Mario Kempes Del 1: Uppväxten i Bell Ville, Instituto och El Selección Fantasma

Mario Kempes. Han slog igenom i Instituto, fortsatte i Rosario Central innan han testade på lyckan i spanska Valencia och vann VM-guld med Argentina 1978. Under årens gång utvecklades Mario Kempes till en riktig globetrotter som nappade på erbjudanden runt om i hela världen.

Mario Alberto Kempes föddes den 15 juli 1954 i det lilla samhället Bell Ville, som ligger ungefär mittemellan Córdoba och Santa Fe. Staden omgärdades på denna tid av stora sädesfält vilka producerade mat till hela Argentina. Det sägs att när Kempes föddes utbrast hans farmor förtvivlat; ”Herregud, hur ser han ut? Han ser ju inte klok ut, vilket är konstigt då hans föräldrar inte ser konstiga ut”.

Kempes ska, enligt hans mor, ha varit en hårig liten pojke som hans farmor vid nästa tillfälle hade ändrat uppfattning om. ”Nu ser han ju bedårande ut” utbrast hon vid nästa möte. Kempes konstaterade att detta var ett genomgående mönster genom hela hans liv – att han inte gjorde ett vidare gott första intryck.

Som liten kickade han boll konstant i huset där han växte upp. Kempes använde den stora garageporten som mål och vid fler än ett tillfälle hade han i sönder sin mammas blommor i trädgården. Det fanns egentligen bara en enda sak som kunde överglänsa fotbollen, i den unga grabbens tillvaro, och det var mammans hemmalagade pasta. När Kempes mamma, Eglis, gjorde egen pasta blev det antingen tagliatelle eller ravioli vilket båda tillhörde den unge Kempes favoriträtter.

Kempes har själv redogjort för sina tidigt försökt att anordna asados. Redan som 10-åring ska han och en kompis promenerat iväg för att köpa korv gjort på lever och på en ödetomt satte dom igång en eld gjord på gammalt virke. Dock blev förmodligen inte korven tillräckligt genomstekt och smakade därför inte särskilt gott. Fortfarande som vuxen kunde Kempes minnas hur förfärlig doften av lever var och vägrade äta detta.

Kempes morfar var en fanatisk anhängare till Boca Juniors och ett matchkit till sitt barnbarn redan i tidig ålder. Kempes minns hur hans morfar ibland gick undan vid stora familjemiddagar för att lyssna på matcherna via sin radio och en gång smygtittade han på morfadern som brast ut i tårar över en förlust. Kempes kunde inte för sitt liv förstå hur en sådan banal sak som fotboll kunde framkalla den här typen av känslor. Under resten av sitt liv höll han fast vid att han inte skulle bli någon fanatisk supporter till något klubblag i Argentina.

Komiskt nog var Kempes pappa supporter till River Plate och gissningsvis var han inte helt nöjd med morfaderns ihärdiga försökt att göra den unge Mario till Boca-supporter. Kempes pappa hette, precis som han själv, Mario och jobbade som snickare.

Ibland fick Kempes hjälpa sin pappa och var med på olika byggen som liten. Framförallt kunde han få detta som straff när han inte hade skött sina skoluppgifter på bästa sätt. Den unge Mario Kempes var nämligen långt ifrån någon stjärna i skolan och förutom i idrott hade han, till en början, nästan underkänt i samtliga ämnen.

I ung ålder fick han smeknamnen ”Tronco” och ”Panzón” som följd av sin något slöa framtoning. Även epitetet ”Dormilón” – ”sjusovaren” cirkulerade eftersom Kempes älskade att ta en siesta – eller två för att piggna till liv. Pappa Mario hade även han varit fotbollsspelare och som liten följde Kempes med på matcherna för att vara lagets maskot. Dock slutade fadern spela fotboll ganska tidigt och den vuxne Kempes hade inga direkta minnesbilder av pappans fotbollsspelande.

Redan som 14-åring började Kempes köra bil, vilket inte alls var särskilt ovanligt i Argentina på 60-talet, och i samma veva rökte han sin första cigarett vilket skulle bli en vana som följde med honom under många år framöver. 1966 var första gången som den då knapp 12-årige Kempes hörde talas om världsmästerskapen i fotboll. Turneringen hölls det året i England och tillsammans med sin pappa, och bror, lyssnade Kempes på matcherna via radion eftersom familjen ännu inte hade införskaffat någon TV-apparat.

