1978. El abrazo del alma

1978. En hundradels sekund är för dom flesta människor omöjlig att känna av. För en fotograf kan det dock innebära att man lyckas fånga ett ögonblick som annars skulle ha gått förlorat.

Strax innan klockan sex på kvällen, den 25 juni 1978, blåser domaren av VM-finalen mellan Argentina och Nederländerna. Fotografen Ricardo Alfieri ser en situation vilken han uppfattar som intressant. Hans bildserie fångar tusentals känslor och en av dessa blir utsedd till hela mästerskapets bild. ”El abrazo del alma” varade i några fåtal sekunder, men har förevigats tack vare Ricardo Alfieri.

Ungefär 11 år innan VM-finalen skedde något som skulle ha en stor inverkan på bilden jag beskrev här ovan. Víctor Nicolás Dell’ Aquila var en helt vanlig pojke som bodde i Buenos Aires under slutet av 60-talet. Några dagar innan sin 12-årsdag fick han för sig att klättra upp i ett eltorn för att titta på flygplanen som flög in för att landa på Ezeiza utanför huvudstaden.

Víctor hade gjort detta vid tidigare tillfällen och var väl bekant med dessa torn. Men den här dagen var olyckan dessvärre framme. Han halkade och utan att tänka sig för tog han tag med ena handen i en av dom elektriska kablarna som hängde däruppe. I panik försökte han få loss sina ena arm med hjälp av den andre, men istället slutade det med att båda armarna fick ström i sig och Víctor föll handlöst ner ifrån tornet.

Han kördes till sjukhuset och låg nersövd i flera dygn. Sjukhuspersonalen berättade för hans föräldrar att man var tvungna till att amputera båda armarna, annars skulle inte Víctor överleva. Hans mamma tvekade inte, självklart ville hon att hennes son skulle leva vidare och därför amputerades också den unge pojkens armar.

När Víctor tillslut vaknade upp undrade han varför dom låtit honom överleva. Då svarade sjuksköterskan; ”eftersom du måste ge livet tillbaka till din mamma”. Det var dom bästa orden jag kunde har hört mindes Víctor själv om händelsen.

Under hela 1968 fick han rehabilitera på ett stort träningscentrum i staden. Här tränade även River Plates seniorlag då man på den tiden ännu inte hade sin toppmoderna träningsanläggning man innehar idag. Trots att Víctor var Boca-supporter sedan födseln blev han vän med flera av spelarna i laget. Bland dessa fanns bl.a. Óscar Más och Jota Jota López.

Efter ett år på rehabiliteringskliniken kunde Víctor återgå till skolan och sina klasskamrater. Att han skulle kunna fortsätta att spela fotboll utan sina armar var det få personer som trodde, men Víctor bevisade motsatsen. Han spelade vidare och det med bravur.

I samband med en turnering i området där han bodde kom en uruguayansk tränare, som ledde ett av lagen, fram till Víctor för att lyckönska honom. Samtidigt frågade han vilket lag Víctor hejade på. När han svarade Boca Juniors undrade tränaren om Víctor möjligtvis ville följa med till La Bombonera och se en match. Det ville han såklart. 14 år gammal fick han glädjen att se Boca Juniors möta Huracán på La Bombonera.

”Vi åkte till arenan och bredvid mig på läktaren satt Oscar Ringo Bonaveno. Boxaren som var fanatisk i Huracán”.

Upplevelsen gjorde att Víctor fortsatte att gå på Boca Juniors hemmamatcher varenda söndag. När dom spelade på bortaplan, i en stad han inte kunde ta sig till, var Víctor inte främmande för att även gå och se såväl Racing Club som Independiente.

Han började få in en vana att dyka upp nere på planen och fira diverse mål med spelarna. Detta ansågs inte som något särskilt märkligt på den tiden, utan spelarna välkomnade den unge tonåringen. Han blev vän med andremålvakten i Racing, Rubén Guibaudo, och fick dessutom ibland sitta bredvid avbytarbänken.

Vid en match mellan River Plate och Racing Club 1970 hoppade Víctor in på planen för att fira ett mål, som River gjorde, tillsammans med Jota Jota López. Bilden förverkligades av fotgrafen Ricardo Alfieri.

