboll.”

Bauzas mamma ville gärna inte att sonen skulle strunta i sina studier utan fotbollen skulle bara vara en bisyssla tills vidare. Som ett extrajobb fogade han därför fönster – och fixade dörrar till sin farbrors företag för att tjäna några extra slantar. 

”Under ett år jobbade jag mellan sju på morgonen till ett på eftermiddagen. Därefter tog jag kollektivtrafiken till Baigorria och tränade med mitt lokala lag mellan tre och sex på kvällen. Därefter åkte jag till skolan och kom inte hem förrän klockan tolv på natten.”

Bauza orkade bara ett år med detta krävande schema. Därefter yppade han åsikten till sin mamma att han ville sluta med skolarbetet. Föga förvånande var hon inte alls särskilt positivt till detta utan tyckte att Bauza skulle sluta spela fotboll istället. Kompromissen blev därför att han fick sluta arbeta och istället hjälpa sin mamma på hennes arbete. Dessutom kunde Bauza fortsätta att spela fotboll. 

Vid 13-års ålder åkte han på ett provspel till Rosario Central som blev lyckat. I sitt tidigare lag hade han spelat som central mittfältare, men Bauza insåg att det var alldeles för många som provspelade på den här positionen att han skrev upp sig som mittback istället. 

Bauza jobbade sig sedan uppåt genom ungdomslagen innan han till slut fick chansen i Primera Division. Plötsligt en dag fick han reda på av huvudtränaren Griguol att han skulle vara med på bänken mot Quilmes eftersom Central hade väldigt många skador i laget. Med tjugo minuter kvar av mötet fick han hoppa in och göra sin efterlängtade debut. 

”Det skedde utan att jag knappt ens hann tänka på det. Jag tror inte att det är särskilt svårt att få debutera i Primera. Det svåraste är att sedan håll sig kvar på den här nivån eftersom pressen ökar något enormt. Att spela i Primera Division förändrar ditt liv. Därefter är, tråkigt nog, inte spelaren en normal person längre. Han är en gud, en idol och orsaken till alla problem i såväl klubben – som samhället i stort. Journalismen, styrelsen och supportrarna pressar dig. Din familj vill att du ska vinna på planen, rent ekonomiskt och säkra framtiden för alla. Om du inte är förberedd på allt det här, då blir det jobbigt.”

Bauza menar på att tack vare fotbollen förlorade han stora delar av sina tonår. Medans kompisarna gick ut och dansade – eller hade fester – då tränade Bauza eller var på någon matchsamling. Det är det priset man måste betala om man vill nå långt inom en idrott, men han ångrade sig aldrig. Redan i unga år fick han smeknamnet ”el Patón” – storfoten – och detta hade såklart sin förklaring. Bauza hade nämligen enormt stora fötter redan vid elva års ålder och som femtonåring hade han 45 i skostorlek, vilket vållade vissa problem. 

”Det var rätt vanligt på den här tiden att proffsspelarna i A-laget gav använda fotbollsskor till de unga spelarna, men med mig hjälpte inte det. Det fanns nämligen ingen annan som hade så pass stora fötter.”

Inför en match borta mot Vélez Sarsfield var där någon som stal stora delar av det som materialaren hade tagit med sig till Buenos Aires på lagets spelarhotell. Bland dessa saker återfanns Bauzas 45:or. 

”Var i helskotta ska du få tag i ett par fotbollsskor i storlek 45 en söndagsmorgon när dessutom inga sportaffärer var öppna? Från den dagen hade jag alltid med mig ett extra par i min egen väska.”

Bauza hade även problem med för små sängar när lagen bodde på hotell. På den här tiden var det inte vanligt med allt för stora sängar inne på hotellen i Argentina och många gånger fick han ligga nästan dubbelvikt för att sova. 

Redan vid provspelet till Rosario Central stod det, som sagt, klart att Bauza skulle komma att spela som mittback under hela sin karriär. Hans stora kroppsform och resoluta brytningar var som klippta och skurna för den här positionen. Trots detta hann han med att göra åtskilliga mål under sin långa karriär. Faktum är att endast tre andra försvarare – genom fotbollshistorien – har gjort fler mål än Bauza. 

”Jag är fyra i världen, det vet jag, med mina 108 mål och jag har till och med fått ett pris av FIFA som den försvararen med tredje flest gjorda mål i historien. Senare gick dock (Fernando) Hierro om mig. Först ligger holländaren (Ronald) Koeman och på andraplats är Passarella.”

Bauza gjorde väldigt många mål på straff och man undrar såklart vad som är hemligheten kring att slå en riktigt välslagen elvametersspark. 

”Vi hade fördelen på den här tiden att det inte fanns särskilt många TV-sända matcher och därigenom kunde inte målvakterna plugga på kring oss anfallare som man numera gör. Jag brukade titta på målvakten och vänta in en rörelse ifrån honom. Därefter slog jag bollen i det andra hörnet.”

Edgardo Bauza blev en ikon i Rosario Central och vann två ligaguld med klubben som spelare.

Känslorna för Rosario Central som förening växte sig snabbt så pass starka att Bauza inte ens hade några kompisar som hejade på ärkerivalen Newell’s Old Boys. Staden Rosario är väldigt speciell på det sättet att det bara finns två stora klubbar i en så pass folkrik stad. Detta gör att antingen hejar du på Newell’s eller Central. Supportrar du inte något av de lagen så existera du inte. Det finns nämligen ingen som inte är anhängare till något av lagen. 