Kempes första lag var Talleres hemma i Bell Ville. Under pojklagsåren spelade han som femma och kunde inte tänka sig att han i framtiden skulle bli en fruktad anfallare. Hos Talleres blev han dock inte särskilt långvarig. Tränaren satsade inte ordentligt på honom och den unge Kempes gick istället vidare till Club Atlético y Biblioteca Bell. Även fast tränaren för Talleres inte haft den unge Kempes i sina tankar lyckades han ändå utkräva en ansenlig summa pengar för övergången. En affär som, på den tiden, var ligans största någonsin.

Kempes var nu 16 år och spelade i A-laget för Club Atlético y Biblioteca Bell. Nu gick han över till att spela som tia och trivdes suveränt. Under sin första säsong i Liga Bellvillense blev Kempes mästare och gjorde makalösa 46 mål. I en match, vilken vanns med 12–0, smällde han dit sex mål – ett rekord som står sig än idag i denna serie.

Fotbollskarriären började onekligen att ta fart och Kempes åkte på provspel hos såväl Independiente som Platense. Hos det förstnämnda laget blev det dock emellertid aldrig något provspel eftersom personen, vilken hade bjudit in Kempes till testspelet, aldrig dök upp. Med Platense gick det däremot desto bättre. Här var han med och vann en träningsmatch mot reservlaget och förlorade sedan mot seniorlaget. Men Kempes hade imponerat så pass mycket att klubben erbjöd honom ett kontrakt.

Lycklig som få ringde han hem till sin pappa och berättade om dom glada nyheterna, men fick genast till svar; ”Under inga som helst omständigheter ska du flytta till Buenos Aires. Du ska gå klart skolan hemma i Bell Ville”. Dom 50 km hem ifrån huvudstaden blev tunga. Kempes åkte även på ett provspel med den uruguayanske storklubben Club Nacional. Tillsammans med sin kompis Luis reste han till Montevideo och testspelet gick riktigt bra, men återigen var fadern nedslående kring sonens planer på att flytta långt hemifrån.

Uppgivenheten började infinna sig i den unge Kempes kropp då han var väldigt sugen på att testa vingarna någon annanstans. Plötsligt förändrades allting när hans pappa, en dag efter en match i Bell Ville, kom fram och sa; ”Skada dig inte, du ska provspela i Córdoba för Instituto”. Kempes har själv beskrivit det som att solen lös på honom den dagen och visade vägen med sitt skimrande ljus.

Antonio Tossolini hette en herre som utvecklade den moderna fotbollen i Argentina. Nu pratar vi alltså inte om sporten som helhet, utan om själva bollen. Han kom på idén om en bättre fotboll än den tidigare så populära läderkulan och Bell Ville blev platsen där den nya fotbollen distribuerades till hela Argentina. Antonios son – Eduardo – kom att spela en stor roll i Mario Kempes flytt till Instituto.

Den nya fotbollen som Tossolini plockade fram.

Det var nämligen som såhär att Eduardo Tossolini ägde byggföretaget på vilket Kempes pappa arbetade som snickare. Vid ett tillfälle när Eduardo jobbade på ett projekt, vid Institutos anläggningar, började han prata fotboll med en representant för klubben vid namn Pedraglio. Córdobaklubben var på jakt efter en ny anfallare då man hade tappat en av sina viktigaste spelare, Hugo Curioni, till Boca Juniors. Eduardo utbrast då att en av hans anställdas son var ett riktigt kap.

”Tror du mig inte? Han är bland det bästa jag sett. Bättre än Curioni. Ni kan ju testa honom. Om han inte gör mål innan den tionde minuten behöver ni inte betala någonting för honom”.

Pedraglio kände att han inte hade något att förlora och accepterade det lockande erbjudandet. Kempes reste själv till Córdoba med bussen och kom fram till storstaden efter några timmars färd. Han kände sig lite nervös då detta var första gången han var ensam i den väldiga staden.

På bussterminalen kom plötsligt en herre fram och sträckte ut sin hand. ”Är det du som är Mario Kempes?”. Det var Pedraglio och tillsammans med honom åkte Kempes vidare hem till dennes hus för att äta lite Milanese och ta en siesta innan det var dags för provspelet.