”När jag såg att bollen gick in i mål sprang jag ut på planen utan att tänka mig för. Allt blev helt svart tills jag plötsligt såg att Jota Jota kastade sig runt min hals och kramade om mig”.

Víctor firar River Plates mål tillsammans med bl.a. Jota Jota López.

**
Tillbaka på Estadio Monumental den 25 juni 1978. Argentina besegrar Nederländerna med 3-1 i VM-finalen på hemmaplan och när den italienske domaren, Sergio Gonella, blåser av matchen utbryter vilda jubelscener.

Bland pressfotograferna nere på innerplan återfanns Ricardo Alfieri. Han jobbade som officiell fotograf för hela mästerskapet samtidigt som han också gjorde uppdrag för El Gráfico.

”När slutsignalen gick sprang dom andra fotograferna som galningar med sina kameror. Jag, som var lite trött efter att ha suttit längs sidlinjen i flera timmar, tog det lite lugnare. Jag gick till mittpunkten av planen och såg hur Fillol och Tarantini kramade om varandra. Där tog jag några bilder. Några dagar senare när jag kom till redaktionen förstod jag vad jag åstadkommit. Min son, Ricardito, väntade på mig med ett stort leende. ”Har du sett detta pappa?” Det var då vi upptäckte personen utan armar som sprang mot spelarna på bilden. Vi gjorde bilden större och givetvis publicerad vi den. Saker som sker genom ödet”.

Personen utan armar var såklart Víctor. Han hade befunnit sig på läktarna under matchen, men när finalen började lida mot sitt slut hoppade han ner på löparbanorna.

”Dom fortsatte spela lite till då den italienske domaren hade lagt på mer tid. Då började jag gå långsamt och ställde mig bakom Fillols ena stolpe. När domaren blåste av sprang jag in för att försöka hitta någon att krama. I ett ögonblick såg jag Tarantini på knä, som att han bad till gud. Fillol gjorde samma sak och då valde jag att krama om dom båda två. Eller rättare sagt – jag bromsade in framför dom och ärmarna till min tröja gjorde att det på bilden ser ut som att jag kramar dom”.

Bilden ”El abrazo del alma” blev utsedd till den bästa bilden i VM 1978. Tagen av Ricardo Alfieri.

Bilden spreds över hela världen och utsågs till turneringens bästa bild. Ricardo Alfieri blev hyllad – och prisad för sin bild medan han själv alltid framhöll att stjärnan i alltihop var Víctor Dell’ Aquila.

För huvudpersonen själv blev fotbollen något som gjorde att han fann en anledning till att leva vidare trots att han saknade sina armar. 2014 använde Coca Cola den kända bilden i en reklamkampanj, inför världsmästerskapet i Brasilien, och bjöd dessutom in den nu snart 67-årige Víctor till turneringen.

”Jag hade alltid sagt att jag saknade att få åka till ett världsmästerskapet och nu har jag uppfyllt det också”.

Víctor Nicolás Dell’ Aquila har båda bilderna hemma i sitt hus.

1994 gick fotografen Ricardo Alfieri bort. Hans son, som också heter Ricardo, minns det komiska i hur bilden, som blev världskänd, kom till.

”Pappa var redan pensionär egentligen. Han vwr 66 år gammal och kunde inte springa iväg som sina kollegor, vilka var mycket yngre, för att fotografera vid slutsignalen. Han fick leta efter andra saker och det var då han såg Tarantini och Fillol. Det är en bild som får mer kraft för varje år som går. Den har haft en varaktig som är enorm. Det är fortfarande en enorm stolthet för oss alla inom familjen”.

Fotografen Ricardo Alfieri under världsmästerskapet 1978 i Argentina.

Att Ricardo Alfieri lyckades ta två bilder på Víctor Nicolás Dell’ Aquila där han firar ett mål på innerplan är såklart en otroligt specill bedrift. Särskilt som den andra bilden – ”El abrazo del alma” i VM-finalen 1978 – skedde av en ren slump.

Ibland har man tur som fotograf. Många gånger gäller det bara att ta det lugnt och är lyckan på din sida dyker bilden plötsligt upp framför dina ögon som en levande hägring i öknen. Eller som i detta fall – på Estadio Monumentals gräsmatta i Buenos Aires.