José Omar Pastoriza: Kämpade för spelarnas rättigheter, älskade asado och vann allt som gick att vinna med Independiente

José Omar Pastoriza. Dom flesta tänker nog mest på hans gärningar i egenskap av tränare, men faktum är att Pastoriza även hade en lovande spelarkarriär. En gemensam nämnare genom samtliga framgångar hette dock Independiente.

José Omar Pastoriza föddes i Rosario, men det var betydligt närmare huvudstaden som han skulle komma att nå stora framgångar under sin livstid. Som liten hejade han på Rosario Central och hade Humberto Rosa som sin store idol.

”Han var en tia, mycket skicklig och hade en enorm elegans i sitt spel”.

Pastoriza jobbade inom järnvägen som ung och eftersom han växte upp under Juan Peróns tid, som president, började han arbeta sex timmar om dagen redan som 13-åring.

I ung dar flyttade Pastoriza ifrån Colóns ungdomslag till Racings motsvarighet i Avellaneda. Det var också här han tog sina första steg som professionell fotbollsspelare.

Néstor Rossi var den personen som hade störst inflytande på min spelarkarriär. Det var ifrån honom jag lärde mig mest och det var också han som tog mig till Racing i unga dar”.

Efter några år gjorde Pastoriza den, tillsynes, omöjliga flytten ifrån Racing till ärkerivalen Independiente. Men med tanke på att detta skedde på 60-talet och p.g.a. att han inte var ensam i själva flytten, hade Pastoriza aldrig några problem med irriterade supportrar.

”Samtidigt gick Mori i motsatt riktning, det var nämligen en bytesaffär. Racing behövde pengar eftersom dom hade stora ekonomiska problem. Så dom var tvungna att välja mellan att behålla mig eller (Roberto) Perfumo. I slutändan blev det jag som fick lämna”.

Pastoriza spelade för – och tränade såväl Racing Club som ärkerivalen Independiente.

Hos Independiente kom framgångarna på löpande band. Ironiskt nog vann dock först Racing det mesta som gick att vinna precis efter att Pastoriza lämnat klubben.

”Men det gjorde mig aldrig förbannad. Varför skulle jag ha blivit det? Jag vann ju väldigt mycket med Independiente sen istället”.

Med ”El Rojo” vann Pastoriza, som spelare, ligan tre gånger och Copa Libertadores en gång. Dock tvingades han tillslut bort ifrån klubben efter att ha engagerat sig kraftigt i fotbollsspelarnas rättigheter. Pastoriza var djupt involverad i facket och jobbade stenhårt för att spelarna skulle få mer att säga till om.

”Man såg orättvisan hela tiden. Ledningen i klubbarna kunde ligga efter med betalningen för 11 månadslöner, men det fanns ingenting vi spelare kunde göra åt saken. Jag riskerade hela min karriär när jag engagerade mig i detta. Om klubben hade valt att riva mitt kontrakt hade det varit mina pengar – och min familj som blivit lidande”.

1971 genomfördes en stor spelarstrejk inom den argentinska fotbollen och det blev också startskottet för flera andra strejker – och uppror inom samhället. Argentina styrdes vid denna tidpunkt av en militärregim och strejkerna blev startskottet mot att återgå till ett mer demokratiskt samhälle igen.

”Fram tills vi gjorde vår strejk, 1971, hade ingen annan vågat göra något liknande under den regimen, men vårt uppror blev startskottet för flera andra. Därefter började andra institutioner att protestera även dom. Fotbollen var den drivande kraften i allt detta”.

Men strejkerna och upproret som sådan renderade också i att Pastoriza fick se sig om efter en ny klubbadress. En dag, efter att facket nått en överenskommelse med klubbarna, kom en av ledarna fram till Pastoriza och förklarade att dom tänkte sälja honom. Det fanns ingenting han kunde göra åt saken.

Istället bar det av till Monaco i Frankrike och här skulle också Pastoriza komma att avsluta sin spelarkarriär.

”Det gick väldigt bra för mig i Monaco, jag trivdes båda på – och utanför planen”.

Pastoriza var faktiskt även med vid ett världsmästerskap tillsammans med det argentinska landslaget. Det var vid turneringen 1966 i England, men mittfältaren fick inte spela en enda minut under hela mästerskapet.

”Det var såklart ingen höjdare, men samtidigt var det roligt att få vara med. (Antonio) Rattín var startspelaren på min position och när han blev utvisad, mot England, var vi redan påväg ut ifrån turneringen och därmed fick jag inte några chanser”.

José Pastoriza (i mitten) med det argentinska landslaget 1970. Övriga spelare är Miguel Ángel Brindisi och Norberto Madurga.