När det väl var dags att bege sig mot själva matchen meddelade Pedraglio att Kempes skulle spela under en pseudonym. ”Du kommer att spela under namnet Carlos Aguilera. Detta eftersom ifall du är så pass bra, som dom säger att du är, då vill vi inte att Belgrano eller Talleres ska komma emellan och knipa dig”. Kempes köpte det hela, även om han tyckte att hela situationen kändes en aning märklig.

Väl framme i omklädningsrummet fick Kempes träffa tränaren och sina lagkamrater för dagen. Han presenterade sig som Carlos Aguilera och ljög dessutom när han sa att han var van vid att spela som central anfallare.

”Det var också en lögn. Jag hade aldrig spelat på den positionen tidigare”.

I samma lag som Kempes återfanns Osvaldo Ardiles som senare skulle bli hans lagkamrat i Instituto och det argentinska landslaget, men kanske framförallt en väldigt nära vän. Provspelet gick bra, laget besegrade Argentino Central med 4–0 och Kempes gjorde samtliga mål. Detta ledde till att han blev inbjuden till ett nytt provspel en vecka senare och denna gång följde hela familjen med honom.

När laget presenterades i högtalarna trodde hans mamma, förtvivlat, att sonen inte var med. Detta eftersom Kempes glömt att berätta för sin familj om pseudonymen Carlos Aguilera. Denna gång blev det förlust med 3–1, men Kempes fick ändå beröm i lokaltidningen.

”Den omnämnda anfallaren var den mest farlige spelaren i sitt lag. Detta trots att han bara använde sig av sitt vänstra ben. Han måste få beskådas i fler matcher framöver”.

Veckan därpå besegrade Kempes lag Huracán de Córdoba med 6–1 och Kempes stod för två av målen. Återigen överöstes han med lovord av lokaltidningen La Voz del Interior.

”Aguilera, den orutinerade anfallaren ifrån Bell Ville i Instituto, visade upp i en aktion vissa kvalitéer (trots det svaga motståndet) som borde kunna utnyttjas i framtiden. Han förvandlades till den mest värdefulla spelaren i den offensiva anfallskvintetten för hemmalaget”.

Instituto bestämde sig för att erbjuda honom ett kontrakt, vilket Kempes gladeligen gick med på, men givetvis ställde hans pappa ett motkrav. Sonen skulle få gå klart skolan, hemma i Bell Ville, samtidigt som han spelade för Instituto. Det gick klubben med på.

Varje tisdag och torsdag reste Kempes till storstaden för att träna och sedan reste han hem igen för att gå i skolan. På helgen spelade han match för klubben och utvecklades snabbt till en viktig pjäs i laget. Redan under den första säsongen vann Kempes och Instituto dom cordobesiska mästerskapen och kvalificerade sig därigenom för spel i den nationella Nacional-turneringen samma år.

Mario Kempes i Institutos matchtröja.

Efter avslutade studier i Bell Ville skrev Kempes pappa in honom på universitetet i Córdoba, men den unge fotbollsspelaren gick aldrig dit. En dag blev Kempes dock lite nyfiken och reste dit med sin polare. Väl framme kom en herre fram och omfamnade en förbluffad Kempes som inte hade någon aning om vem personen i fråga var. Det visade sig vara en lärare som tagit jobbet på universitet enbart för att han hört att Kempes skulle börja där och som fanatisk Insituto-supporter ville han vara nära sin store idol.

Kempes och hans polare gick in i en hörsal för att lyssna på en av lärarnas föreläsningar. Dock insåg båda två, hyfsat omgående, att de inte fattade någonting av vad professorn längst fram pratade om och valde att gå igen. Kempes återvände aldrig till universitetet därefter.

Fokus låg istället på att spela fotboll och Kempes karriär pekade sannerligen spikrakt uppåt. Han blev uttagen i det argentinska ungdomslandslaget, under ledning av Miguel Ignomiriello, och reste till den franska kuststaden Cannes för en miniturnering. Precis innan avresan fick Kempes göra sin allra första stora intervju som fotbollsspelare med den erkända tidningen El Gráfico.

Anledningen till att extra mycket fokus lades på Kempes var helt enkelt eftersom han var den enda spelaren i truppen som spelade i en klubb utanför Buenos Aires. I tidningsintervjun, som dessutom innehöll citat ifrån hans tränare i såväl landslaget som hemma i Instituto, innehöll följande citat.

”En pojke som går förbi tröjans passion för att förvandlas till en spelare som blir applåderad av en hel stad. Hans ansikte, kropp och själ transformerar den harmoniska figuren som skänker mål och klass till arenorna i Córdoba”.