Under världsmästerskapet 1978 bevittnade Bauza det argentinska landslaget när de spelade på Centrals hemmaplan, Estadio Gigante de Arroyito, under turneringens andra gruppspel. Då fick han bl.a. glädjen att se sin store idol Mario Kempes få igång sitt målskytte ordentligt i mästerskapet. 

Efter debuten mot Quilmes 1977 dröjde det ytterligare två år innan Bauza verkligen hade slagit sig in i A-laget i Central och blivit en vital del av startelvan. 1979 ingick Bauza i det laget som fick smeknamnet ”La Sinfónica” p.g.a. det vackra spelet som de visade upp. Central tog sig till semifinalerna i såväl Metropolitana – som Nacional-turneringen. Året efter var det sedan dags för klubben att gå hela vägen. 

1980 fick Bauza glädjen att vara med om sin första ligatitel med Central. I Nacional-turneringen blev Rosarioklubben mästare efter att ha besegrat Racing de Córdoba i finalen. I det första mötet gjorde Bauza 1–0-målet när Central i slutändan vann med 5–1 och mer eller mindre hade avgjort finalspelet redan där. Han blev f.ö. lagets bäste målgörare den här säsongen med sina tolv fullträffar. En fin bedrift som Bauza t.o.m. lyckades överträffa året efter då han gjorde tjugo mål över hela året och visade upp sin målfarlighet trots att han spelade som försvarare. 

Inför finalen 1980 mot Racing de Córdoba poserade Edgardo Bauza på ett omslag till tidningen El Gráfico tillsammans med motståndaren Araña Amuchástegui. 

”Vi kom överens om att vi skulle träffas i Bell Ville som var halvvägs mellan Rosario och Córdoba. En hel dag gick åt till detta, men man gjorde det för El Gráfico. Det var stort. Jag minns en gång när jag var ung och gjorde en tunnel på en anfallare. Han tittade på mig och sa; ’grabben, hur många omslag på El Gráfico har du varit med om?’ Jag blev så tankspridd att jag nästan bad om ursäkt.”

Bauza gjorde sig känd som en hårdför mittback och hade han spelat idag finns säkerligen risken att han blivit utvisad betydligt oftare än vad han blev på 80-talet. Dock ska man såklart komma ihåg att det var en annan typ av fotboll än den som spelas idag.

”Vi var mer ärliga på den här tiden. Vi fejkade inte skador som man gör idag. Förr, om du låg ner utan att det var något fel på dig, då ansågs du vara en mes. Och alla började skrika på dig. Idag vrålar de efter gult kort för allting. Samtidigt, det som är positivt är att man skyddar spelarna mer idag.”

Mellan sina sejourer tillsammans med Rosario Central hann Bauza bl.a. med att spela tre år i colombianska Junior de Barranquilla. Här trivdes han bra och spelade stundtals en väldigt fin fotboll. 

”Det var nästan de tre bästa åren i min karriär. Det gick bra, vi blev mästare och supportrarna tyckte mycket om mig.”

1986 var Bauza tillbaka i Central och här skulle han återigen bli mästare. Säsongen 1986–87 bärgade han ytterligare ett ligaguld med föreningen han älskade. Detta var också en titel som han, personligen, njöt väldigt mycket av. 

”Jag njöt något enormt över guldet 86/87. Detta eftersom det fanns de som sa att jag var på väg neråt i min karriär. Men jag njöt av båda mina ligaguld tillsammans med Central.”

På landslagsnivå gjorde Bauza flertalet landskamper för Argentina. Han blev dock märkbart besviken när Menotti lämnade honom utanför truppen 1982. Detta då Bauza verkligen trodde att han skulle komma med i truppen. 

”Det var nog den sämsta dagen under hela min karriär. Att bli utlämnad ifrån truppen, efter att ha spenderat nästan fem månader med landslaget inför turneringen, var tungt. Jag var fortfarande väldigt ung och genomförde träningen gråtandes.”

Istället kom Bauza med till världsmästerskapet i Italien 1990 på ålderns höst. Detta var något som han däremot inte alls var beredd på.

”Det var en enorm glädje. Min karriär var på väg att ta slut och jag fick kröna det med detta. Det trodde jag verkligen inte, det är sant. Bilardo var dock tydlig med mig inför avresan. Jag skulle åka med som avbytare till Juan Simón och han gjorde ett fint mästerskap. Jag spelade faktiskt inte en enda minut och det var bara i finalen som jag satt med på bänken.”

Bauza gjorde även en handfull landskamper för Argentina.

Edgardo Bauza avslutade sin karriär med mexikanska Veracruz under inledningen på 90-talet. Han hade då haft en fantastiskt fin karriär bakom sig som var mest förknippad med sejourerna tillsammans med Rosario Central. Det blev två ligaguld med föreningen som han älskade och som faktiskt bara vunnit Primera Division vid fyra tillfällen under hela sin existens. 

Därutöver kom Bauza med till ett världsmästerskap och blev utlandsproffs i Colombia. Hans tränarkarriär skulle dock komma att överträffa tiden som spelare med hästlängder.

***

Läs fortsättningen kring Edgardo Bauzas tränarkarriär, i del 2, som kommer under morgondagen.

***