Som tränare blommade Pastoriza istället ut ännu mer. Vid fyra tillfällen tränade han Independiente och det var främst vid som två första sejourerna som framgångarna var störst.

Första titeln kom redan 1977 när Independiente vann Nacional-turneringen och besegrade Talleres i en historisk final. Anledningen till att den blev så pass speciell, som den blev, var helt enkelt för att Independiente vann trots att man hade fått tre man utvisade. Ricardo Bochini gjorde det titelsäkrande 2-2-målet, vilket också var det målet som Pastoriza jublade mest över under sin tränarkarriär.

Enligt Pastoriza var också Independiente-laget säsongerna 1977 och 78 – samt 1983/84 dom två bästa lagen han lett under sin tid som tränare.

”Dom två lagen hade enormt mycket vilja, styrka, intelligens och ledaregenskaper”.

Efter några framgångsrika år med Independiente flyttade Pastoriza vidare till Talleres innan han tog över Racing under inledningen av 80-talet.

Pastoriza gjorde sig känd som en väldigt temperamentsfull tränare som kunde bråka med såväl motståndarspelare – som supportrar. Vad som också cirkulerade var ett rykte som påstod att hemligheten bakom tränarens framgångar var att han höll många asados (grillfester) med sina spelare.

”Det sades att det var därför vi blev mästare så ofta och just därför fortsatte vi med det”.

Vad är då hemligheten med en riktigt bra asado enligt Pastoriza?

”Köttet helt klart. Det måste vara perfekt”.

José Pastoriza förbereder en av sina många historiska asados.

Pastoriza menade också att asados inte hölls för ätandets skull, utan mer för att sammansvetsa lagen och komma ihop som grupp.

”Det finns en del journalister som är rätt korkade och måste ställa frågor om mina asados, men det är okej. Faktum är att asados bara är en grej – eller ursäkt för att komma samman och bli bättre som grupp”.

En stor anledning till att Pastoriza lämnade Independiente, under slutet av 70-talet, för att istället ta över Talleres var att ledningen ville lägga sig i hans laguttagningar.

”Bocha (Ricardo Bochini) hade missat träningen fyra dagar i sträck och under den kommande helgen hade vi en avgörande match mot Ferro. Förloraren skulle åka ut. På matchdagen kom presidenten, Julio Grondona, in med Bochini i sin hand och ville att jag skulle inkludera honom i min startelva. Jag vägrade varpå han sa; ”okej, men om vi förlorar, då vet du vad som väntar”. Vi förlorade och efter matchen fick jag lämna”.

Under sin andra sejour som tränare för Independiente vann Pastoriza Copa Libertadores en gång och ligan vid ytterligare ett tillfälle. Dessutom fick han lyfta Interkontinentalcupspokalen, 1984, efter att ha besegrat Liverpool i finalen med 1-0.

Pastoriza testade på att träna klubbar i flera olika länder. Dessutom provade han på flera landslag där förmodligen tiden i med El Salvador var en av dom mer speciella. Här blev han väldigt uppskattad och fick en nära relation med flera personer som styrde landet.

”El Salvador styrdes av 14 familjer. Endast 14 familjer hade kontrollen över hela landet och eftersom dom kände till mitt ursprung började dom intressera sig för mig”.

Pastoriza hann såklart även med att träna Boca Juniors under sin karriär. Detta skedde under slutskedet på 80-talet och han var den tränaren vilken pensionerade målvaktsikonen Hugo Gatti. I alla fall var det så det beskrevs i tidningarna.

”Gatti var inte i en situation där han kunde fortsätta att vara Bocas målvakt, så enkelt var det. Han hade stora problem med sitt ena ben, vilket gjorde att han inte kunde hoppa ordentligt”.

Pastoriza ledde även det venezuelanska landslaget, under slutet av 90-talet, men lyckades aldrig ta dom till något stort mästerskap.

2004 dog José Omar Pastoriza av en hjärtinfarkt samtidigt som han var tränare för Independiente – sin fjärde sejour i storklubben. Under hela sitt liv hade Pastoriza varit en storrökare och ignorerat läkarnas råd kring att sluta.

Många skulle nog ha beskrivit honom som en streber. Någon som alltid kände sig nödgad att säga sin mening och inte var sen att protestera mot orättvisor i samhället.

På många sätt och vis är Pastoriza en symbol inom den argentinska fotbollshistorien. Han är synonym med Independientes enorma framgångar under såväl 60- som 70- och 80-talet. Både som spelare och tränare vann han allting som gick att vinna och fick dessutom en ramsa uppkallad efter sig. Själv minns han dock inte när han för första gången hörde ”Gracias, señor Pastoriza” på läktaren – men vad gör det egentligen?