Kempes själv var också väldigt överväldigad över att ha blivit intervjuad av denna ikoniska tidning.

”Min enorma glädje ökade ännu mer när jag, några dagar senare, gjorde min första intervju med tidningen El Gráfico. Denna fotbollsbibel som jag läst med min pappa, när vi lyckats få tag i ett exemplar, som liten. Den enda nyhetskanalen jag hade tillgång till för att uppdatera mig om landets största fotbollsspelare”.

Turneringen i Cannes utgjordes av såväl klubblag – som landslag. Argentina inledde med att besegra den portugisiske storklubben Benfica med 3–1. Kempes gjorde ett av målen medan Daniel Bertoni och Juan Carlos Scola gjorde dom andra två. Därefter ställdes Argentina mot Brasilien i ett möte som slutade 1–1 efter att Kempes återigen hamnat i målprotokollet.

Reglerna i denna turnering var minst sagt speciella. T.ex. gällde det att om en match slutade oavgjort skulle det avgöras genom att laget med flest producerade hörnor gick vidare. Eftersom Brasilien hade gjort fler hörnor blev Argentina utslagna och fick möta Standard Liège i matchen om tredjepriset. Argentina gick segrande ur denna batalj och Kempes smällde dit två stycken mål.

Det sades i samma veva att en fransk klubb var intresserad av Kempes, men när han och hans pappa skulle flyga dit dök aldrig några flygbiljetter upp varpå alltsammans rann ut i sanden. Även Boca Juniors nämndes som intressenter för Kempes namnteckning, men här betonade storklubbens dåvarande president, Alberto J Armando, att detta inte var sant.

”Vi har spelare i vår egen akademi som är tio gånger bättre än Mario Kempes”.

Kempes prestationer hade dock gjort att många fått upp ögonen för honom. 1974 var Argentina involverade i ett dramatiskt kvalspel till världsmästerskapet i Västtyskland samma år. Efter att ha missat turneringen i Mexiko, fyra år tidigare, bestämde man sig för att ta kvalspelet på största möjliga allvar.

En idé som växte fram var att man skulle skicka ett lag till Bolivia, i förväg, för att dessa skulle acklimatisera sig till den höga höjden och den tunna luften. Resultatet blev att ett gäng med ungdomsspelare reste dit, och under ledning av Ignomiriello mötte man flera lag i träningsmatcher inför den viktiga kvaldrabbningen mot Bolivia.

Kempes kom med på denna resa och detta skulle sannerligen bli ett äventyr han sent skulle glömma. Först av allt hade inte det argentinska fotbollsförbundet organiserat förnödenheterna – och det ekonomiska på bästa sätt. Detta renderade i att spelarna, under detta läger, fick använda pengar dom tjänat ifrån dom olika matcherna till att köpa mat.

Först reste man till Tilcara, därefter till La Quiaca, Jujuy i Argentina och sedan Cuzco i Peru. Samtliga platser på hög höjd för bästa möjliga anpassning. Problemet var att hotellen på dessa olika ställen höll låg kvalité. Ibland strejkade personalen och inne i köken låg rutten kyckling på golvet. Under hela denna resa delade Kempes rum med Aldo Poy – något som han själv beskrivit som en skänk ifrån ovan. Detta då den gode Poy var en väldigt lättsam person som alltid lyckades lätta upp stämningen i den dystra delegationen.

Landslaget fick smeknamnet ”El Selección Fantasma” – spöklaget – eftersom ingen knappt kände till dessa spelare innan avresan. Berättelserna ifrån denna upplevelse är många och Kempes mindes, långt senare, med skräck hur spelarbussen slingrade sig längs med bergsklipporna i Bolivia och hur livrädda vissa av spelarna var för att bussen plötsligt skulle krascha ner i avgrunden. Man kan onekligen konstatera att allting var så långt ifrån den lyx, vilken dagens fotbollsspelare åtnjuter, som man kan komma.

Landslaget ”Fantasma”. Kempes längst fram till vänster.

I slutändan anslöt förbundskaptenen Omar Sívori med fyra seniorspelare och tillsammans lyckades landslaget vinna med 1–0 och ta sig till VM-slutspelet i Västtyskland. Personligen kände dock Kempes – och många med honom – att landslaget kanske inte lockade särskilt mycket längre. Åtminstone inte under dessa förutsättningar.

***

Läs fortsättningen i del 2 som kommer under morgondagen.